Okategoriserade 04 februari, 2004

En hel världs oas i fara

Vattnet, källan till liv. Området kring Amazonasfloden intar en särställning inte bara i Latin-amerika utan för hela världens fauna och syreproduktion. Men döden hotar runt hörnet – USA:s framtidsplaner betyder att glaciärerna kommer att fortsätta smälta, att faunan ödeläggs, och att kontrollen över vattnet blir av samma strategiska intresse som oljan.

AMAZONASFLODEN – Har ni sett någon bada ensam under vår båttur? frågar Luis, den gamle mannen med det fårade ansiktet.
– I Amazonasfloden är det livsfarligt att bada ensam på grund av strömmarna. Ner mot botten är floden som en våldsam gigantisk mixer. Ingen av er kommer levande ur djupet. Men dra in luften i era lungor, andas och om några dagar kommer ni att känna er som nya människor, avstressade och lugna. Amazonas är livet, ett liv som vi måste försvara.
Säger gamle Luis lyriskt med ett speciellt ansiktsuttryck som är svårt att tyda för turistgruppen. Ett tiotal meter från brasilianaren Pedros båt leker de rosa delfinerna i floden. Sex tusen biljoner kubikmeter vatten (fråga mig inte hur man skriver ut siffran med alla nollorna) strömmar förbi varje sekund. Papegojorna och de hundratals aporna som vi har sett stoja och skrika medan ormarna simmar undan för krokodilerna i träsket på ön Isla de los Micos, bekräftar Luis’ ord. Denna del av Latinamerika är som början på livet.

Men det är ett liv som är hotat av stormakterna. Den andra fasen av Plan Colombia har inletts och det innebär destabilisering av regionen och en nykolonialisering av Latinamerika, säger Kintto Lucas, ecuadoriansk skribent och IPS-reporter. Målsättningen för denna strategi är att lägga under sig Amazonas.
– I-länderna måste utveckla sin legitima dominans till det som är gängse i hela världen. De internationella miljökampanjerna som ser begränsningar i den nationella suveräniteten över Amazonasregionen är på väg att lämna en propagandistisk fas för att inleda en operationell fas. Denna kan definitivt inkludera militära interventioner i regionen, sa John Major, premiärminister i Storbritannien för några år sedan.
Venezuelas president Hugo Chávez hissade den 15 juni 2003 en varningsflagga i den brasilianska staden Manaus, i Amazonas’ hjärta, mot dessa världsledares ambitioner.
– Med hot om intervention försöker de underkänna våra folks suveränitet och lagarna som länderna i Latinamerika stiftar. Några försöker internationalisera Amazonas. Varning! dundrade Chávez i Manaus, detta är imperialismen i dess mest brutala uttryck.

