KAIRO Den 24 maj samlades hundratals textilarbetare utanför parlamentet i Kairo för att protestera mot lönesänkningar och massavsked i finanskrisens spår. Säkerhetspådraget var som vanligt enormt i förhållande till demonstrationens storlek. Efter några timmar bröts den upp med våld – men först sedan media avlägsnats.
– De ville inte ha några vittnen, därför körde de iväg oss från platsen, säger Fatma Ramadan, en av flera aktivister som var där trots riskerna.
– Vi vill stödja de sociala rörelser som vaknat i Egypten de senaste åren. Oppositionspartierna har tappat folkets förtroende. De kan inte förhindra att Mubaraks son ärver makten, eller införa demokrati och rättvisa. Bara arbetarrörelsen kan nå verklig förändring.
Fatma är arbetsmiljöinspektör och var tidigare fackligt förtroendevald på sin arbetsplats. Men efter att ha organiserat en namninsamling för bättre villkor blev hon utslängd ur facket och förhörd av säkerhetspolisen. Idag är hon aktiv inom den nybildade organisationen Tadamon (Solidaritet), som dokumenterar och informerar om strejker och protester via sin hemsida. Man har också flera advokater som arbetar frivilligt med arbetsrättsfrågor. Men viktigast är att knyta samman grupper som utkämpar liknande strider men sällan är medvetna om varandra.

Misstro förenar
– Tadamons största framgång är att vi på kort tid byggt upp ett omfattande kontaktnät och vunnit många lokala ledares förtroende genom att erbjuda konkret hjälp utan att påtvinga dem någon politisk agenda, säger Fatma.
Misstro mot existerande partier och tro på förändring underifrån förenar Egyptens unga vänster. ”Politiska reformer” har sedan länge visat sig vara en återvändsgränd. Det legaliserade socialistpartiet Tagammu får i praktiken inte verka utanför sina lokaler, och det officiella facket tar sällan arbetares parti. På universiteten har den nya rörelsen Haqqi (min rätt) av liknande skäl valt bort meningslösa sammandrabbningar under kårvalen till förmån för konkreta frågor, och en kampanj mot höjda studieavgifter har under året spritt sig till flera viktiga universitet.
I Mansoura finns idag en socialistisk studentgrupp för första gången på över 20 år. En av dess medlemmar är Mohammed Hammama, som för bara några år sedan var ”fanatisk islamist.”
– Jag var förbannad över allt – fattigdom, undermålig utbildning, korruption – men visste inte hur jag skulle kunna förändra. Jag gick med islamisterna på universitetet men tröttnade på avsaknaden av konkret politik. Jag läste om historia och socialism, och kände att det hjälpte mig att förstå Egyptens problem bättre. Bara vänstern talar om sånt som folk verkligen bryr sig om: sjunkande löner, höjda studieavgifter, bönder som drivs från sin jord.

Aktiviteter fotograferas
Radikala studenter övervakas ständigt. Säkerhetspolisen fotograferar deltagare i alla politiska aktiviteter – vare sig det handlar om demonstrationer eller fotoutställningar.
– Man blir rädd, men ett liv utan kamp är inget liv alls. Man kan inte gå runt och tänka på konsekvenserna när det vi gör är så viktigt.
Ännu är det långt kvar innan det går att tala om en verklig vänstervåg i Egypten. Men Mohammed Hamama är optimist.
– Studentrörelsen kommer att fortsätta växa. Det politiska klimatet förändras snabbt på grund av den ekonomiska krisen. Arbetslösheten stiger men regeringen gör ingenting. Även repressionen lär tillta. Men det viktigaste är att inte ge upp bara för att vi inte når omedelbara resultat. Detta är en långsiktig kamp.