Det finns intellektuella som lämnar tomrum. Tomrum som blir extra tydliga i tider när konflikter tar världsformat och förenklade förklaringar gör allt för att visa sina fula trynen.
Sådana tider behövs en som palestiniern Edward W. Said, författare, kritiker, debattör och till yrket professor i jämförande litteraturvetenskap vid Columbia-universitetet i New York, där han jobbade från tidigt 1960-tal fram till sin död 2003.
Edward Said hade troligen haft något viktigt och klargörande att säga kring konflikten runt karikatyrteckningarna av profeten Muhammed, eller om den för många överraskande segern för det islamistiska Hamas i det palestinska valet. Det är jag tämligen säker på efter att ha läst Från exilen, en samling essäer av Edward Said mellan åren 1976 och 2000, i urval av Björn Linnell.
Edward Said blev landsflyktig 1948, då staten Israel bildades, en erfarenhet han delade med 800.000 andra palestinier. För den då snart trettonårige pojken kom denna katastrof att påverka allt han sedan kom att göra i vuxen ålder, som lärare, författare eller kanske framför allt som engagerad intellektuell i världspolitiska frågor. Den personliga erfarenhetens betydelse blev Saids axiom livet igenom.
Saids essäer är inga lättkonsumerade texter, utan kräver koncentration. Ibland blir de alltför intellektuellt snåriga, och jag måste backa och börja om för att hitta lässtigen.
Inget ämne är främmande för Edward Said. Han kan skriva engagerat om allt; från magdans i hans kära Kairo (där han blev vuxen), Glenn Goulds pianospel, Richard Wagners speciella Bayreuth-ljud, till att göra en knivskarp dissekering av Herman Melvilles 1800-talsroman roman Moby Dick.
Det sistnämnda är för övrigt en av essäsamlingens höjpunkter, skriven 1991, och en tid efter att ökensanden lagt sig efter det första Gulf-kriget. Melvilles roman blir i Saids essä, och min egen subjektiva läsning, en beskrivning av ett framväxande imperium, en kommande erövringsmakt med en självbild av den unga och annorlunda nationen driven av en mission, en uppgift. I vägen för kapten Ahab/Reagan/Bush står bara Moby Dick/kommunismen/terrorismen.
Moby Dick-essäns kontext tangerar på något sätt det som är Edward Saids intellektuella huvudspår, relationen mellan, och bilden av ett Vi, i väst, och Dom, de Andra, luddigt beskrivet som Orienten.
Som en av kolonialismens och imperialismens skarpaste kritiker, hittade Said tidigt en frände i Joseph Conrad. Redan 1964 ägnade Said en doktorsvahandling åt Conrads författarskap, och gång på gång i *Från Exilen* återkommer han till den polske sjömannen som blev världsberömd författare.
Till skillnad mot ”asätare” som V.S Naipul och ”turistande” reportrar som George Orwell, har Said alltid överseende med Conrads, trots allt, bristande empati för ”infödingarna” i det svarta Afrikas inre.
Conrads blottläggande av kolonialismens innersta kärna i romanen Mörkrets hjärta, står över författarens moraliska skavanker, enligt Said.
Våld är vardag för koloniserade och ockuperade folk, det palestinska inget undantag. I essän ”Ny prövning av den vandrande teorin”, ställs befrielsekampens metoder i fokus. Said ställer George Lukacs dialektiskt präglade teser i boken Historia och klassmedvetande mot Frantz Fanons antikoloniala vi-eller-dom-tänkande, präglat av den blodiga algeriska frigörelsekampen visavi kolonialmakten Frankrike.
Essän, från 1994, är brännande aktuell. Den mynnar inte ut i någon syntes, däremot klargör det att det både hos Lukacs och Fanon fanns dissonanser i den radikala självsäkerheten.Och bilden av Fanon som det revolutionära våldets apostel, nyanseras här med citat ur ”Det nationella medvetandets fallgropar”, som handlar om tiden efter frigörelsen.
Från Exilen ska läsas i portioner, en-två essäer åt gången. Då fungerar den som det står i försättsbladet, som ”den idealiska introduktionen till ett författarskap som kommer att vara aktuellt under lång tid framöver”.
Då får man, bland det som inte nämnts här, läsa om en palestinier som tidigt förespråkade en tvåstats-lösning på Israel/Palestina-konflikten, men som sedan, efter Oslo-överenskommelsen 1993, blev den hårdaste kritikern av det han såg som den palestinska ledningens erkännande att striden var förlorad.