Nyheter/Utrikes 24 april, 2022

En auktoritär nyliberal mot en nyliberal autokrat

Det franska presidentvalet står återigen mellan liberalism och höger­nationalism. Men efter fem år vid makten påminner Macrons politik allt mer om den han uppmanar väljarna att rösta emot. Det riskerar att leda till en seger för Le Pen.

Det mesta är sig likt. Fem år efter att Emmanuel Macron besegrade Marine Le Pen med 66 procent av rösterna ställs kandidaterna mot varandra igen på söndag. Precis som då var vänsterns Jean-Luc Mélenchon en hårsmån ifrån att ta sig den andra omgången. Och precis som då uppmanas hans och andra vänsterväljare att ”blockera” en högerextrem valseger genom att rösta på Macron.

Men allt är ändå inte likadant. Till skillnad från 2017 vet väljarna denna gång vem Macron är. Hans centristiska retorik om att låna idéer från både höger och vänster har visat sig vara ett sätt att hölja högerpolitik i progressiv skrud. Hans mandatperiod inleddes med att han skrev in polisens utökade befogenheter efter terrorattentaten i Paris 2015 i grundlagen, vilket snabbt fick konsekvenser. Macrons omställningspolitik, som slog oproportionerligt hårt mot en rural och bilberoende medelklass, gav 2018 upphov till de gula västarna – en av de mest långlivade proteströrelserna i Frankrikes moderna historia. Och hans svar på protesterna har varit en typ av repression som de flesta snarare hade väntat sig av en regering ledd av Marine Le Pen. I efterspelet fick Macrons regering kritik av bland andra FN och Reportrar utan gränser för att ha inskränkt pressfriheten i och med ett förbud mot att publicera bilder på poliser.

Övriga reformer, från avskaffandet av förmögenhetsskatten till uppluckringen av arbetsrätten och det pågående försöket att få till stånd en pensionsreform av svenskt snitt med höjd pensionsålder, har gett honom öknamnet ”de rikas president”. Dessutom har flera ministrars misstänkliggörande av det som de kallar ”islamvänstern” inom det franska utbildningssystemet det senaste året bara ytterligare förstärkt bilden av att Macron inte längre försöker locka väljare från vänstern.

Enligt Bruno Amable, som är professor i politisk ekonomi vid universitetet i Genève, är det också fallet.

– 2017 var hans mål att fullborda sin omvälvning av det franska politiska landskapet. Han lyckades locka över de mest välbeställda väljarna från både högern och vänstern. I detta val ville han bredda denna bas som var något snäv, och det var tydligt att det enda sättet för honom att lyckas med det var att gå högerut. Det har han lyckats med eftersom den traditionella högerns kandidat, Valérie Pécresse, gjorde ett fullständigt katastrofalt val, säger han till Flamman.

Problemet för Macron är att hans erkännande av sin egen högeridentitet gör det svårare för honom att övertyga vänsterväljare om att än en gång rösta på honom mot sin vilja, i försvar av demokratin. I den opinionsundersökning som gjordes samma dag som första valomgången hölls sade bara 51 procent att de skulle rösta på presidenten, mot 49 procent för Marine Le Pen. Sedan dess har gapet ökat igen till 56 mot 44 procent – fortfarande en bit ifrån den betryggande ledning han hade för bara några månader sedan.

– Eftersom Macron tolkar en röst på honom som ett ovillkorligt stöd för hans politik är det inte lika många som är intresserade av det. Le Pens chanser är inte så dåliga den här gången. Till skillnad från förra valet har hon en reell chans att vinna denna gång. Det är kanske inte det troligaste scenariot, men risken finns. Macron kommer att få sina, socialisternas, de grönas och några av kommunisternas röster, medan Le Pen kommer att få Éric Zemmours och de andra högerkandidaternas röster. Det är inte omöjligt, allt beror på hur Mélenchons väljare röstar, säger Bruno Amable.

Den senaste interna undersökningen bland Mélenchons väljare visade att 35 procent av dem tänker rösta på Macron och 27 procent på Marine Le Pen – trots Mélenchons uppmaning att inte göra det. De övriga 38 procenten, som utgör en majoritet, kommer inte att rösta eller rösta blankt. En av dem är Priscillia Ludosky, som också var en av initiativtagarna till gula västarna.

– Jag vet att vi riskerar att få en högerextrem regering, men jag tycker att vi måste sluta att ständigt agera reaktivt. Vi behöver ett nytt system, säger hon till Flamman och fortsätter:

– Strukturellt speglar valen inte folkets åsikter. Jag vill ha ett majoritetsbaserat system i stället, som låter väljarna rangordna samtliga kandidater. En undersökning som gjorts med ett sådant system visar att Mélenchon skulle ha vunnit i så fall.

Själv kommer hon att rösta blankt, efter att först ha funderat på att inte rösta alls. Men hon hävdar att det är viktigt att visa att man skulle vilja rösta, men att man vill se andra kandidater.

För henne kommer ropen på att enas mot Le Pen för sent, eftersom en enad vänster hade kunnat besegra henne i första omgången redan.

– En stor mobilisering har satts igång för att blockera Marine Le Pen och Macron kommer säkert att gynnas av det. Det stora problemet är att vänstern inte är enad. I stället för att ställa sig bakom Mélenchon ställde flera mindre kandidater upp. Och nu plötsligt vill de att vi ska ena oss inför parlamentsvalen för att se till att Le Pen inte får en majoritet i nationalförsamlingen, säger Priscillia Ludosky.

