Det finns en scen i John Singletons klassiska film Boyz ’n the hood som utspelar sig när den unge huvudpersonen Tre Styles är ohörsam i klassrummet, drar några klassens clown-skämt och lärarens svar blir att kalla fram honom till svarta tavlan för att berätta vad han har att säga. ”Så vad ska din föreläsning handla om?” Tre svarar ”Jag berättar om du låter mig prata någon gång” och river ned skrattsalvor från klassen. Sedan går han vidare till att prata om Afrika, och frågar om klassen – alla afrikan-amerikaner – vet vad det är. Han berättar att mänskligt liv började där, ”det betyder att ni alla är därifrån. ALLA”. Varpå en av eleverna i klassen svarar ”Jag är inte från Afrika. Jag är från Crenshaw Mafia.”

När jag pratade med en vit svensk hiphop-polare som verkligen älskade filmen sade han att han inte förstod vad poängen med den scenen var. Det är ett stående exempel på hur otroligt många människor som är marinerade i svart kultur och hiphop som trots det kan vara direkt aningslösa om hur många svarta som internaliserat en negativ och stereotyp bild av Afrika, på gränsen till självförakt eller till och med självhat – och att den typen av internalisering lett till våld.

John Singleton – som karaktären Tre Styles är baserad på – var präglad av sin afrocentriske far, och av uppväxten i 70-talets Afroamerika. En tid vars afrocentristiska riktning utmärktes av Alex Haleys bok Rötter som publicerades 1976, samma år som USA firade ”the bicentennial”, sitt 200-årsjubileum som självständig republik.

Boken skrevs i ett USA där rasismen resulterade i ett internaliserat självhat bland många svarta, som bland annat tog sig uttryck i att de försökte att förtränga sitt afrikanska påbrå. Rötter, där Haley spårade sina egna rötter hela vägen tillbaka till sin förfader Kunta Kinte i dagens Gambia, blev när den kom därför något av en revolution.
I samma land har den afrikansk-svenske journalist och författare som kanske gjort mest för att nysta i den afrikansk-svenska historien sina rötter. Amat Levins första bok Slumpens barn, behandlar relationen mellan Gambia och Sverige, och om hur svensk-gambier lever i dag.

Med sin andra bok Svart historia, som kom i mars i år, har Amat Levin skrivit boken jag hade velat ha i tonåren. Som liten ville jag vara som Tre Styles i Boyz ’n the hood – och hade jag haft Levins bok i händerna hade jag nog varit det också. På drygt 400 sidor har han samlat och vidareutvecklat det bästa från Instagramkontot med samma namn som han drivit sedan fyra år, bestående av otroligt kunniga, faktaspäckade och upplysande inlägg om historiska personer, episoder och fenomen från Afrika och den afrikanska diasporan genom tiderna. Det är en sensationell bok med en sensationell tillkomst – jag kan själv inte minnas att en så folkbildande och välbehövd bok fötts ur en rad uppskattade poster på ett socialt medium. Och ändå så enkel i upplägget: att genom fokus på olika berättelser från Afrika och den afrikanska diasporan nyansera bilden av just svart historia.

När jag var barn var n-ordet vanligt förekommande, svarta barn uteslöts på olika sätt slentrianmässigt i vardagen, samtidigt som de enda bilderna av Afrika och den svarta diasporan var från naturfilmer, turistbroschyrers safarifotografier och svältkatastrofen i Etiopien 1984–85.

Jag hör röster i huvudet viska om själva titeln, ”svart historia, är inte det essentialiserande?”. Men svart identitet är ju något verkligt, trots att det är socialt och historiskt konstruerat. Levins bok går tillbaka till det förkoloniala Afrika och just därigenom är berättelserna ett sätt att nysta upp identitet: att peka på den mångsidiga historien från tiden innan människor sågs som svarta, vita, gula eller röda, är att förmänskliga och att göra hudfärg till något sekundärt. Problemet är dock den historiska obalansen mellan historieskrivningar; vi är proppfulla med historia om Europa, europeiska länder och kulturer, och svältfödda på berättelser om riken, folk och historier från den afrikanska kontinenten och diasporan.

I huvudsak är de berättelser vi matas med sådana som utgår från det inte sällan våldsamma mötet mellan européer och afrikaner. Man kan argumentera för att det är våldsamheten i mötena, och de relationer våldet syftade till att etablera, som har skapat den starka laddning som själva identiteterna ”vit” och ”svart” bär på. Sidorna sliter bort svarta människor från stereotypi, här samsas slavar med härskare, advokater med aktivister, strateger med skurkar och medlöpare med motståndskämpar. Och väldigt många fler nyanser mellan polerna. Jag tycker att det är befriande, och det är just på grund av den enorma rikedomen och variationen som det är befriande.

I början av Ta-Nehisi Coates essäbok Mellan världen och mig (Norstedts, 2016) beskriver han hur människor var skottar, tyskar, frans­män och tjecker innan de blev vita – de blev vita när en hierarki i relation till ursprungs­folk och kid­nappade från Afrika upprättades på 1600-talet. Svarta ”blev till” i samma process; innan var de yoruba, mandinka och housa.

Om man vill kan man om Svart historia fråga sig om inte sammanslagningen av en massa olika länder och kulturer under begreppet ”svart” är att stirra sig blind på ras. Men jag tror att Amat Levin gör precis tvärtom: han gör nedslag i en otroligt spridd historia från folk som delar den specifika erfarenheten av att klumpas ihop, och använder det som gemensam utgångspunkt. På så vis kan han visa på den enorma bredd som finns, samt de gemensamma spår i historien som finns från 1500-talet och framåt, i ett viktigt steg mot att befria hela mänskligheten från rasismens tvångströja.

Boken är lång – strax under 500 sidor – och ändå är den lätt­läst. Ibland går det nästan för fort, otroliga historier och människo­öden staplas på varandra och avhandlas på några sidor – men bokens styrka som hel­het är den enormt inspirerande över­blick den ger. Och till den över­blicken är Levin otroligt generös med tips på vidare­läsning, till och med kring sådant som är svårt att hitta källor på ger han flera. För varje tema finns tio vidare upp­slag. Jag tror att det här är en bok som kommer att för­ändra bilden av Afrika och svarta, men även bilden av världen i Sverige. Det är välkommet.

Nathan Hamelberg