Området kring floden, som översatt heter ”vatten som dånar”, är sedan flera år under uppmärksamhet från USA. Och de har sina motiv. Miljösituationen i världen är kritisk, menar Världsnaturfonden (WNF). Genomsnittstemperaturen ökade 1990-1997 med 0,1 grad.
Denna förändring kan medföra att 22 000 arter av fauna kan utrotas från jorden. 0,1 grad verkar inte mycket men har förödande konsekvenser för glaciärerna och de snöklädda bergskedjorna i världen.
1985 dränktes den colombianska staden Armero av en våg av lera och sten som vräkte ner över staden efter att stora delar av det snöklädda El Nevado de Ruiz hade smält. 25 000 människor dödades när deras stad begravdes.
De snöklädda topparna för Chimborazo och Cotopaxi i Ecuador har de senaste 25 åren förlorat 30 meter av sin glaciär. I oktober 2002 upptäcktes i Ecuador ett flygplan som hade försvunnit i augusti 1976 när det slog ned i Chimborazo under sin flygning mellan städerna Quito och Cuenca. När isen smälte blev flygplanet synligt. Vid andra platser i Anderna har 200–300 meter av snö och glaciär smält.
Det ökade utsläppet av koldioxid har skapat ett hål i ozonlagret över Antarktis nära Chile på över 27 miljoner kvadratkilometer (Sverige har 454 000 km2). Det är den främsta anledningen till uppvärmningen av planeten. USA är ansvarig för utsläpp av nio miljoner kubikmeter ton koldioxid följt av Kina (4,5), Japan (2,8) och Ryssland (1,9). USA har konsekvent vägrat skriva under internationella förpliktelser som till exempel Kyotofördraget 1997, för att reducera sin förbrukning av koldioxid. Det är i och för sig inte märkligt med tanke på att den politiska eliten i USA också har stora ekonomiska intressen i olje- och bilindustrin.
Om denna klimatförändring fortsätter kommer vi, enligt vetenskapsmännen, inom 50 år ha de högsta temperaturerna sedan 150 miljoner år. Detta beräknas få katastrofala följder för hela världen när havsvattennivån höjs sju meter vilket kommer att dränka många kuststäder och produktionscenter i världen.
Med denna uppvärmning av världen ångar också stora kvantiteter sötvatten upp. Enligt FN kan 29–30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren. Världsorganisationen medger att krigen under det 21:a seklet till stor del kommer ha sin orsak i kampen om vattenkällorna, källor som det mänskliga livet, jordbruket och andra verksamheter är beroende av.

Amazonas är en jättemarknad för de skrupelfria ekonomiska krafterna i världen. I Amazonas finns de största andelarna av syre och sötvatten. Amazonas består av sju miljoner kvadratkilometer och utgör det en tredjedel av Sydamerika. Den största delen av Amazonas återfinns i Brasilien. De övriga länderna är Venezuela, Colombia, Ecuador, Perú, Bolivia, Guyana, Surinam och franska Guayana.
”Kungen”, som president Chavez säger, är Amazonasfloden. Det är en av de längsta floderna i världen och den största i vattenmängd. I detta jätteområde finns det järn, olja, ädelsten, trä. I området lever 20 miljoner människor av vilka 300 000 tillhör ursprungsbefolkningen.
Var finns den största sötvattenkällan och samtidigt de största återanvändbara genetiska resurserna någonstans för att framställa läkemedel och de mest raffinerade råvaror för detta och kommande sekel? Jo, just under oss när Pedros båt driver med strömmarna på väg mot krokodiljakt.
Enligt den ecuadorianske forskaren Guillermo Navarro Jiménez1 utgör Amazonas den största reserven i världen av tropisk skog med 56 procent. Det har en stor variation av biologiska ekosystem, arter och genetiska resurser. Det finns cirka 1,5 miljoner kända arter men det uppskattas att det kan finnas så många som tio miljoner arter. På detta ska vi lägga 50 000 däggdjur, 20 000 olika slags reptiler, groddjur och fågelarter, 21 000 fiskarter, 140 000 ryggradslösa djur, 90 000 ryggradslösa leddjur, 90 000 underjordsplantor och 270 000 plantor i ytläge samt 55 000 mikroorganismer. I Amazonasfloden och dess 7 000 bifloder flyter 6 000 biljoner kubikmeter vatten per sekund.
Denna världsoas är i fara.

Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första dokumentet publicerades 1980, författat av högerextrema utrikespolitiska rådgivare till Ronald Reagan. Santa Fe II kom 1989 och uttryckte stor oro för den politiska och militära utvecklingen i El Salvador och Colombia där man varnade för den ”växande kommunistiska gerillan”. Santa Fe IV, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet):
• Kontroll över sunden i Atlanten.
• Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
• Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
• Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA.
• Att hemisfärens naturresurser är disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov.
Eller för tala med Colin Powell: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären”.
De fyra punkterna i Santa Fe IV står med andra ord i centrum för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika och metoderna är flera men även hindren.
Ett är den colombianska gerillans starka inflytande och kontroll över stora delar av södra Colombia, där just delar av Amazonas är beläget. Därför insåg USA-administrationen tidigt att den behövde ett legitimt skäl för att likvidera detta hinder. Efter det kalla krigets slut kom det att bli böndernas kokaodlingar som blev förevändningen för USA:s intervention av Colombia, eller som vänsterintellektuella i Bogotá uttryckte temat: ”First we take Bogotá, then we take Amazonas”!

