För varje partiledardebatt som genomförs verkar regeringen svagare, den som avgjordes i söndags i SVT Agendas studio var inget undantag. Fredrik Reinfeldt gjorde en blek och arrogant insats. Det verkar knappt som att han själv tror på sina anklagelser om massiva skattehöjningar och opålitligt regeringsalternativ längre. Tiden när varje sådan här tillställning slutade med att Fredrik Reinfeldt gick stärkt ur krutröken är definitivt över.
Den här gången räckte det inte ens med att Alliansen inte har någon mer politik att erbjuda, allt bemöts med ”vi ska titta på det där i höst”, ”det finns en utredning tillsatt” eller till och med ”vi nämnde det i vårbudgeten”. Till det eländet tillkom också att Alliansen agerade oenigt för första gången på mycket länge. Framför allt Jan Björklund, som gjorde en stark insats, flirtade hämningslöst med både Socialdemokraterna och Miljöpartiet och erkände fel och brister på löpande band. Det är naturligtvis inte säkert att Alliansen spricker för den sakens skull men det många politiska bedömare länge har talat om, ett S-MP-FP-alternativ som regering, kändes plötsligt inte lika långt borta som det tidigare har gjort.
Den ende som Björklund försökte ringa in som riktig fiende var Jonas Sjöstedt, som definierades som ”extrem” i frågan om vinster i skattefinansierad välfärd. Detta trots att Vänsterpartiets uppfattning motsvarar folkmajoritetens i alla undersökningar som gjorts den senaste tiden. Men det låtsas ingen annan politiker om, vi får se hur länge det håller för dem.
Göran Hägglund gjorde heller inte statsministern glad den här dagen heller. Det var länge sedan Kristdemokraterna låg över fyra procent och den här debatten lär inte ge det nödvändiga lyftet. Göran Hägglund, som ofta är duktig i sådana här situationer, verkade helt bortkommen och drog iväg i långa svepande sammandragningar av allt gott Alliansen hittills gjort och verkade genuint osäker på vilka budskap han ville få ut. Kristdemokraterna ser i dagsläget inte ut att klara sig in i riksdagen nästa år. Eventuella stödröster till höger om Moderaterna lär i första hand gå till Annie Lööfs Centern och med negativ rapportering om privatiseringen av Apoteksväsendet rullande får Hägglund i dagarna inga gratispoäng. Redan från början i regeringen har Kristdemokraterna fått otacksamma frågor och skött dem uselt. Det gäller såväl Göran Hägglunds eget valhänta försvar för vinsterna i välfärden som Maria Larssons sjabbel fram och tillbaka med de vanvårdade barnhemsbarnens ersättning.
I så fall var centerledaren Annie Lööf en gladare överraskning för statsministern. Hon verkar har hittat sin roll i debatten, högerytter, och kan (när hon håller sig borta från klyschorna) vara riktigt vass i repliken. Tyvärr för Centerpartiet är deras politik, a la ”Gamla Moderaterna”, mycket impopulär bland väljarna just nu och det i sig kan förhindra ett lyft.
Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, gjorde sin sämsta debattinsats hittills. När han inte pratar om invandrarfrågor verkar han inte bara oengagerad utan direkt okunnig. När han mumlade att Sverige ju har ”fiske och gruvor” att satsa på i debatten om arbetslösheten var det i ett resonemang så tunt att det påminde om högstadieelever som leker politiker på samhällskunskapen. Huruvida tilltvålningen av Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, det nu så omtalade ”flaskskeppet”, sänker eller gynnar Åkesson är oklart. Även om det blev mycket populärt i kommentarer i pressen och på twitter uppfattar partiets väljare redan sig själva som mobbningsoffer. Det är en svår balansgång att gå hur mycket man ska spela på hur uselt partiet är förberett och agerar i den allmänna politiska debatten. Roligt var det hur som helst.
