Europas nyliberaler fick en kalldusch i fjol, när deras författning, mot alla odds, förkastades av de franska och holländska väljarna. Men EU fortsatte, som om ingenting hänt. I Frankrike har högern förlorat både regional -och kommunalval, förutom folkomröstningen, men fortsatt sin ultraliberala politik.
Nästa mål var arbetsrätten. En otrygghetslag för anställda i småföretag genomdrevs i höstas av premiärminister Villepin. I januari togs nästa steg, en speciallag (CPE) om anställningsvillkor för ungdom under 26 antogs genom en undantagslag – utan förhandlingar med fack och arbetsgivare och utan parlamentarisk debatt. Men ungdomen, facket, privat- och offentliganställda, och vänsterpartier tvang sent om länge Villepin att döda lagen.

Vad får det för konsekvenser? Under de enorma demonstrationerna skallade slagordet ”tous ensemble” (alla tillsammans). Och under den drygt två månader långa striden ökade hela tiden opinionens stöd. Till slut rämnade det liberala blocket. Centerpartiet UDF satte sig på tvären, andra folkvalda bromsade av fruktan för sina mandat i 2007 års allmänna val.
Lionel Luca, som tillhör regeringspartiet UMP, säger :
– CPE-lagen är död, regeringsmajoriteten också! Dom som trott sig undvika ”gatans” seger, och därmed rädda oss i nästa års val misstog sig…
Luca tror att det som skett bara är början till att Villepin får ta tillbaka fler liknande lagar.

Det viktigaste som skett är att en hel generation unga politiserats. Under kampen kom insikten om sammanhangen, och att det gällde att bekämpa själva marknadsekonomin, för att bevara tryggheten på jobbet och människovärdet.
Det amerikanska Marylanduniversitetet har genomfört en opinionsmätning om marknadsekonomins renommé i 22 länder. Frankrike kom sist. Bara 36 procent var positiva.
Det franska kommunistpartiet (PCF) samlar åter Nej-rörelsen från i fjol, från yttersta vänstern, vänstern inom Socialistpartiet (PS), opponenter hos De gröna, och hela raddan folkrörelser från Attac, till fackligt aktiva, och vänsterkristna. Union Populaire ska lanseras på årsdagen (29 maj) av segern över EU-författningen. PCF har åter kontakt med sedan länge övergivna arbetare, låglönegrupper, hantverkare och småbönder. Politisk agitation bedrivs på gator, torg och i sociala forum, medelst dörrknackning och flygblad. Målet är att samla alla antiliberaler till kamp för ett annorlunda samhälle.
Och vänstern verkar ha insett den representativa demokratins begränsningar. Ideologisk skolning är tillbaka. Styrkan är insikten om vem fienden är och står för, solidaritet och enighet. Svagheten är att insikten kanske inte hinner få verkligt fotfäste före valkampen. Socialister, i och utanför Frankrike, nöjer sig med kompromisser med kapitalismen, för att administrera inte aveckla den.
Och läget i ett globalt perspektiv? Fransmännen fick oväntat stöd av CES (Europeiska landsorganisationer). Ordföranden John Monk gick i främsta ledet i senaste Parisdemonstrationen, i England har 1,5 miljoner statsanställda demonstrerat mot Blairs planer på försämrade anställningsvillkor och pensioner, i Tyskland pågår sedan länge strejker mot fortsatt social nedrustning, i Italien visar fackliga centralorganisationer sin solidaritet med kampen i Frankrike, och i Sverige samlar sig LO till försvar av svenska kollektivavtal och arbetsrätt.

I Latinamerika har folken i sju länder röstat fram regeringar, ofta radikala, som skapat handels- och militärallianser samt eget tv-nät mot USA-dominans och nyliberal ekonomi. Och i Australien har 500.000 demonstrerat i Melbourne till försvar för arbetsrätt, arbetsvillkor och inskränkningar i strejkrätten.
Tillbaka till Frankrike.
– Vi har länge nog fått nöja oss med samarbete på PS villkor, påpekar PCF-ledaren Marie George Buffet. Folket har sett hur vänsterregeringar svikit i många frågor. Nu har vi fått en historisk chans att ändra på det. Närmast vill Unionen presentera egna kandidater till parlamentet och presidentposten.