Det var i länet Putumayo som Plan Colombia sjösattes år 2000. Gerillans 2:a, 32:a och 48:e gerillafronter kontrollerar större del av länet. I byarna och de små städerna har de också byggt upp ett omfattande nätverk av milisgrupper och en politisk organisation som varit komplicerad att bekämpa. Putumayo har stigmatiserats och utpekas för att bara bestå av kokaodlingar. Länet är i stället en veritabel oljekälla och har också delats upp av multinationella oljebolag. Fyra oljebolag dominerar: La Hocol, som ägs av saudiarabiska intressen. Företaget har kontor i London och Caymanöarna men styrs av Shell. De övriga är Chevron-Texaco och Amereda Hess AEC och kanadensiska Alberta Energy Co.
I arbetet ”USA:s geostrategiska globala operation för att annektera Latinamerika hävdar Alberto Pinzón2 att Amazonasområdet utgör ”en gigantisk gemensam oljekälla” för de fem länderna Colombia, Ecuador, Perú, Brasililien och Venezuela. Av dessa länder är det bara två som utvinner olja i begränsad omfattning i området; Colombia och Ecuador, två länder i dag helt kontrollerade av USA.
Guillermo Navarro säger att oljan ligger där som en läckerhet inför ”dreglande gamar”.
– Där har vi den verkliga förklaringen till USA:s direkta attacker i Afghanistan och Irak. Eller som en USA-general frankt uttryckte saken: ”Om dessa länder bara producerade rädisor eller rovor skulle det inte hända dem någonting.”
– Det är också uppenbart att det enda landet i världen som förfogar över den tekniska kapaciteten att upptäcka bland annat olja via satellitprospektering är USA.
USA har intensifierat sin aktivitet, inte bara i Colombia och Amazonasregionens länder, utan från Centralamerika i norr till Eldslandet i söder. På den jättelika flygbasen Manta i Ecuador arbetar cirka 300 USA-officerare som övertog alla de uppgifter som USA hade på sina 14 militärbaser i kanalområdet i Panama innan de tvingades lämna tillbaka dessa 1998. Manta assisteras av basen som USA har på ön Curaçao, ett ”stenkast” till Venezuela. I Honduras, El Salvador och Costa Rica förfogar USA över militärbaser.
Flygbaserna Tres Esquinas, Larandia och Puerto Legízamo i länen Caquetá respektive Putumayo, Colombia, är samordnade med gigantiska radar- och satellitanläggningar i länen Guaviare och staden Leticia i Amazonasområdet. I peruanska Amazonas finns en stor militärbas i staden Iquitos där USA-instruktörer utbildar peruanska jägarsoldater för djungelstrid. Basen ligger bara tio timmar med båt från colombianska Leticia och 20 minuter med flyg. På den brasilianska sidan i staden Tabatinga (som är förbunden med Leticia landvägen) och Yavaraté vid floden Rio Negro, har stora satellitbaser byggts.