Bland de så kallade rödgröna verkade det, lite förvånande, snarast mer sammansvetsat än på länge. Där förekom inga tydliga tjuvnyp sinsemellan och till och med Gustaf Fridolin arbetade med Alliansregeringen som en tydlig motståndare, det var ett tag sedan vi såg det. Ingen av Gustav Fridolin eller Stefan Löfven nappade heller på Jan Björklunds inbjudan att sätta Jonas Sjöstedt i ett hörn som ”extrem”.
Stefan Löfven var, till skillnad från Fredrik Reinfeldt, full av självförtroende och mycket offensiv. Socialdemokraterna har förstått att de inte har något att frukta av regeringens anklagelser om ofärdigt regeringsalternativ och visar det också tydligt. Stefan Löfven lyckades skickligt ställa regeringen mot väggen och vända tillbaka de frågor de kastade mot oppositionen. Att det tyvärr inte finns så mycket av en egen ekonomisk politik att tala om för Socialdemokraterna är en annan fråga. Vad gäller till exempel hävandet av statens överskottsmål, som bland många andra LO nyligen har krävt, svarade Löfven bara ett kort och tydligt ”nej”. Socialdemokraterna vill varken föreslå något sådant eller debattera frågan. Det håller naturligtvis inte för en opposition i kristider.
Gustav Fridolin är en pålitligt skicklig debattör som inte gjorde någon dålig insats den här gången heller. Men Miljöpartiet börjar lida av att inte ha en tydlig linje i brännande frågor som vinster i välfärden, utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare, flyktingpolitiken eller skattepolitiken. Uppgörelserna med regeringen fråntar partiet möjligheter till viktiga poänger. Fridolin verkade inte heller särskilt bekväm när han skulle förklara varför Miljöpartiet numera stödjer sänkt arbetsgivaravgift på unga. ”Folk har vant sig vid det” är inte ett särskilt övertygande argument och det vet nog egentligen också Miljöpartiet. Gustav Fridolins styrka visade sig i partiets profilfrågor, skolan och klimatet, där han valde ut Folkpartiets Jan Björklund som huvudmotståndare och gick lös hårt. Men han verkade lite förvånad över Jan Björklunds för dagen defensiva argumentation.
Längst till vänster gjorde Jonas Sjöstedt en gedigen insats med mycket höga betyg också av borgerliga pressröster som exempelvis K-G Bergström i Expressen. Jonas Sjöstedt började med en försiktig ton för att sedan stiga upp i högre känsloläge ju längre debatten gick och han lyckades väl med det mesta av sin argumentation. När han anklagade regeringen för att inte ha ett enda eget förslag och kameran zoomade in Alliansens partiledare såg de närmaste träffade och besvärade ut. Att fortsätta på den inslagna vägen med stor fokus på vinster i välfärden var också klokt. Men Vänsterpartiet får ändå akta sig. När Jonas Sjötedts enda poäng i en avancerad och, faktiskt, intressant skoldebatt blir att vinster dränerar skolor på lärare hamnar Vänsterpartiet farligt nära det enfrågeparti som motståndarna nu har pekat ut det som.
Det verkar ta tid för Vänsterpartiet att förstå att såväl väljare som andra partier och massmedia ser skolan som en huvudfråga som kräver en egen och genomtänkt politik. Till exempel var det öppet mål när såväl Aktuellt i pausen som programledarna själva tog upp att en majoritet av väljarna stödjer vänsterns krav på förstatligande av den kommunala skolan. Något som nu missades helt.
Tittarsiffrorna blev lägre än förra årets nära miljon, säkerligen spelade det fina majvädret och krocken med det populära Mästarnas mästare in. Den andra timmen sågs i alla fall enligt Dagens Media av som mest 709 000 tittare, ingen usel siffra för ett hårdkokt program om politik. Allt som allt var det en debatt som stärkte oppositionen och slog en kil i Alliansen. Ingen dålig söndagskväll med andra ord.
