Nej, namnet skulle inte låta bra för att övertyga om det rättfärdiga i Sveriges utrikes- och försvarspolitik. Men det är en nästan helt exakt beskrivning av ingredienserna i den årliga konferensen Folk och försvar. Varje år samlas här den militärpolitiska eliten kring det allt överskuggande målet att undanröja de sista resterna av Sveriges traditionella neutralitetspolitik och värnpliktsförsvaret för en mer aggressiv utrikespolitik. Naturligtvis är det inte konferensen i sig som utgör problemet, utan den elit som där församlas. Problemet med denna elit blir bara så mycket tydligare av det faktum att denna vecka tycks vara den enda på året då allmänheten får inblick i vad som egentligen försiggår i det politiska spelet kring militären. De senaste dagarna har vi följande föga upplyftande nyheter att summera:

1.
Sveriges försvar ska i framtiden bestå av 5.000 stridande soldater, som det kan ta ett år att sammankalla. Möjligen kan det hjälpa om landet invaderas av sniglar.Med anledning av detta passar också Natoivrare på att påpeka att all logik talar för att Sverige överger sin alliansfrihet. Steget till att ansluta sig till Nato är inte långt. Sverige har redan ett omfattande samarbete – vi har anpassat våra vapen efter Natos standard, tillåter Nato att öva på vår mark, deltar i Natooperationer illa dolda bakom FN:s fikonlöv, och har en regering som politiskt i stort sett är med på noterna.

2.
Sverige, som alltså drar ned värnplikten till ett minimum anställer nu sina första yrkesmilitärer för att utgöra en av EU:s insatsstyrkor i utlandet, det vill säga för att slå ned upproriska infödingar i andra delar av världen, eller underlätta för Nato att göra detsamma. Troligen innebär det inte några invasioner på kort sikt, men ett slags utvidgad polisverksamhet, som mycket väl kan användas efter amerikanska invasioner, så som EU själv har velat se sin uppgift. Utrikesminister Laila Freivalds anförande vid Folk och försvars rikskonferens 2006 sätter in yrkesmilitärerna i tydligt sammanhang:
”Vi vill stärka EU som global säkerhetspolitisk aktör/…/ Med en gemensam säkerhets- och försvarspolitik har EU kunnat gå från ord till handling i utrikespolitiken. På bara några få år har EU:s krishanteringsförmåga ökat dramatiskt. EU genomför idag inte mindre än tretton fredsfrämjande insatser världen över, tre militära och tio civila, och Sverige deltar aktivt i de allra flesta.”

3.
Sambandet mellan 1 och 2 är tydligt. Förvarsanalytikern Johan Tunberger vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, säger till SvD 15/1:
− Är försvarets snabbinsatsstyrka utomlands finns nästan ingenting i Sverige.

Hur har vi kunnat hamna här, i stort sett utan debatt? Främst beror det på att den socialdemokratiska regeringen, miljöpartiet och den borgerliga oppositionen är överens i stort. Det beror också på att gamla fredsaktivister som Lars Ångström har gjort stora insatser för att legitimera interventioner och fortsätta vägen bort från alliansfriheten. Men även vänstern har dragit sitt strå till stacken genom att gladeligen skära ned på militären och låtsas om att det inte alls bidrar till argumentationen för Sveriges inväxande i Nato. Och när besluten som avgjort det svenska försvarets framtid tagits har de glatts åt att pengarna kan användas till sjukvård eller att jobb har räddats kvar på vissa regementen.

Kort sagt: folkförsvarets och alliansfrihetens vänner har sovit medan eliten anfallit. Men i ärlighetens namn: nu måste sambanden mellan nedrustningen, försvarets nya inriktning och Natoanpassningen vara tydlig.
Svenska soldater skickas hem i kistor från Afghanistan, men om vi skulle bli anfallna får vi ringa Nato. Sverige har på en och samma gång lyckats bli både ett militärt imperialistiskt land, och ett land som inte kan försvara sig.