”Då kan hon ta sig i häcken!” Orden är Lars Hillersbergs och riktades i tv till dåvarande svenska kulturministern Marita Ulvskog när hon sagt att hans teckningar var antisemitiska. Debattens vågor gick höga när kulturpoliser som Christian Gerner och Henrik Bachner var ute efter att ta ifrån Hillersberg hans statliga ”konstnärslön”, det vill säga statlig inkomstgaranti på 180 000 per år, för att han skulle vara antisemit. Det var han nu inte, men när drevet gick drabbades han av en del inställda utställningar, bland annat i Uppsala. Själv sade han att han hatade alla människor, inte bara judar, och att det var rätt inställning i hans jobb.
Hillersberg var en omöjlig jävel. Han slog åt alla håll, vänster och höger. Ryska revolutionen, Jan Myrdal, nazister och staten Israel. De flesta fick utstå hans satiriska penna. Själv var han politiskt svår att placera, men verkade närmast ligga åt någon slags anarkistisk vänster. På sin egen hemsida länkade han under ”kulturella kontakter” bland annat till Clarté, Arbetaren, Proletären och Internationalen. Spretigt värre alltså och det var nog meningen.
På 1960-talet var han i Lund med och startade den legendariska tidningen Puss med bland andra Carl-Johan De Geer och Lena Svedberg. Puss var provokativ och skildrade bland annat folkpartiledaren Wedén naken med kuken i en tång. Själv drev han enmanstidningen Gatskrikan där hans samhällsatir var bitande, poliser var ett favoritobjekt. Hans satir var ofta direkt kränkande, och slog hårt. Och den var nästan alltid hejdlöst rolig.
När jag skriver detta märker jag att mitt språk blivit grövre än vanligt, svordomar och könsord poppar upp. Nästan som om Hillersberg anda smittat mig. Det känns omöjligt att ge en text om Hillersberg färg utan de där orden, så de får stå kvar. Sverige är en personlighet fattigare, en elak jävel mindre ryms nu i vår befolkningsstatistik. Lars Hillersberg är död och vi saknar honom redan.
