Några dagar före jul hörde P1-lyssnarna utrikesminister Margot Wallström tala nästan lyriskt om en feministisk utrikespolitik, som håller på att introduceras i vårt land med fyra kvinnor i ledningen för UD. Medarbetarna i departementet har alla fått brev om den nya inriktningen. Det låter fint. Men hur ser det politiska innehållet ut?
Det kan ju inte bara handla om att sätta in människor av kvinnokön på allt fler poster. (Tänk Margaret Thatcher eller Madeleine Albright, hon med de hundratusentals irakiska barnen som var värda att offras.) Målet måste vara att påverka politikens innehåll. Jag tänker exempelvis på politiken gentemot Ryssland, där tonen är både aggressiv och oförsonlig, en inställning som brukar anses stereotypt manlig och typiskt patriarkal.
Kan vi hoppas att Stefan Löfven förses med genusglasögon och säger nej till den provokativa och meningslösa sanktionspolitiken mot Ryssland, som syftar till att förödmjuka Putin och genom ekonomisk utpressning tvinga fram politiska eftergifter? Enkel kvinnlig psykologi säger oss att sådan upptrappning av motsättningarna mellan stater enbart ökar spänningarna och risken för krig. Vem inbillar sig för övrigt att Vladimir Putin för ett ögonblick skulle överväga att vika sig för sådan utpressning? Sanktionspolitiken går därtill ut över hela den europeiska ekonomin i ett försvagat EU, även Sverige där bland andra mjölkbönderna drabbas. Bakom den provokativa och patriarkala upptrappningen av motsättningarna gentemot Ryssland står främst USA, som får anses företräda just den linjen i utrikespolitiken för närvarande.

En kvinnlig utrikespolitik måste givetvis istället inrikta sig på fredliga förhandlingar, som bygger på att det finns gemensamma intressen av politisk avspänning, nedrustning och internationellt samarbete. Kan vi hoppas på ett sådant resultat av svensk feministisk utrikespolitik?
Och exemplet Afghanistan, där USA startade krig bland annat för att förbättra kvinnornas utsatta situation. Inte mycket har förbättrats för kvinnorna och talibanerna är starkare än på länge. Orsakerna är bland annat att USA/Natos uppträdande gentemot civilbefolkningen har vänt afghanerna emot dem. Svenska Afghanistankommittén har länge hävdat att fredliga åtgärder som bidrar till uppbygget av infrastruktur, skolor och ett fungerande civilsamhälle skulle ha varit betydligt effektivare metoder för att minska talibanernas inflytande. Här företräder Afghanistankommittén ett feministiskt perspektiv i stark kontrast till kriget som främsta medel i utrikespolitiken. Demokrati kan inte tvingas fram genom krig och intervention. Det vet världens kvinnor genom egna bittra erfarenheter – det är kvinnorna och barnen som offras i dagens krig, som främst  går ut över civilbefolkningen. Så vad kan vi förvänta oss av feministerna i UD?