Det är några saker som är extra sorgliga med hela det så kallade saudigate eller Tolgforsaffären, om man föredrar det namnet. För det första avslöjar det hur eländig oppostion Socialdemokraterna, också efter partiledarbytet, utgör. De är fullständigt oförmögna att av åtminstone strategiska skäl försöka utnyttja att en minister får avgå för att Sverige i hemlighet planerat vapenfabrik i en diktatur. Likt i frågan om vinster i välfärden har de själva så mycket ansvar och så många fingrar i syltburken att de omöjligen kan peka finger. De ser hur hycklande det skulle vara och ligger i stället lågt. Urban Ahlins insats i Ekots lördagsintervju var en uppvisning i att inte ta tillfället i akt när det presenteras på ett silverfat. På absolut mest uppmärksammade utrymmet i Sveriges Radio bjöds han på kort varsel in för att presentera oppositionens syn på saken och levererade absolut ingenting. Han kunde inte ens lova att säga upp vapenavtalet med Saudiarabien om Socialdemokraterna vann valet. Det må vara hänt att Socialdemokraterna opinionssiffror mår bra av att de inte leverar ett enda väsentligt besked som skiljer sig från regeringens, men Sverige mår dåligt av det.

För det andra visar det hur exempellöst feg regeringen Reinfeldt är. Så fort den får kritik avsätter den snabbt ministern i fråga, innan för stor skada är skedd. Allt för att tvätta sig rena från ansvar och inte behöva lida några förluster på grund av klantigt hanterande. Sen försöker den inbilla oss att Sten Tolgfors skulle avgått om någon månad ändå och att i princip har inga fel gjorts.
Den skjuter ansvaret vidare så långt så att det slut hamnar på försvarsministerns tvååriga barn och ”mediedrevet”. Det var de som gjorde att Sten Tolgfors inte längre kunde bli kvar på sin post.

Men det drevet var ju inget annat än rättmätiga frågor till en minister som medvetet försökte förleda allmänheten. Som till exempel Alex Schulman i Aftonbladet påpekar har ju inga journalister hängt i Tolgfors trappuppgång och krävt uttalanden varje kvart. Han har inte ens behandlats särskilt hårdhänt av media om man jämför med socialdemokrater som Håkan Juholt, Mona Sahlin eller Laila Freivalds, för att nämna bara några få.
För det tredje visar spektaklet vilken usel utrikes- och försvarspolitik Sverige har fått. Vi sitter numera så djupt nere i Nato-träsket att vi delar USA:s strategiska och geopolitiska målsättningar på andra sidan jorden. Saudiarabiens intressen ska också vara våra. I Libyen, i Syrien och i Iran. Att Iran och Saudiarabien står på motsatt sida i en konflikt som blir hetare för var dag som går kan väl inte ha undgått många? Ändå nämner nästan ingen den aspekten av vapenfabriksbygget. Att Sverige mycket väl kan vara i färd att beväpna en grym diktatur som tillsammans med USA kan komma att angripa en annan grym diktatur. På vilket sätt tjänar detta svenska säkerhetsintressen eller svensk utrikespolitik? På det kan ingen kan svara ärligt. För det gör det inte alls. Och när Carl Bildt i riksdagen försöker slå i svenska folket att exporten, inklusive vapenexporten, tjänar kvinnornas intressen i Saudiarabien tror han nog inte på det ens själv.

För det fjärde visar det på hur ljusskygg både vapenexporten och säkerhetspolitiken är. Den presenteras inte för allmänheten för öppen demokratisk diskussion, då skulle den kanske behövas läggas om. Den bygger ju på orimligheter. Det var bra att försvarsministern tvingades avgå men nu måste en oberoende kommission utreda alla turer om vad som har hänt. Den kommissionen måste också se på statsminister Fredrik Reinfeldts och handelsminister Ewa Björlings roll i detta. Och naturligtvis den numera tysta socialdemokratiska opposition som en gång drog i gång eländet.