En stabil majoritet kan troligen endast säkras med hjälp av Vänsterpartiet. Ändå är Löfven avståndstagande och Gustav Fridolin direkt negativ.
Man kan konstantara en sak efter SVT:s utfrågningar med de ”rödgröna”, ett begrepp som egentligen inte har existerat sedan september 2010. Där finns väldigt få tecken utåt på en gemensam regering efter valet. Stefan Löfven fortsätter med sitt snack om Miljöpartiet som ”naturlig samarbetspartner” och att jämställa Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet som möjliga att ”samarbeta” med. Däremot väljer han medvetet att aldrig använda ordet ”regera” i samma mening som ordet ”Vänsterpartiet”.
Gustav Fridolin — som var hårt utsatt i en så för Miljöpartiet grundläggande fråga som höjda lärarlöner — låter direkt negativ när Vänsterpartiet kommer på tal. Om Miljöpartiet skulle ställa krav i någon fråga innan de satt sig till förhandling skulle de diskvalificera sig själva som regeringsparti, säger han med en tydlig passning till Jonas Sjöstedt utan att nämna honom vid namn. När Fridolin blir pressad på om han kan regera tillsammans med Vänsterpartiet talar han istället om att det finns beröringspunkter också med Folkpartiet men att han naturligtvis inte vill ha regeringssamverkan med den nuvarande Jan Björklund-politiken.
Redan under valnatten 2010 förekom det envisa rykten om att Miljöpartiet ville öppna för ett samarbete med de borgerliga. Och tidningen Fokus beskriver i veckan i ett noggrant reportage hur Moderaterna och Miljöpartiet vid just den tiden hade rätt långt gångna planer på ett blågrönt samarbete. Dessa planer ska ha gått i stöpet, kort sammanfattat, på grund av Mikaela Walterssons avhopp och Åsa Romssons och Gustav Fridolins tillträde. ”Fel timing” av Reinfeldt att bjuda in Miljöpartiet.
Nu, den 5 september 2014, skriver skriver Expressen:”Gustav Fridolin, MP, vars parti går upp med 0,8 procentenheter till 10,6 är beredd att samarbeta med samtliga partier utom Sverigedemokraterna.– Vi tror att vi kan få förtroende att tillsammans med Socialdemokraterna bilda en sådan regering. Men skulle det behövas fler partier i en sådan regering så är det politiken som avgör om Åsa och jag kommer underteckna en regeringsförklaring.”
Kanske har vi alla — journalister och experter som spekulerat — fokuserat på fel parti? I slutändan kan det mycket väl bli Gustaf Fridolin och Åsa Romsson som ser till att det inte blir något regeringssamarbete för Vänsterpartiet. Det ”politiska kaoset” som många experter talar om kan mycket väl startas från att Miljöpartiet vägrar regera med Vänsterpartiet. Hur Gustav Fridolin och Åsa Romsson ska få ihop det med Miljöpartiets kongressbeslut om att vara mot vinstuttag ur välfärden förstår de nog bara själva. I själva verket liknar Miljöpartiets och Vänsterpartiets linje i frågan varandra mycket, åtminstone på pappret.
Om inte Miljlöpartiet kan bilda en minoritetsregering ensamma med Socialdemokraterna, kommer de då att ta det som förevändning för att göra upp högerut? Eller hur ska man annars förstå att Fridolin hotar att inte underteckna en regringsförklaring som innehåller fler partiers politik än Socialdemokraternas och Miljöpartiets?
Jonas Sjöstedt och hans vänsterparti har blivit den klassiska elefanten i rummet. Den som alla vet påverkar allt men som ingen vill tala om. Jonas Sjöstedt själv är tydlig: han vill vara med och regera men kräver gehör i den fråga han och partiet har gått till val på. Med tanke på att han ännu inte ens har bjudits in till regeringssamarbetet får det nog anses lite övermaga att förvänta sig att han skulle stödja vad som helst som Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer överens om i blindo. Ända verkar det stundtals vara vad Stefan Löfven, Gustav Fridolin och Åsa Romsson hoppas på.
För inte planerar de väl för en minoritetsregering som bara får ett initialt budgetstöd från Vänsterpartiet – för att undvika nyval – och sedan behöva söka nytt stöd i riksdagen inför varje enskild motion?
Att som Fredrik Reinfeldt kräver, att alla statsministerkandidater måste redovisa sina regeringar långt innan valet, är orimligt. Vi har inte ett tvåpartisystem i Sverige och det står alla partier fritt att skapa en regering på underlag av valresultatet. Men ett litet vänligt ord från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om Vänsterpartiet skulle ändå inte skada, i alla fall om man förväntar sig stöd för en regering eller till och med ett framtida regeringssamarbete. Så länge som allianspartierna säger blankt nej till samarbete kommer ju Vänsterpartiets röster med all sannolikhet behövas. Det kan varken Gustav Fridolin, Åsa Romsson eller Stefan Löfven tänka bort.