Den marxistiske itteraturvetaren Terry Eagleton har kallat den för en förljugen industri som vänder människors blickar bort från orättvisor. Atletico Madrids högerpresident Vicente Calderon menade att ”fotbollen är bra för att folk inte ska tänka på farliga saker”. Statsvetaren och författaren Ekim Çağlar försöker i sin bok Fotboll i krig och fred sätta fingret på fotbollens dualism.
Vi som är vänster och gillar fotboll brukar ofta framhålla fotbollens integrerande och förenande kraft. Är det naivt?
– Det kan ibland bli överdrivet. Generellt sett kan fotbollen i bästa fall symboliskt sätta plåster över samhällskonflikter och skapa en ny typ av kontaktyta, som när USA och Iran möttes i VM 1998. Fotbollen kan på det viset ha gjort mer än någon annan för att skapa en bättre relation mellan dessa länder. Men det betyder inte att fotbollen kan släta över motsättningarna som faktiskt finns, och som har helt andra ursprung och orsaker.
Fotbollen skapar tätare band mellan människor men också är invävd i samhälleliga konflikter, skriver du?
– Fotboll bygger på ett kollektivt gruppskapande. Både på den direkta leknivån inom ett lag, upp till den mest övergripande. I min bok försöker jag även att koppla det till den befintliga nationalismforskningen. Landslagen utgör ett sorts kitt som förenar nationen och gör så att människor som annars inte känner varandra kan uppfatta en samhörighet. Det som är nationalismens livsluft. Så fotbollen är kontaktskapande på alla nivåer vilket får vissa effekter på gruppidentiteter. Det kan handla om att folk med olika bakgrunder kan mötas på ett mer jämlikt sätt, men också att fotbollen framhäver konflikter som redan finns i samhället.
Du skriver också att fotboll används som ett skyltfönster för att visa upp tillståndet i den egna nationen och för att forma en nationell särprägling. På vilket sätt?
– När Turkiet vände flera matcher i slutsekunderna under EM 2008 är ett exempel. Att ett lag kämpar hårt i en stor turnering och vinner matcher i slutskedet händer hela tiden. Men i Turkiet drog medier paralleller mellan landslagets sena vändningar och självständighetskriget under Atatürk på 1920-talet. Det slog an på myten om de okuvliga turkarna som ständigt hotas av fiender utifrån och reser sig ur till synes omöjliga utgångslägen. Det passade väldigt bra in i nationalbilden. Men då kan man fråga sig varför det inte alltid ser ut så när Turkiet spelar.
Fotbollen är i dag genomkommersialiserad men du är tydlig med att ”marknaden vill sälja underhållningen, inte dess samhällsförändrande potential”.
– Ja, för fotbollens makthavare är den tveklöst en produkt som ska säljas till varje pris. Den hegemonin är stark. Men precis som allt annat finns det ju tolkningar, matcher, företeelser och händelser inom fotbollen som utmanar den bilden. Ett kanske begränsat men intressant exempel är supporterägda klubbar, som ofta grundats av folk som tröttnat på den moderna fotbollen. Men det är svårt att ersätta gamla strukturer, som erbjuder fotboll i världsklass, med nya som visserligen kan kännas mer genuina men som ofta har svårt att överleva.
