I tider då nazister marscherar igen, knivhugger och mördar och målar slagord, och nya högerpartier som Partiet De Fria och Alternativ för Sverige hatar mot judar på ett sätt som inte gjorts i Sverige på länge, menar Jonas Elvander att det stora problemet är – antisemitismen inom vänstern.
Efter en fyra sidor lång essä saknar jag fortfarande ett enda exempel på denna antisemitism. Däremot har vi fått en smutskastning av hela vänsterrörelsen utan like.
Vi får se flera teckningar i amerikanska tidskrifter från 1890-talet, utan att få veta: kommer dessa över huvudtaget från vänsterpressen? Vilken organisation eller strömning presenterade sådana bilder? Vi får en lång analys av klassisk antisemitism, Sions vises protokoll m.m. men inte ett enda exempel från någon enda vänsterrörelse. Då Elvander hävdar i inledningen att ”antisemitism har en minst lika lång historia inom vänstern som inom alla politiska läger” borde det ju inte vara svårt att hitta konkreta exempel, eller hur? Den franske komikern Dieudonné är ju inte alls vänster, som Elvander påstår – utan extremhöger, vän till Le Pens pappa och nära allierad med ”Ilskans dag” – Frankrikes motsvarighet till Tea Party. Och vilka är de ”bittra och upprörda och illa informerade vänsteraktivister och politiker” som enligt Elvander blandar ihop judar och Israel? Nämn en enda! I brist på exempel drar han fram Donald Boströms avslöjanden om att Israel dödar palestinska barn och tar deras organ – vilket Elvander själv konstaterar visade sig vara sant. Så på vilket sätt är en partipolitiskt obunden journalists grävande antisemitism inom vänstern?
För att komma med så allvarliga anklagelser mot den egna rörelsen som Elvander gör, är texten svepande och generaliserande på ett sätt som påminner om den värsta högerpropaganda. Skulle en sådan text kunnat skrivas i Flamman om ”vänsterns föraktfulla syn på rutavdrag” eller gäller det okritiska anammandet av högermyter bara just denna fråga?
Men det värsta med texten är ändå dess ställningstagande i palestinafrågan. Elvander hävdar att kritiken av Israel ”lider av motsägelser eftersom den avvisar judarnas rätt till nationellt självbestämmande i universalismens namn samtidigt som den tillerkänner alla andra folk denna rätt. Sedan Israel grundades har den ifrågasatt Israels existens som den uppfattar som reaktionär samtidigt som den uppfattar arabisk nationalism som per definition progressiv.”
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!