Vattnet, källan till liv. Området kring Amazonasfloden intar en särställning inte bara i Latin-amerika utan för hela världens fauna och syreproduktion. Men döden hotar runt hörnet – USA:s framtidsplaner betyder att glaciärerna kommer att fortsätta smälta, att faunan ödeläggs, och att kontrollen över vattnet blir av samma strategiska intresse som oljan.
AMAZONASFLODEN – Har ni sett någon bada ensam under vår båttur? frågar Luis, den gamle mannen med det fårade ansiktet.
– I Amazonasfloden är det livsfarligt att bada ensam på grund av strömmarna. Ner mot botten är floden som en våldsam gigantisk mixer. Ingen av er kommer levande ur djupet. Men dra in luften i era lungor, andas och om några dagar kommer ni att känna er som nya människor, avstressade och lugna. Amazonas är livet, ett liv som vi måste försvara.
Säger gamle Luis lyriskt med ett speciellt ansiktsuttryck som är svårt att tyda för turistgruppen. Ett tiotal meter från brasilianaren Pedros båt leker de rosa delfinerna i floden. Sex tusen biljoner kubikmeter vatten (fråga mig inte hur man skriver ut siffran med alla nollorna) strömmar förbi varje sekund. Papegojorna och de hundratals aporna som vi har sett stoja och skrika medan ormarna simmar undan för krokodilerna i träsket på ön Isla de los Micos, bekräftar Luis’ ord. Denna del av Latinamerika är som början på livet.
Men det är ett liv som är hotat av stormakterna. Den andra fasen av Plan Colombia har inletts och det innebär destabilisering av regionen och en nykolonialisering av Latinamerika, säger Kintto Lucas, ecuadoriansk skribent och IPS-reporter. Målsättningen för denna strategi är att lägga under sig Amazonas.
– I-länderna måste utveckla sin legitima dominans till det som är gängse i hela världen. De internationella miljökampanjerna som ser begränsningar i den nationella suveräniteten över Amazonasregionen är på väg att lämna en propagandistisk fas för att inleda en operationell fas. Denna kan definitivt inkludera militära interventioner i regionen, sa John Major, premiärminister i Storbritannien för några år sedan.
Venezuelas president Hugo Chávez hissade den 15 juni 2003 en varningsflagga i den brasilianska staden Manaus, i Amazonas’ hjärta, mot dessa världsledares ambitioner.
– Med hot om intervention försöker de underkänna våra folks suveränitet och lagarna som länderna i Latinamerika stiftar. Några försöker internationalisera Amazonas. Varning! dundrade Chávez i Manaus, detta är imperialismen i dess mest brutala uttryck.
Området kring floden, som översatt heter ”vatten som dånar”, är sedan flera år under uppmärksamhet från USA. Och de har sina motiv. Miljösituationen i världen är kritisk, menar Världsnaturfonden (WNF). Genomsnittstemperaturen ökade 1990-1997 med 0,1 grad.
Denna förändring kan medföra att 22 000 arter av fauna kan utrotas från jorden. 0,1 grad verkar inte mycket men har förödande konsekvenser för glaciärerna och de snöklädda bergskedjorna i världen.
1985 dränktes den colombianska staden Armero av en våg av lera och sten som vräkte ner över staden efter att stora delar av det snöklädda El Nevado de Ruiz hade smält. 25 000 människor dödades när deras stad begravdes.
De snöklädda topparna för Chimborazo och Cotopaxi i Ecuador har de senaste 25 åren förlorat 30 meter av sin glaciär. I oktober 2002 upptäcktes i Ecuador ett flygplan som hade försvunnit i augusti 1976 när det slog ned i Chimborazo under sin flygning mellan städerna Quito och Cuenca. När isen smälte blev flygplanet synligt. Vid andra platser i Anderna har 200–300 meter av snö och glaciär smält.
