Tanken att kapitalismen har en början och ett slut var central för Karl Marx. Feodalism var för honom vad som kom före, men inte efter, kapitalismen. Bland 2000-talets medeltidshistoriker har däremot f-ordet blivit allt mindre populärt: i stället för att generalisera vill de lyfta fram de mångskiftande och komplexa formerna för exploatering av bönderna i medeltidens Europa. Samtidigt har ”feodalism” allt mer kommit att användas som metafor för de stora teknikföretagens makt i vår samtid. Ärligt talat tycks det då ofta mest syfta på en kapitalism som ”gått för långt” och som bryter mot en idealiserad bild av hur fria marknader borde fungera. Bland dem som har varnat för en ”ny feodalism” finns de vänsterliberala författarna Mariana Mazzucato och Shoshana Zuboff. Till denna skara ansluter sig nu Jannis Varoufakis. Så vad är det mer exakt som skulle ha återuppstått?

Historiskt syftar feodalism på ett klassamhälle där det stora flertalet hushåll försörjde sig själva via lantbruk. De ägde sina egna produktionsmedel (redskap och boskap), medan själva jorden tillhörde en adlig eller kyrklig godsherre, som under hot om våld kunde avkräva lantbrukarna en andel av allt som producerades. Avgörande ur ett marxistiskt perspektiv är att utsugningen inte tog formen av profit, utan av jordränta. Det fanns heller inget allmänt tvång att bli mer produktiv eftersom marknadens roll var begränsad. Den centrala kungamakten var också svag.

Varoufakis menar alltså att åtminstone vissa av dessa kännetecken stämmer in på den ekonomiska dynamik som vuxit fram sedan finanskrisen 2008. Särskilt framhåller han att den fria marknaden i allt högre grad har ersatts av digitala handelsplattformar. Tänk mobilappar som säljs via Apples och Googles butiker, datorspel på Steam, musiken på Spotify eller allehanda prylar på Amazon – i alla dessa fall tar plattformen en rejäl procent, vilket enligt Varoufakis påminner om den feodala jordräntan.

Boken lanserar en hel drös nygamla begrepp, vars gemensamma nämnare är metaforen ”moln”, som i teknikföretagens egen jargong står för deras enorma datacenter som tillhandahåller tjänster via nätet. Detta utgör enligt Varoufakis ”en ny form av kapital, en mutation”, vid namn ”molnkapital”. Arbetare blir till ”molnproletärer” (cloud proles) samtidigt som vi alla blir ”molnlivegna” (cloud serfs), oförmögna att lämna det som på svenska måste bli ”molnförläningar” eller möjligen ”molnlän” (cloud fiefs) – det sistnämnda syftar helt enkelt på plattformar. Visst finns det fortfarande kapitalistiska företag som jagar profit, men i den mån som produkterna måste säljas via digitala plattformar reduceras kapitalisterna till ”vasaller” under den nya teknofeodala härskarklassen, som av någon anledning benämnd som ”molnalister” (cloudalists). Med tanke på hur förtjust Varoufakis annars är i grekiska låneord – ofta på gränsen till det självexotiserande – undrar jag varför han inte hellre valde en neologism i stil med ”nefokrater” (av det gammalgrekiska ordet för moln, nephos).

Reklamfinansierad media är inget argument för att vi lever i ett feodalt samhälle, vad än Varoufakis säger.

Som nefolog (molnvetare) har Varoufakis dock inget nytt att erbjuda. Hans historieskrivning om hur de digitala plattformarnas kom att dominera världen ter sig fruktansvärt godtycklig, om man jämför med alla översikter som redan skrivits av olika medieforskare, varav flera haft marxistisk utgångspunkt. Här bortses i stort sett från den fysiska infrastrukturen i form av fiberkablar och mobilnätverk. Striderna om patent, upphovsrätt och piratkopiering nämns inte med ett ord. Inte heller läggs någon särskild vikt vid staten som aktör i frågor som rör cyberkriminalitet eller geopolitik. Varoufakis tycks mest gå på magkänsla, utan att se anledning att luta sig mot befintlig forskning om det som annars brukar kallas för plattformskapitalism.

