Vad har Anders Larsson-Lussi, Johan Rassa, Ibb-Anna Rassa, Ola Lomma, Nils-Henrik Gunnare, Nils-Henrik Tejlus, Nilas Tuolja, Isak Parfa och Eva Stokke gemensamt, förutom att de är samer?
Jo, de är tillsammans de huvudkällor vars rika kunskap, och flitiga, välvilliga och ihärdiga berättande möjliggjort tillkomsten av Yngve Ryds senaste bok.
Med omformandet av nästan tjugo års lyssnande och ”4 000 sidor koncentrerade anteckningar”, har den Jokkmokks-baserade författaren Yngve Ryd åter gjort en kulturhistorisk bedrift, fyra år efter Snö – en renskötare berättar (Ordfront).
”Eld är de kemiska reaktioner som sker då träets kol, väte och syre förenas med luftens syre vid hög temperatur. Dessa reaktioner avger mycket energi och det är därför som eld är het.”
Vad kan man elda med när inga träd finns i närheten? Vilken eld värmer mest, och vilken ryker minst? Kan man sova på eld? Och varför blir man sugen på kaffe när man ser torrsälg? Frågor som Eld ger eller försöker ge svar på.
Men också varför veden ska bäras in ”på rätt väg” in i kåtan, det vill säga med roten mot boassjo, köksutrymmet längst in. Och att man aldrig kliver över árran, eldstaden, som är en helig plats. Árrans – en oftast låg stenring mitt i kåtan – betydelse återkommer många gånger i boken, som centrum för tillredning av mat, värmekälla och sällskap. Just runt árran, som är kvinnans ansvar, har mången berättelse berättats i den samiska världen. Men en árran kan lika gärna vara i det fria, det viktigaste är dock att pannstenen, den största stenen, ”kvinnornas sten”, läggs först. På den ska ju bland annat den genom hela boken omhuldade kaffepannan stå.
Utan bränsle, ingen eld. Stora delar av Eld. Flammor och Glöd handlar därför om dess egenskaper och anatomi. Tråkigt? Aldrig, allraminst eftersom det visar sig att bränsle kan ha rent mänskliga drag och behov, eller som Anders Larsson-Lussi säger i kapitlet Tall och torrfura: ”En ensammen gumma kan inte träta i sin ensamhet och ett ensamt vedträ kan inte brinna, det är ett gammalt talesätt”.
Den samiska synen på naturen som någonting levande och någonting att vörda går igen även när det gäller att skaffa ved. Man hugger, skär eller bryter inte hursomhelst för att få det ändock nödvändiga bränslet. ”Alla träd och buskar lever”, som Johan Rassa säger.
Att i bokform följa med Rassa och ovanstående berättare ut i naturen är faktiskt bara det en stor upplevelse. Att genom Yngve Ryds text höra dem till exempel berätta om nävrets beskaffenhet, att det innehåller ett slags olja som torkad blir vattentät, och hur man i storm på fjället böjer den lilla näverbiten på ett speciellt sätt för att få eld.
Eller hur bra nourssjo – stockeld – blir till. Ett kapitel där balans och tålamod segrar över villfarelse och brådska. Den bästa nourssjo – smålågiga lätt glödande stockar – skapas nämligen genom två på varandra liggande stockar, inte tre, som ger för hastiga snabbbrinnade höga lågor, och därför, för dem som ligger intill, en dålig och kort nattvila. Kunskap kallas det.
För en relativ novis som undertecknad gav Eld många aha-upplevelser. Men också upphov till reflektioner. Aldrig mer, hoppas jag, kommer en buske (det finns olika), ett träd, eller ett videsnår, råhto, bara vara en buske, ett träd eller ett videsnår. Genom Eld har jag lärt mig att de också kan vara levande beståndsdelar i en kultur.
Förutom då visdomen som förmedlas i kapitlet Rök – besvärande och nyttig, där jag lär mig grunderna i eldkonsten för att bekämpa ett av mänsklighetens värsta gissel, myggen.
Man behöver inte ha ett brinnande intresse för ämnet för att fascineras av Eld. Den nästan 1,5 kilo (jo, jag har vägt den) tunga boken är ändå väl värd sina timmars läsning. Kunskap är ju inte tung att bära, sägs det.