Efter ett par veckors debatt där halva svenska folket tycktes ha förvandlats till experter i epidemiologi har fokus snabbt skiftat till coronapandemins ekonomiska konsekvenser. I Sverige har tredje AP-fondens chef Kerstin Hessius tagit täten för de som varnar för att åtgärderna mot smittan kan orsaka en depression.

”Vad får vi för liv om alla de som byggt upp sina företag i 30 år går i konkurs, de förlorar hela sitt liv. De kommer ta livet av sig. Det är liv mot liv”, varnade hon i Agenda i söndags.

En kör av ledarskribenter, ekonomer och politiker varnar nu för att botemedlet inte får bli farligare än själva sjukdomen. Det är ett budskap som ingen kan säga emot. Bakom siffrorna om varsel och uppsägningar döljer sig människor. Arbetslöshet och ekonomisk otrygghet orsakar verkligt lidande och skördar liv. De geopolitiska följderna av en global depression kan dessutom bli ohyggliga. Att smittbekämpningens ekonomiska följder måste tas i be­aktande är därför självklart.

Ändå är det något med argumentationen som skaver. ”Vi kan inte lösa den ekonomiska krisen vi är på väg in i med penningpolitik och finanspolitik”, skriver Kerstin Hessius i Dagens Industri.

Stigande arbetslöshet drabbar hela samhället och slår direkt mot pensionerna. ”Dessutom försvinner skatteunderlaget och vi måste börja skära i välfärden.”

”Vi kan inte” och ”vi måste”, men vi får inte veta varför. Det är farlig fatalism.

Traditionell stimulanspolitik kommer visserligen inte räcka för att stoppa nedgången. Mer köpkraft hjälper inte när globala leveranser bryter samman och människor avstår resor, biobesök och shopping av rädsla eller på grund av restriktioner. Ett tvärstopp i delar av ekonomin är oundvikligt, och skulle förmodligen vara det även om politikerna försökte ”få hjulen att snurra” igen – i

Italien har strejker genomförts i protest mot att fabriker fortfarande hålls öppna trots risken för smittspridning.

Men det finns ingenting oundvikligt med det som kommer sen. Det är ingen naturlag att den som blivit arbetslös och inte kan betala hyran måste vräkas från sin bostad. Det finns inget som säger att småföretagare som plötsligt står utan kunder måste gå i konkurs eller att alla timanställda och slavar i gig-ekonomin måste lämnas på bar backe.

Finns pengar för att rädda storföretag och banker kan vi så klart rädda alla andra också.

Det är ingen naturlag att den som blivit arbetslös och inte kan betala hyran måste vräkas från sin bostad.

En studie i Lancet från 2016 som uppskattade att finanskrisen 2008 orsakade 500 000 extra dödsfall i cancer runt om i världen har lyfts fram som bevis för att en ekonomisk nedgång kan bli farligare än själva smittan, bland annat av Johan Anderberg i Sydsvenskan. Att studien också slog fast att ingen koppling mellan ökad arbetslöshet och förhöjd dödlighet fanns i länder med universell sjukvård är det få som noterat. Forskarnas slutsats är att nedskärningar i vården kan vara dödliga – inte krisen i sig. Vem kunde ha anat det?

Det sista vi behöver nu är ekonomer med kalkylark där antalet döda i pandemin räknas i ena kolumnen och nedstängningens offer i den andra, i syfte att hitta någon slags optimal mittpunkt. Det vi behöver är trovärdiga lösningar för att skydda båda grupperna och politiker med modet att genomföra dem.

Förutom det mest akuta – att mobilisera resurser för att rädda fler liv – står vi inför tre utmaningar som kräver radikala svar:

För det första att skydda alla som drabbas ekonomiskt. Ju fler som står utanför a-kassan desto svårare är det, vilket gör en tillfällig universell basinkomst till en attraktiv och lättadministrerad lösning i många länder. Helt klart är att de grovmaskiga skyddsnät som finns i dag inte räcker.

För det andra måste vi undvika en finansiell härdsmälta. Med tanke på det enorma skuldberg som företag och hushåll samlat på sig är risken överhängande. Svaret kan inte vara att pumpa in mer pengar i systemet och fortsätta privatisera vinsterna och socialisera risken. Staterna måste återta kontrollen över världens finansiella infrastruktur. Svårt skuldsatta och extra hårt drabbade länder och hushåll bör ges skuldlättnader för att få en chans till nystart.

För det tredje krävs en tydlig vision för hur vi kan gå vidare efter krisen och undvika en djup depression. Rena stimulansåtgärder har kanske begränsad effekt idag, men redan nu måste planerna dras upp för massiva investeringar så fort pandemin börjar klinga av. Högsta prioritet bör vara omställningen till ett fossilfritt samhälle och att stärka samhällets beredskap mot såväl nya virus som klimatförändringar.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har föreslagit en europeisk ”Marshall-plan” med stora offentliga investeringar i hela EU. Kraven på en global ”grön ny giv” lär också växa i styrka i takt med att de ekonomiska utsikterna förvärras. Sådana idéer har på kort tid gått från att framstå som orealistiska och utopiska till att bli helt nödvändiga – om vi inte vill att Kerstin Hessius mardröm ska besannas.

Per Sicking