En mager kroatisk proletär, mekanikern Josip Broz, blev efter många törnar politiker och slutligen Jugoslaviens president Tito. Han tillhör det fåtal av arbetarklassens politiska företrädare som själv varit arbetare.
Broz utbildade sig till låssmed, jobbade som mekaniker i Slovenien, sedan i Böhmen där han lärde sig hyfsad tjeckiska, arbetade i Wien och lärde sig tyska. Han var österrikisk soldat i första världskriget, blev krigsfånge i Ryssland och kommunist under revolutionen, lärde sig ryska. 1920 återvände han till sin kroatiska hembygd med rysk fru och en son, fick jobb som maskinist hos en kvarnägare, reparerade saker åt folk och berättade gärna om sitt brokiga liv.
Efter fyra år i kvarnen bytte han till varvet i Kraljevica, organiserade en framgångsrik strejk där och fick sparken. Han var samtidigt ombud för Komintern som han fick pengar från och utsågs 1928 till sekreterare i Jugoslaviens kommunistiska parti.
I en mycket välskriven kritisk biografi Tito – folkets diktator, skildrar Björn Kumm Josip Brozs väg till makten. Kumm är en skicklig skribent och det är en prestation att få med så mycket kunskap på 250 sidor utan att det blir tungt att läsa.
I det nya jugoslaviska kungarikets första allmänna val 1920 fick kommunisterna drygt tolv procent av rösterna; i storstäderna Zagreb och Belgrad hela 39 respektive 34 procent. Efter ett ungkommunistiskt attentat mot polisministern året därpå förbjöds partiet och 15.000 arresterades enbart i Belgrad.
När Broz blev sekreterare för det sargade partiet hade medlemsantalet krympt från 60.000 till 3.000. Han jagades av polisen, bytte ofta skepnad och bostad, greps 1929 och satt fem år i fängelse.
På 1930-talet var han internationell organisatör i Kominterns tjänst, bodde en tid i Moskva och blev god vän med Stalin, Dimitrov och många andra. Under spanska inbördeskriget arbetade han i Paris med transporter av frivilliga som ville kämpa på republikens sida mot Franco. Broz hade många täcknamn. Till sist blev Tito det bestående.
Det väntade storkriget bröt ut 1939, efter den tysk-ryska pakten då Polen delades mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tito hade tagit sig hem via Istanbul och organiserat particeller över hela Jugoslavien. Utåt var han ingenjör Babic med flott bil. På femte illegala kongressen i oktober 1940 valdes han till partiledare och var till sin död 1980 aldrig ifrågasatt som landets kommunist nummer ett.
Partisankriget mot tyska och italienska ockupanter och våldet mellan kroatiska och serbiska nationalister dödade miljoner jugoslaver. Tito och hans partisanstab var flera gånger nära att tas till fånga men lyckades mirakulöst klara sig.
Tito var Stalins favorit bland kommunistledarna. Men 1948 hade han blivit för självständig och fördömdes via Kominform av Stalin. I kommunistiska tidningar världen över publicerades teckningar av Tito som dreglande bulldog i västimperialismens kedjor. Titos svar var att sätta jugoslaviska stalinister i läger på ödsliga öar.
Som alternativ till sovjetsystemet infördes ett ekonomiskt system med självförvaltning. Fyra-fem procent av de anställda var entusiastiska, resten så likgiltiga att arbetstempot sjönk katastrofalt. Man fick återinföra ackordsarbete. I fråga om bostäder fungerade systemet utmärkt. Alla, utom socialfallen, ägde och förvaltade sina lägenheter.
1955 gjorde Chrusjtjov en sovjetisk botgörarresa till Belgrad. Tito höll god min men var stram. Enligt Chrusjtjov skulle Sovjetunionen gå om USA ekonomiskt 1980. Det blev istället Sydkorea som gick om Sovjet då.
Tito spelade en viktig roll tillsammans med Indiens Nehru och Egyptens Nasser i den alliansfria rörelsen som motvikt till uppdelning mellan väst och öst under det kalla kriget. Han reste mycket och älskade att bli hyllad.
President Tito hade 32 residens i Jugoslavien, eget privattåg, två lustjakter i Adriatiska havet, två på Donau, jaktmarker och annat. Han var gift tre gånger, hade 19 barn med 16 kvinnor och lämnade efter sig en socialistisk republik på väg att falla sönder.
