En svidande vidräkning av politisk och mänsklig opportunism men även politisk prostitution.
Så kan romanen De Modlösa, av John Lapidus, sammanfattas.
En modig bok för han konfronterar dubbelmoralen i svensk biståndspolitik, underdånighet hos svenska biståndsarbetare och politiskt förräderi hos en ”vänsterambassadör” i tjänst hos högerregeringens nykoloniala utrikespolitik på ett galant sätt.
I boken som handlar om Sverige i Nicaragua är han skoningslös mot ambassadör Kerstin. I verkligheten är det vänsterpartisten Eva Zetterberg. Ty Lapidus har som koordinatör för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas projekt i det centralamerikanska landet en direkt insyn i hur nykoloniala ”givarländer” fungerar och agerar. Bland dem IMF:s krav på nicaraguansk kapitulation av egna djupgående strukturella förändringar till förmån för sitt folk som ställs mot krediter från IMF.
Att detta också är ”Kerstins” krav mot Sandinisterna, som återkommit till makten efter 16 år av för Nicaraguas folk förödande nyliberala regimer, gör knappast hennes meritförteckning vackrare.
Lapidus, eller Erik Holmberg, som är bokens huvudperson, är en katt bland hermeliner. Ty få av svenskgruppens utbildade akademiker, ekonomer och andra yrkestitlar som imponerar vågar stödja Eriks politiska ståndpunkter och ta den politiska fajten mot Kerstin när Bildts UD-representanter från Stockholm ska komma på besök i Managua. Även Eriks statligt anställda biståndskamrater är indignerade men vågar, när det kommer till kritan, inte föra fram kritiken mot ambassadören. Erik är förbannad och känner sig övergiven av sina ”kamrater”.
Kerstin sitter nästan varje kväll i nicaraguansk oppositions-TV och insinuerar att Sandinisternas regeringsinnehav har ett allt starkare drag av diktatur. Hon är till och med snäppet värre i sin kritik mot sandinisterna än självaste USA-ambassadören Wilson, som Erik har en förkärlek till att provocera till politiska samtal när det samlas till cocktailpartyn på den luxuösa svenskambassaden.
I presentationen av De Modlösa hävdar författaren att boken inte bara handlar om Nicaragua utan också om Sverige och svenskarna. Var går gränsen mellan ett fattigt och ett rikt land? Och boken ställer också den avgörande frågan: Vem bär egentligen ansvaret för att det ser ut som det gör i världen, det vill säga, vem bär skulden till misär, fattigdom och krig och vem tjänar egentligen på det svenska biståndet? Och med vilken rätt kan Kerstin & co ställa sin så kallade ”demokratisyn” över sandinisternas som med sina liv som insats störtade den blodiga Somozatyrannin 1979 och i dag via en slags direktdemokrati försöker inkludera Nicaraguas folk för att de ska forma sin egen framtid?
Gårdagens solidaritetsaktivister i FNL-grupperna, Chilekommittén, Afrikagrupperna har i dag till stora delar ersatts av anställda från det så kallade ”civila NGO-samhället” som är en skapelse av nyliberalismen. Fackföreningar ersätts av NGO:s som med manualer för ”uppförandekodex” i hand ”synar” transnationella bolags agerande mot de anställda som har förlorat sin klass- och försvarsorganisation.
Många av dessa odemokratiskt konstruerade och ledda ”NGO:s” finansieras direkt av USAID, eller tyska kristdemokratiska eller liberala stiftelser för demokrati och agerar, i Nicaraguas fall, direkt i konfrontation mot Sandinistregeringen. Sandinisterna betraktar dem som direkta femtekolonnare. Bolivias president, aymaraindianen Evo Morales, är heller inte nådig mot dessa ”civilister” och hans kritik sammanfaller till stora delar vad John Lapidus De Modlösa vill ställa i blickpunkten:
– Några NGO:s bara utnyttjar de fattiga, indianerna och miljön för att de själva ska leva och må väl. De bor i städerna, de har el, de har allt och de intresserar sig inte för familjerna som lever på landsbygden som varken har el eller basservice.
Lapidus brandfackla väcker en principiell debatt, och De Modlösa är en utmärkt utgångspunkt.