Det ökade utsläppet av koldioxid har skapat ett hål i ozonlagret över Antarktis nära Chile på över 27 miljoner kvadratkilometer (Sverige har 454 000 km2). Det är den främsta anledningen till uppvärmningen av planeten. USA är ansvarig för utsläpp av nio miljoner kubikmeter ton koldioxid följt av Kina (4,5), Japan (2,8) och Ryssland (1,9). USA har konsekvent vägrat skriva under internationella förpliktelser som till exempel Kyotofördraget 1997, för att reducera sin förbrukning av koldioxid. Det är i och för sig inte märkligt med tanke på att den politiska eliten i USA också har stora ekonomiska intressen i olje- och bilindustrin.
Om denna klimatförändring fortsätter kommer vi, enligt vetenskapsmännen, inom 50 år ha de högsta temperaturerna sedan 150 miljoner år. Detta beräknas få katastrofala följder för hela världen när havsvattennivån höjs sju meter vilket kommer att dränka många kuststäder och produktionscenter i världen.
Med denna uppvärmning av världen ångar också stora kvantiteter sötvatten upp. Enligt FN kan 29–30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren. Världsorganisationen medger att krigen under det 21:a seklet till stor del kommer ha sin orsak i kampen om vattenkällorna, källor som det mänskliga livet, jordbruket och andra verksamheter är beroende av.
Amazonas är en jättemarknad för de skrupelfria ekonomiska krafterna i världen. I Amazonas finns de största andelarna av syre och sötvatten. Amazonas består av sju miljoner kvadratkilometer och utgör det en tredjedel av Sydamerika. Den största delen av Amazonas återfinns i Brasilien. De övriga länderna är Venezuela, Colombia, Ecuador, Perú, Bolivia, Guyana, Surinam och franska Guayana.
”Kungen”, som president Chavez säger, är Amazonasfloden. Det är en av de längsta floderna i världen och den största i vattenmängd. I detta jätteområde finns det järn, olja, ädelsten, trä. I området lever 20 miljoner människor av vilka 300 000 tillhör ursprungsbefolkningen.
Var finns den största sötvattenkällan och samtidigt de största återanvändbara genetiska resurserna någonstans för att framställa läkemedel och de mest raffinerade råvaror för detta och kommande sekel? Jo, just under oss när Pedros båt driver med strömmarna på väg mot krokodiljakt.
Enligt den ecuadorianske forskaren Guillermo Navarro Jiménez1 utgör Amazonas den största reserven i världen av tropisk skog med 56 procent. Det har en stor variation av biologiska ekosystem, arter och genetiska resurser. Det finns cirka 1,5 miljoner kända arter men det uppskattas att det kan finnas så många som tio miljoner arter. På detta ska vi lägga 50 000 däggdjur, 20 000 olika slags reptiler, groddjur och fågelarter, 21 000 fiskarter, 140 000 ryggradslösa djur, 90 000 ryggradslösa leddjur, 90 000 underjordsplantor och 270 000 plantor i ytläge samt 55 000 mikroorganismer. I Amazonasfloden och dess 7 000 bifloder flyter 6 000 biljoner kubikmeter vatten per sekund.
Denna världsoas är i fara.
Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första dokumentet publicerades 1980, författat av högerextrema utrikespolitiska rådgivare till Ronald Reagan. Santa Fe II kom 1989 och uttryckte stor oro för den politiska och militära utvecklingen i El Salvador och Colombia där man varnade för den ”växande kommunistiska gerillan”. Santa Fe IV, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet):
• Kontroll över sunden i Atlanten.
• Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
• Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
• Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA.
• Att hemisfärens naturresurser är disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov.
Eller för tala med Colin Powell: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären”.
De fyra punkterna i Santa Fe IV står med andra ord i centrum för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika och metoderna är flera men även hindren.
