Leo ser tillbaka på sitt liv och han är frustrerad. Hans mångåriga äktenskap har spruckit, han är en främling för sina barn – som för övrigt uppvisar en närmast osannolik cynism i sina attityder till livet och sina nära och kära, vännerna är borta, hans kropp är utsliten och han proppar i sig mer och mer tabletter.

Här finns onekligen stoff att gestalta, men författaren envisas istället med att älta varför saker och ting aldrig blir som man har tänkt sig, och förvandlar därmed en bra historia till ett banalt mellanting av pubertal ångest och medelålderskris.

Leo har gift sig över klassgränserna med den radikala studenten Helen, och romanen bygger i hög grad på spänningen som har sin grund i klasskänslor.

Tyvärr blir också det ganska schablonmässigt. Arbetare är rejäla, känslosamma, och ofta belästa på ett djupare plan (utom några förhärdade och fördomsfulla puckon som bara tänker på sprit och sex), och de har namn som RäckAnders eller TruckHasse.

Borgarklassen är intellektualiserande, ytlig, statusmedveten, svekfull och karriärgalen. Här heter folk mer sådant som Styrbjörn.

Det är som att vara tillbaka på en föreställning av 70-talets ”politiska” vänsterteater, där klyschor jagar varandra.
Romanen saknar dock inte positiva inslag. Det är när Evhammar skriver om yrkesstolthet och hantverkets glädje som berättelsen lyfter.
Språket får kraft och trovärdighet, gestaltningen väjer inte för komplikationer och motsättningar, och texten förmår att förmedla en äkta och unik erfarenhet.

Här ryms också mycket vrede och en genuin klasskänsla. Det är en mycket skicklig skildring av hur arbetare kan finna sig i mycket, men inte att man berövar dem deras stolthet. Då skrider de till handling, och det är inte mycket som kan stoppa dem.

Den delen av berättelsen är äkta vara. Det räcker inte hela vägen fram, men är faktiskt inte så lite heller.