Liknelserna med feodalismen svajar betänkligt. Varoufakis konstaterar mycket riktigt att kapitalister måste investera i produktion av varor. Sökresultaten på Google och bildflödena på Instagram är däremot inte varor som säljs till oss konsumenter. ”Deras syfte är ett helt annat: att fånga och rikta om vår uppmärksamhet.” Ja, och vem betalar för detta? Annonsörerna. De köper vår uppmärksamhet som en vara. Detta är elementärt och har diskuterats av marxistiska medieforskare i åtminstone ett halvsekel. Reklamfinansierad media är inget argument för att vi lever i ett feodalt samhälle, vad än Varoufakis säger.

Hans nästa argument är att det minsann inte förekommer någon konkurrens mellan plattformarna. Visst, Tiktok har lockat över miljontals användare från Instagram. Men enligt Varoufakis är detta ändå inte fråga om konkurrens: ”Tiktok skapade ett nytt molnlän för molnlivegna som sökte efter en annan nätupplevelse att migrera till. Disney Plus erbjöd inte publiken samma filmer och serier som på Netflix fast till lägre pris eller i högre upplösning – utan erbjöd filmer och serier som inte fanns på Netflix.” Nåja, sådant har ekonomerna ända sedan 1933 teoretiserat i termer av ”monopolistisk konkurrens”. Kännetecknande för sådan är att företagen inte främst konkurrerar med pris, utan genom att lansera kvalitativt annorlunda produkter. Det är svårt att ta till intäkt för att vi inte längre lever i en kapitalism. Särskilt när tvånget till lönearbete består överallt omkring oss och vi alla är beroende av marknaden för mat och husrum – typiska tecken på kapitalism, om någon skulle ha glömt.

Varoufakis resonemang om ”teknikfeodalism” lider i grunden av två stora problem. Det ena är hans tendens att idealisera fria marknader och konkurrens. Så fort verkligheten inte lever upp till detta ideal dras slutsatsen att det inte längre kan vara fråga om kapitalism, utan någon sorts feodalism. Det andra problemet är att han tar plattformsföretagens retorik på orden. Om ärkepuckot Elon Musk säger att han köpte Twitter för att göra det till en ”app för allting” kallad X, litar Varoufakis på att detta visar vart världen faktiskt är på väg.

Båda problemen hänger samman med den påfallande frånvaron av en gedigen kristeori. Vad en marxist som Robert Brenner har analyserat som kapitalismens ”långa stagnation” sedan 1970-talet, blir hos Varoufakis i stället mytologiserat som ”den globala minotauren”. Ett värdelöst begrepp, bokstavligt talat. För det marxska begreppet ”värde” lyser med sin frånvaro i Varoufakis småroliga men mycket selektiva rekapitulation av de första kapitlen i Marx Kapitalet.

Stilistiskt påminner Varoufakis bitvis om vår svenska ekonomiskribent Andreas Cervenka. Här märks en likartad ambition att få hakorna att tappas över att – kan ni tänka er? – pengar kan skapas genom bara en knapptryckning! Språket är rivigt, det ska inte förnekas. Men det liknar nästan mer ett teatermanus än en seriös samhällsteori. Särskilt med de sökta kopplingarna till grekisk mytologi, parat med berättelsens återkommande ”du” som syftar på författarens egen far, nyligen bortgången.

Vad blir då de politiska slutsatserna? Kort sagt: att arbetare i småföretag ska bilda gemensam front med sina arbetsköpare (”vasallerna”) och kämpa mot storföretagen (”molnalisterna”). Gärna tillsammans med hackers som på Wikileaksmanér kan ”avslöja de dolda digitala kopplingarna mellan molnalister, myndigheter och onda aktörer som fossilindustrin”. Därtill förordar Varoufakis införandet av en medborgarlön utformad för att möjliggöra riktiga marknader, inklusive mikrobetalningar till lokala bibliotek så att dessa kan ersätta dagens sociala medier. Eller något i den stilen. Ett osammanhängande program som följer ur en osammanhängande analys.