Albert Speer var en av Hitlers gunstlingar. Först riksarkitekt och sedan effektiv rustningsminister – ja, så effektiv att många anser att Speer förlängde kriget med minst ett år. För sin verksamhet, som en av Hitlers närmaste förtrogna, dömdes han i Nürnberg 1946 till 20 års fängelse. Han slapp dödsstraffet därför att han ansågs ha varit samarbetsvillig, uppriktig och ångerfull. När han 20 år senare klev ur Spandaufängelset som en obruten man, väntade ett enormt mediauppbåd på honom.
Och där fanns också historiker och förläggare som ville lyssna på honom. Efter fängelsetiden skrev han bland annat två böcker – Hågkomster 1969 och Dagböcker från Spandau 1972. Nio år senare dog han, men hade då blivit mer än miljonär. Hans böcker tillhör än i dag de mest sålda på det tyska språket.
Hur kunde det bli så? Hur kunde Speer vara så läsvärd? Just detta diskuteras idag med hetta i Tyskland. Bakgrunden är dels att nya besvärande fakta om Speers verksamhet under kriget kommit fram och dels ett oerhört välgjort och påkostat tv-drama i tre delar, med det på tyska lite vitsiga namnet: Speer und er – Speer och han (Adolf Hitler). Ett drama som setts av flera miljoner tyskar.
Till de fakta som kommit fram, hör att Speer varit med och byggt upp Auschwitz – något han blankt nekade till i Nürnberg 1946. Andra för Speer besvärande fakta gör att fler bedömare tror att om detta kommit fram 1946 så hade även Speer dömts till döden.
Det riktas också skarp kritik mot dem som backade upp Speers böcker – förläggaren Wolf Jobst och lektorn och historikern Joachim Fest. De anklagas för att ha fört den bokköpande tyska allmänheten bakom ljuset, genom att gå i god för att Speers uppgifter var sanna och att han verkligen var en ångerfull man.
Böckerna är så skickligt skrivna att de också ”bländat omdömet” hos ett flertal intellektuella utanför Tyskland. Speer – ett intressant psykologiskt fenomen. En av dem här hemma som bländats av Speers böcker är Aftonbladets före detta chefredaktör Yrsa Stenius.
Den vind, som i Tyskland blåser mot Speer, drabbar också dem som backade upp honom. De anklagas för att ha varit naiva. I stället – säger kritikerna – har Speer redan från krigsslutet, både i Nürnberg och i fängelset, omsorgsfullt byggt upp en bild av sig själv som ställt honom i en mycket bättre dager än andra nazistiska krigsförbrytare.
Han har erkänt saker som var helt uppenbara och han har förnekat det som då inte kunde bevisas. Och detta har han – säger kritikerna – fortsatt med i sina miljonböcker. Jobst och Fest försöker föga framgångsrikt försvara sig. ”Vi kände inte till de fakta som kommit i dagen”. ”Vi känner oss delvis förda bakom ljuset av Speer”. Från Yrsa Stenius har däremot ännu inget hörts