Ett är den colombianska gerillans starka inflytande och kontroll över stora delar av södra Colombia, där just delar av Amazonas är beläget. Därför insåg USA-administrationen tidigt att den behövde ett legitimt skäl för att likvidera detta hinder. Efter det kalla krigets slut kom det att bli böndernas kokaodlingar som blev förevändningen för USA:s intervention av Colombia, eller som vänsterintellektuella i Bogotá uttryckte temat: ”First we take Bogotá, then we take Amazonas”!
Det var i länet Putumayo som Plan Colombia sjösattes år 2000. Gerillans 2:a, 32:a och 48:e gerillafronter kontrollerar större del av länet. I byarna och de små städerna har de också byggt upp ett omfattande nätverk av milisgrupper och en politisk organisation som varit komplicerad att bekämpa. Putumayo har stigmatiserats och utpekas för att bara bestå av kokaodlingar. Länet är i stället en veritabel oljekälla och har också delats upp av multinationella oljebolag. Fyra oljebolag dominerar: La Hocol, som ägs av saudiarabiska intressen. Företaget har kontor i London och Caymanöarna men styrs av Shell. De övriga är Chevron-Texaco och Amereda Hess AEC och kanadensiska Alberta Energy Co.
I arbetet ”USA:s geostrategiska globala operation för att annektera Latinamerika hävdar Alberto Pinzón2 att Amazonasområdet utgör ”en gigantisk gemensam oljekälla” för de fem länderna Colombia, Ecuador, Perú, Brasililien och Venezuela. Av dessa länder är det bara två som utvinner olja i begränsad omfattning i området; Colombia och Ecuador, två länder i dag helt kontrollerade av USA.
Guillermo Navarro säger att oljan ligger där som en läckerhet inför ”dreglande gamar”.
– Där har vi den verkliga förklaringen till USA:s direkta attacker i Afghanistan och Irak. Eller som en USA-general frankt uttryckte saken: ”Om dessa länder bara producerade rädisor eller rovor skulle det inte hända dem någonting.”
– Det är också uppenbart att det enda landet i världen som förfogar över den tekniska kapaciteten att upptäcka bland annat olja via satellitprospektering är USA.
USA har intensifierat sin aktivitet, inte bara i Colombia och Amazonasregionens länder, utan från Centralamerika i norr till Eldslandet i söder. På den jättelika flygbasen Manta i Ecuador arbetar cirka 300 USA-officerare som övertog alla de uppgifter som USA hade på sina 14 militärbaser i kanalområdet i Panama innan de tvingades lämna tillbaka dessa 1998. Manta assisteras av basen som USA har på ön Curaçao, ett ”stenkast” till Venezuela. I Honduras, El Salvador och Costa Rica förfogar USA över militärbaser.
Flygbaserna Tres Esquinas, Larandia och Puerto Legízamo i länen Caquetá respektive Putumayo, Colombia, är samordnade med gigantiska radar- och satellitanläggningar i länen Guaviare och staden Leticia i Amazonasområdet. I peruanska Amazonas finns en stor militärbas i staden Iquitos där USA-instruktörer utbildar peruanska jägarsoldater för djungelstrid. Basen ligger bara tio timmar med båt från colombianska Leticia och 20 minuter med flyg. På den brasilianska sidan i staden Tabatinga (som är förbunden med Leticia landvägen) och Yavaraté vid floden Rio Negro, har stora satellitbaser byggts.
I colombianska länet Arauca, vid gränsen mot Venezuela, har ett hundratal USA-officerare från de Operativa Specialstyrkorna (OFA) byggt en sofistikerad spionbas riktad mot Venezuela som vägrat acceptera överflygningar av sitt territorium med förevändningen att ”bekämpa den internationella knarkhandeln”. Marinsoldaterna har utbildat armésoldater från den 18:e armébrigaden i länet till en kostnad av 98 miljoner dollar för att förstärka skyddet för oljeledningen Caño-Limón som drivs av USA-företaget Oxy. Venezuela är praktiskt taget inringat av USA.
