SPORT På resa i Costa Rica har jag haft nöjet att bevittna en match I landets fotbollsliga (Liga Deportiva) mellan huvudstadens stolthet Saprissa och Alajulansa.
På matchdagen tar jag buss till arenan. Bor egentligen bara 20 minuters gångväg från stadion, men då jag är mer intresserad av kulturen omkring än själva matchen åker jag in till staden och tar buss med de andra supportrarna. Inga sånger hörs i bussen – det råder mer en lättsam stämning liksom inför någonting roligt och trivsamt.
Själva arenan ser på utsidan ut som en stor betongklump med plats för uppskattningsvis 22 000 åskådare och det är redan, långt innan match, mycket folk.
Arenan ligger liksom resten av staden i en slags gryta vilket ger åskådaren en känsla av att befinna sig i centrum.
Klockan är halv tio, vilket innebär att det är en och en halv timme kvar till match och det är redan nästan fullsatt. Olika uppträdanden underhåller publiken under den resterande väntetiden.
Själva fotbollen visar sig snart vara ganska usel och påminner mycket om engelsk fotboll innan fransmännen anlände, alternativt en dålig film med Tuva Novotny, fast utan Tuva Novotny. En del av förklaringen står att finna i gräsmattans undermåliga kvalitet. Själva underhållningen står istället att finna i det brutala spel som präglar matchen. Efter någon minuts spel täcker en bortaspelare bollen, blir dragen i tröjan och ger igen med en armbåge rakt i ansiktet. Blir förstås utvisad.
Stort tumult uppstår innan matchen sätter igång igen och det hinner gå cirka en halv minut innan en hemmaspelare får in en tackling som Roy Keane hade blivit stolt över. För detta belönas han med gult kort och så följer en rad dråpliga situationer som leder till varningar innan hemmalaget, med en man mer, tar ledningen.
Själva målfirandet är en liten historia i sig. Först och främst är det inte bara spelarna på planen som ligger i en hög; även avbytare, tränare, massörer, klubbdirektörer och maskotar rusar runt stadion som tokiga. Sedan ska alla saker som publiken kastar in tas bort. För varje mål som görs upprepas samma procedur. Hemmalaget visar sig vara ganska överlägset och vinner med 4–1. Efter matchen står publiken på kortsidan kvar länge och dansar. Det är ingen liten dans med små spontana rörelser utan en jättelik och oregelbunden kringdans som omfattar omkring tvåtusen människor i glädje och pågår i åtminstone en kvart. Jag lämnar arenan, glad över att fått vara med om ett viktigt kommande samtals- och glädjeämne för en stor del av stadens invånare.
