I november var jag på Socialistiskt forum i Stockholm. Vill socialdemokratin något? löd frågan på ett seminarium som Marita Ulvskog försökte besvara. Och jag vacklade ut ur Z-salen, bedövad av hennes snorhala och till intet förpliktigande reklamspråk.
Kämpande arbetarkollektiv – hur och varför? löd frågan på det andra seminariet jag gick på, och bedövningen släppte. Frances Tuuloskorpi och Åsa Grath från bageriet San Remo, Janne Cortobius från IP-verkstaden på Scania, Henrik Johansson från ett storkök i Malmö, Håkan Siljehag, Kommunal och Lars Henriksson från Volvo, alla berättade de om erfarenheter av facklig kamp och hur den kan föras på medlemmarnas villkor.
Rätt upp och ner, konkret och på ett undersökande sätt resonerade de om en av vår tids avgörande frågor – hur bygger vi en kämpande fackförening? En fackförening som därtill är sant demokratisk? För jag tror inte att kampen längre kan eller bör föras i gamla och auktoritära banor. Ingen mobilisering är längre möjlig utan ett samtidigt uppbrott från den auktoritärt fackliga ordningen.
Och så upplevde jag de fackligas berättelser. Mitt bland spillrorna av det som en gång har varit en fackföreningsrörelse finns förtroendevalda som ställer den grundläggande frågan om hur klasskampen må organiseras.
På nytt.
Och jag började tänka på hur det gick till när det var löning på LME där jag arbetade som montör. Vi samlades i ring runt lönebeskeden. Alla skulle visa vad de tagit ut på ackorden. Ingen slapp undan från den ömsesidiga och kollektiva kontroll som innebar ett slag av kollektiv genomskinlighet. Genomskinlighet som förutsättning för en kampduglig och demokratisk fackförening.

Och medan de fackliga berättade kunde jag kan inte släppa tanken på tårtkartongen på Skogaholmsfabriken. Kartongen som var klubbens röstlåda. Eller på andra bortglömda och direktdemokratiska grepp som Livsklubben kallade för folkrörelselinjen. På greppen som sorterades bort under trettiotalet och framåt och som nu börjar synas och prövas igen.
Jordmånen är inte heller att ta miste på – medlemskritiken mot den fackliga hierarkin. Vanmakten inför en pampkultur som kan visa sig i porrklubbsbesök och lägenhetsfiffel. Myriaden av dessa ständigt återkommande ”engångsföreteelser” som mer än något annat demonstrerar behovet av att återuppfinna den fackliga demokratin.
Allt det där tänkte jag på när Frances, Åsa, Håkan och de andra berättade om hur de på ett mycket handfast och konkret sätt söker desarmera ordförandeskapet och platta ut den fackliga hierarkin.
Så vad tänker och gör vänsterpartiets fackliga företrädare? Jag vet inte, märker dem inte från min horisont som LO-ombudsman. Men jag uppfattar dem inte som kraft och spjutspets i frågor om kampens former. Och jag önskar och vill att de politiskt radikala i facket spottar upp sig och bidrar till att hitta vägar för fackets omvandling från institution till kamporganisation.