Enligt Alberto Pinzón är USA:s mål att bygga om hela den latinamerikanska infrastrukturen så att den ska passa in i de framtida handelsrutterna som ska stå under tjänst hos de transnationella företagen. För den andinska Amazonasregionen handlar det i korthet om:
• En alternativ Panamakanal i norra Colombia, mellan Atlanten och Stilla havet.
• Ett ”Sydamerikanskt flodnätverk” (SARS-IFSA) som ska binda ihop floderna Rio Orinoco (Venezuela) med Rio Negro, Amazonas, Madeira (Brasilien), Mamoré-Guaporé, Paraguay, Tiete, Paraná (Paraguay) och Rio de La Plata (Argentina), vilket tillåter transporter från Venezuela till Buenos Aires.
• Transporterna på Amazonasdeltat, mellan Stilla havet och Atlanten (Brasilien), ska genomföras via Rio Putumayo, korsa Anderna på dess smalaste och lägsta punkt för att nå vägnätet som sträcker sig till hamnstaden Tumaco på Colombias stillahavskust och staden Esmeralda i norra Ecuador.
• En väg mellan Peru och Surinam byggs.
• USA tar också total kontroll av regionen där de stora bifloderna till Rio Amazonas har sina ursprungskällor som utgör jordens största vattenkälla: Floderna Rio Caquetá, Rio Putumayo, Apaporis och Vaupés i Colombia, Napo i Ecuador och Marañon och Ucayalli i Perú.
När gerillaledaren Ricardo Palmera, alias ”Simon Trinidad”, greps den 2 januari i år i Ecuadors huvudstad Quito, bekräftades att USA hade lyckats att ”regionalisera” det colombianska inbördeskriget, menar Kintto Lucas. Colombias försvarsminister Jorge Alberto Uribe bekräftade att gripandet av Trinidad var ”resultatet av en exemplarisk samordnad aktion av såväl våra säkerhetsstyrkor, ecuadorianska regeringen och polisen som nordamerikanska regeringen”.
– Detta gripande är den första kombinerade aktionen av säkerhetstjänsterna mot den colombianska gerillan. Det öppnar för ”den andra fasen av Plan Colombia” och drar in den ecuadorianska regeringen i konflikten som pågår i vårt norra grannland sedan 40 år, säger Kintto Lucas.
Men Latinamerika befinner sig i förändring. Eller ”virvelströmmar av uppror sveper över Latinamerika”, som Chávez sa i Monterrey. Ord som New York Times instämde i: ”Det finns ett oerhört missnöje i Latinamerika mot USA” 4.
Det gångna decenniet har utgjort en ekonomisk-social katastrof utan jämförelse i kontinentens historia. Förra året redovisades en produktionsomsättning som var två procent lägre än 1997. Mellan 1994 och 2002 fördubblades arbetslösheten5. New York Times sammanfattade detta decennium av ”fri” handel som ett ”decennium av desperation som lever med den horribla verkligheten av en växande och allmän fattigdom”6.
Det är i detta sammanhang som stormakterna riktar sina blickar mot det rika Latinamerika, dess naturtillgångar som till exempel Amazonas. Eller som nyliberalismens drottning Margaret Thatcher uttryckte sig:
– Om inte U-länderna är kapabla att betala sina utlandsskulder, då kan de ju alltid sälja sina rikedomar, sitt territorium och sina fabriker.
Luis stirrar mot buskaget i strandkanten som han har lyst upp med en strålkastare som är kopplat till ett bilbatteri. Spänningen är nästan outhärdlig där vi sitter i mörkret under stjärnorna i den varma natten. Pedro har stängt av utombordaren och låter båten glida fram de sista metrarna. Krokodilen har släppt ner ett av sina tre ögonmembram vilket gör att hans ögon lyser som om de vore ljusflugor. I nästa ögonblick greppar den erfarne Luis sina händer om krokodilens hals.
Men det är för sent. Krokodilen reagerade snabbare och var nära att hugga av Luis handen. Denna natt klarade sig en av Amazonas invånare. Men klarar sig Amazonas från profitjägarnas nästa utspel?