I colombianska länet Arauca, vid gränsen mot Venezuela, har ett hundratal USA-officerare från de Operativa Specialstyrkorna (OFA) byggt en sofistikerad spionbas riktad mot Venezuela som vägrat acceptera överflygningar av sitt territorium med förevändningen att ”bekämpa den internationella knarkhandeln”. Marinsoldaterna har utbildat armésoldater från den 18:e armébrigaden i länet till en kostnad av 98 miljoner dollar för att förstärka skyddet för oljeledningen Caño-Limón som drivs av USA-företaget Oxy. Venezuela är praktiskt taget inringat av USA.
Enligt Alberto Pinzón är USA:s mål att bygga om hela den latinamerikanska infrastrukturen så att den ska passa in i de framtida handelsrutterna som ska stå under tjänst hos de transnationella företagen. För den andinska Amazonasregionen handlar det i korthet om:
• En alternativ Panamakanal i norra Colombia, mellan Atlanten och Stilla havet.
• Ett ”Sydamerikanskt flodnätverk” (SARS-IFSA) som ska binda ihop floderna Rio Orinoco (Venezuela) med Rio Negro, Amazonas, Madeira (Brasilien), Mamoré-Guaporé, Paraguay, Tiete, Paraná (Paraguay) och Rio de La Plata (Argentina), vilket tillåter transporter från Venezuela till Buenos Aires.
• Transporterna på Amazonasdeltat, mellan Stilla havet och Atlanten (Brasilien), ska genomföras via Rio Putumayo, korsa Anderna på dess smalaste och lägsta punkt för att nå vägnätet som sträcker sig till hamnstaden Tumaco på Colombias stillahavskust och staden Esmeralda i norra Ecuador.
• En väg mellan Peru och Surinam byggs.
• USA tar också total kontroll av regionen där de stora bifloderna till Rio Amazonas har sina ursprungskällor som utgör jordens största vattenkälla: Floderna Rio Caquetá, Rio Putumayo, Apaporis och Vaupés i Colombia, Napo i Ecuador och Marañon och Ucayalli i Perú.

När gerillaledaren Ricardo Palmera, alias ”Simon Trinidad”, greps den 2 januari i år i Ecuadors huvudstad Quito, bekräftades att USA hade lyckats att ”regionalisera” det colombianska inbördeskriget, menar Kintto Lucas. Colombias försvarsminister Jorge Alberto Uribe bekräftade att gripandet av Trinidad var ”resultatet av en exemplarisk samordnad aktion av såväl våra säkerhetsstyrkor, ecuadorianska regeringen och polisen som nordamerikanska regeringen”.
– Detta gripande är den första kombinerade aktionen av säkerhetstjänsterna mot den colombianska gerillan. Det öppnar för ”den andra fasen av Plan Colombia” och drar in den ecuadorianska regeringen i konflikten som pågår i vårt norra grannland sedan 40 år, säger Kintto Lucas.
Men Latinamerika befinner sig i förändring. Eller ”virvelströmmar av uppror sveper över Latinamerika”, som Chávez sa i Monterrey. Ord som New York Times instämde i: ”Det finns ett oerhört missnöje i Latinamerika mot USA” 4.
Det gångna decenniet har utgjort en ekonomisk-social katastrof utan jämförelse i kontinentens historia. Förra året redovisades en produktionsomsättning som var två procent lägre än 1997. Mellan 1994 och 2002 fördubblades arbetslösheten5. New York Times sammanfattade detta decennium av ”fri” handel som ett ”decennium av desperation som lever med den horribla verkligheten av en växande och allmän fattigdom”6.
Det är i detta sammanhang som stormakterna riktar sina blickar mot det rika Latinamerika, dess naturtillgångar som till exempel Amazonas. Eller som nyliberalismens drottning Margaret Thatcher uttryckte sig:
– Om inte U-länderna är kapabla att betala sina utlandsskulder, då kan de ju alltid sälja sina rikedomar, sitt territorium och sina fabriker.

Luis stirrar mot buskaget i strandkanten som han har lyst upp med en strålkastare som är kopplat till ett bilbatteri. Spänningen är nästan outhärdlig där vi sitter i mörkret under stjärnorna i den varma natten. Pedro har stängt av utombordaren och låter båten glida fram de sista metrarna. Krokodilen har släppt ner ett av sina tre ögonmembram vilket gör att hans ögon lyser som om de vore ljusflugor. I nästa ögonblick greppar den erfarne Luis sina händer om krokodilens hals.
Men det är för sent. Krokodilen reagerade snabbare och var nära att hugga av Luis handen. Denna natt klarade sig en av Amazonas invånare. Men klarar sig Amazonas från profitjägarnas nästa utspel?

Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)