När jag skriver denna artikel en tidig måndagsmorgon nås jag av två nyheter. Tony Blair börjar äntligen erkänna att Irakkriget fördes med ”oriktiga” argument och att detta krig bidragit till att det i dag ser ut som det gör i Irak och även i Syrien. Vi är medskyldiga till att IS vuxit fram – säger Blair!
En mindre nyhet är att före detta ambassadören Karl-Erik Norrman skriver att väst genom anfallen mot Irak och Libyen (2011) kraftigt bidragit till dagens situation i Mellanöstern. Två ”bekännelser” alltså. Nu väntar vi bara på att Hans Linde och Jonas Sjöstedt kliver fram och tar sitt ”lilla” men tydliga medansvar för dagens situation i det splittrade Libyen och därigenom också för flyktingarnas drunkningsdöd på Medelhavet. Kan Tony Blair ”bita huvudet av skammen” så bör även Linde och Sjöstedt kunna göra det.
Men nu till Syrien. Den folkvandring från syd till norr som nu pågår i Europa är till stor del orsakad av kriget i Syrien. Vad kan Sverige göra i detta läge? Sverige kan ta täten när det gäller att så stoppa kriget. Vi bör på alla möjliga tänkbara sätt bidra till en handlingskraftig internationell konferens i detta syfte. FN bör stå som huvudaktör, men det måste till handlingskraftiga och internationellt erkända aktörer och diplomater som spelar huvudrollen Och de måste i arabvärldens ögon vara trovärdiga aktörer. Låt initiativet gå till två svenskar med gedigen FN-bakgrund: Jan Eliasson och Hans Blix. Bägge har stor trovärdighet i arabvärlden – Eliasson genom sin (och Palmes) framgångsrika medling i kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet – och Hans Blix genom sitt okuvliga sanningssökande i inledningsfasen till anfallet mot Irak 2003. Med på en konferens måste också Syriens president al-Assad vara. Han är det ”närmaste” man kan komma en religionsöverskridande faktor i Syrien.
Även USA och Ryssland måste spela en stor roll, eftersom de deltar i kriget. Och naturligtvis bör även Turkiet (oavsett vad man tycker om Erdogan) och Libanon och Jordanien medverka med tanke på de miljontals syriska flyktingar som nu bor där. Återstår två i detta sammanhang viktiga aktörer (som man med all rätt kan tycka mycket illa om) – Iran och Saudiarabien. Detta för att både shiiterna och sunnimuslimerna ska känna sig representerade.
Men vad gör vi socialister under tiden för att förbättra de syriska flyktingarnas situation? Vi kan stödja de både politiskt och materiellt, men vårt viktigaste bidrag kan kanske vara att lyfta fram klassaspekten.
För några veckor sedan hölls det en dansk-svensk tv-debatt om flyktingpolitiken. Medverkade gjorde bland annat syriern Nhaser Khader. Han har under 20 år hunnit avverka ledande positioner i tre olika danska borgerliga partier. Men han har också en viktig erfarenhet och kunskap om Syrien och han vet hur den syriska flyktinggruppen som når Europa ser ut. Han har ju själv varit en del av den. Khader slog fast att det är den syriska överklassen och medelklassen som i dag lyckas fly till Europa. Underklassen blir kvar. Antingen i Syrien eller som fattiga flyktingar i Jordanien, Libanon och Turkiet. De här människorna har inte tusentals dollar för att betala profithungriga flyktingsmugglare. De når aldrig oss här uppe i norra Europa.
Om vi som socialister här hemma ställs inför frågan: Vem vill du hjälpa? En rik eller en fattig människa, så väljer vi naturligtvis att hjälpa den fattige. Men när vi ställs inför samma fråga när det gäller de syriska flyktingarna så ”famlar” vi efter svaret.
De syriska flyktingar som når oss (nu fattiga och utslagna) är ändå privilegierade i den mening att de för dyra pengar kunnat köpa sig en ”biljett” till Europa. Visst har de under flykten fått utstå mycket lidande, men i jämförelse med sina olycksdrabbade landsmän i läger i Jordanien, Libanon och Turkiet så är de ändå privilegierade.
Och då uppstår för oss fråga: Vilka skall vi i första hand hjälpa? De som för dyra pengar lyckats nå Europa eller de ”fattiga satar” som förtvinar i flyktinglägren i Syriens grannländer.
Ja, jag vet att även SD talar om att hjälpa flyktingarna i de närliggande länderna. Men de gör det därför att de inte vill ha hit några flyktingar alls. Varken privilegierade eller fattiga. Jag vill hjälpa de fattiga och mest utsatta.
Återstår då den verkligen svåra frågan. Hur stödjer vi dessa flyktingar? Räcker det att öka anslagen till FN:s UNHCR? Eller kan vi hitta egna kanaler för att stödja dessa människor? Jag har inget bra svar på detta, men jag hoppas verkligen att vi hittar bra och pålitliga kanaler för att kunna hjälpa de som mest behöver vår hjälp.
