KAIRO När en storstrejk i landets största textilfabrik i december 2006 släppte lös en våg av arbetarprotester över Egypten letade staten genast efter syndabockar. En fann man i Centret för fackliga tjänster, CTUWS, som under 2007 utsattes för en kampanj av förföljelser. Flera av dess kontor i viktiga industricentra stängdes av säkerhetspolisen och en av dess grundare, Kamal Abbas, drogs inför domstol för en kritisk artikel i organisationens tidning. I oktober dömdes han till ett års fängelse, men domen överklagades och hävdes i februari.
– Det statliga facket beskyllde oss för att ha uppviglat arbetarna. Men framförallt var de rasande över att vi avslöjade det systematiska fusket i de fackliga valen, som ägde rum under hösten 2006. Vi skrev en omfattande rapport som publicerades på engelska, vilket var extremt pinsamt för dem, säger Kamal.
Den 30 mars i år slog en domstol fast CTUWS rätt att registrera sig som icke-statlig organisation, men staten vägrar att tillämpa domen och de stängda kontoren förblir igenbommade.
– För att vi ska kunna registrera oss måste vi godkännas av säkerhetspolisen och inrikesministeriet, vilket inte lär hända. Men trots alla attacker från staten fortsätter vårt arbete, säger Kamal.
Under 80-talet arbetade Kamal på det statliga stålverket i Helwan söder om Kairo, där en strejk 1989 slogs ned med stor brutalitet. Hundratals arresterades och en av arbetarna sköts ihjäl av polisen. Efter det beslutade sig Kamal och flera andra fackliga aktivister att bilda CTUWS, för att försvara de egyptiska arbetarnas rättigheter och rätten till oberoende organisering. Sedan dess har den internationella uppmärksamheten kring centrets arbete – i synnerhet sedan man 1999 erhöll Franska republikens pris för mänskliga rättigheter – bidragit till att avslöja korruptionen och toppstyrningen inom det officiella facket inför internationella fackliga organisationer.
Förutom stålstrejken i Helwan ägde en rad stora strejker rum under 80-talet. Flera slogs ned med våld, vilket resulterade i att 90-talet blev en period av relativt lugn, då rädslan för statens repression var större än missnöjet med stadigt sjunkande reallöner. Men det senaste åren tycks egyptens arbetare helt ha förlorat sin rädsla. Dagens våg av strejker kan inte jämföras med 80-talets, menar Kamal.
– Då varade ingen strejk längre än ett par dagar. Nu har vi haft strejker som varit i veckor, till och med månader. Varje dag har en ny aktion ägt rum, och nästan en halv miljon arbetare deltog under förra året i olika protester, säger Kamal.
Under 2008 har den globala inflationen gett ytterligare näring åt protesterna. Stagnerande löner och stigande levnadsomkostnader gör att många arbetare inte längre kan leva på sin lön. Men bakom strejkvågen ligger också en växande insikt om behovet av fristående organisering, menar Kamal.
– Efter de fackliga valen 2006 blev det uppenbart för alla att det inte finns något system som försvarar arbetarnas intressen mot staten och arbetgivarna, utan att de måste agera själva. Därför tror jag inte bara att vågen av protester kommer att fortsätta, jag tror också att den kommer att bli mer och mer organiserad. På flera håll pågår nu försök att bilda fria fack, och det är en oerhört viktig utveckling.