För andra väljare som stödde Mélenchon i första omgången är det avsmaken inför Macrons politik som varit avgörande. Grégoire, som egentligen heter något annat, kommer inte att rösta alls, trots att han röstade på Macron mot Le Pen i förra valet.

– Valet mellan att rösta för en aggressiv nyliberal politik och en segregationistisk socialpolitik är som att välja mellan pest eller kolera, säger han.
Han menar också att polisrepressionen som grasserat under Macron har gjort många rädda för att demonstrera.

Anne Savey, som arbetar på en ideell förening specialiserad på konfliktlösning i Paris, erkänner att det borde vara enkelt att välja mellan en demokrat och en nyfascist, men förklarar varför det inte är självklart.

– Problemet är att Macron har ägnat fem år åt att bedriva en repressiv politik som inskränker medborgarnas fri- och rättigheter i det offentliga rummet. De gula västarna har mötts av ett polisvåld som vi aldrig tidigare skådat. Och det normaliserade undantagstillståndet har ökat övervakningen av befolkningen, säger hon.

Hon nämner också misstänkliggörandet av ”islamvänstern” inom utbildningsväsendet som ett skäl att inte rösta på Macron, även om hon ännu inte bestämt sig för om hon kommer att rösta blankt eller ändå stödja honom till sist.

Även Priscillia Ludosky nämner repressionen som ett avgörande argument för att inte stödja Macron.

– Macron har krattat manegen för Le Pen med sin repression. Det är bara om hon inte får en majoritet i parlamentet som hon kan få svårt.

– Vissa menar att det är bättre att välja sin fiende i stället för att rösta på någon ny. Och Macron känner vi nu. Med Le Pen vet man inte vad som kommer att ske.

Om du föredrar Macron framför Le Pen, varför vill du inte bidra till att ”välja din fiende”?

– För att det skulle vara inkonsekvent av mig eftersom jag bekämpar honom och hans politik. Jag arbetar med en organisation för människor som stympats och skadats av polisen under demonstrationer mot hans politik. Det skulle vara ett svek mot dem att rösta på honom.

Bilden av Macron som en auktoritär ledare med ett nyliberalt program har satt sig i stora delar av det franska samhället. Enligt Bruno Amable är likheterna mellan kandidaternas program större än vad många tror, sedan Marine Le Pen tonat ned sin socialpolitiska profil – något som kan göra hennes arbetarväljare besvikna om hon skulle vinna.

– Hon har gått tillbaka till extremhögerns kärnprogram, som snarare har varit ultraliberalt än socialt, säger han och fortsätter:

– Hennes program är extremt vagt. Det finns en massa motsägelser. Så risken är stor att många av hennes väljare blir besvikna. Hon kommer förmodligen att agitera hårt mot invandrare, men när det gäller att införa politiska åtgärder inom utbildningsväsendet och vården kommer det nog inte att gå så smidigt som hennes väljare hoppas.

– Samtidigt är partiets ekonomiska politik väldigt nyliberal. Det hon kan genomföra är en version av Macrons politik. Om Macron står för en auktoritär nyliberalism kan man kalla hennes politik för nyliberal auktoritarism. Och de som kommer att vara mest besvikna är hennes fattiga väljare, arbetare i avindustrialiserade områden. För hon kommer inte kunna hålla de vaga löften hon gett dem.

Paradoxalt nog tror dock Bruno Amable att Macron kommer att åsamka den franska socialstaten större skada än Le Pen om han vinner.

– Jag tror att han som sist kommer erkänna att hans stöd vilar på väljare som egentligen inte vill ha honom, men hans främsta mål är fortfarande att få till stånd nyliberala reformer så han kommer inte att bry sig om motståndet. Han har redan sagt att det inte finns någon ”republikansk front” för att stoppa Le Pen, vilket antyder att han kommer att tolka alla röster han får som stöd för sin politik, säger han och fortsätter:

– En annan sak som kommer att göra honom ännu mindre kompromissvillig denna gång är att han det är hans sista eventuella mandatperiod. Det lär inte göra honom mer villig att söka kompromisser.

Ytterligare ett skäl som Bruno Amable nämner är att Nationell samling sannolikt kommer att mötas av en ännu större proteströrelse än Macron gjorde om de bildar regering – med skillnaden att den även kommer att finnas inom förvaltningen.

– Institutionerna kommer att tillåta henne att regera och hennes svar på proteströrelser kommer att vara som Macrons fast ännu våldsammare: en extremt våldsam polisiär repression. Det stora problemet för henne är också staten. Till skillnad från Macron har Nationell samling inget internt stöd inom den statliga förvaltningen. Proteströrelserna kommer att vara ett problem men ett ännu större problem för henne är huruvida hon ens kommer att kunna kontrollera förvaltningen.

Frankrike ser med andra ord att gå mot fem hårda år, oavsett vem som vinner. Men med tanke på ovissheten i vad en högerextrem valseger kan medföra är det många vänsterväljare som spelar ett högt spel.

– Vissa säger att om Le Pen vinner kommer det att sätta igång ett riktigt folkuppror, till skillnad från de spridda protester vi sett. Men jag tror att det är för riskabelt, säger Priscillia Ludosky.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2024

Tältprotester vid flera svenska universitet

Demonstranter har slagit läger vid Stockholms universitet för att kräva att universitetet avbryter sina samarbeten med Israel. Foto: Peter Eriksson.

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar. 

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr