Okategoriserade 04 februari, 2004

En hel världs oas i fara

Vattnet, källan till liv. Området kring Amazonasfloden intar en särställning inte bara i Latin-amerika utan för hela världens fauna och syreproduktion. Men döden hotar runt hörnet – USA:s framtidsplaner betyder att glaciärerna kommer att fortsätta smälta, att faunan ödeläggs, och att kontrollen över vattnet blir av samma strategiska intresse som oljan.

AMAZONASFLODEN – Har ni sett någon bada ensam under vår båttur? frågar Luis, den gamle mannen med det fårade ansiktet.
– I Amazonasfloden är det livsfarligt att bada ensam på grund av strömmarna. Ner mot botten är floden som en våldsam gigantisk mixer. Ingen av er kommer levande ur djupet. Men dra in luften i era lungor, andas och om några dagar kommer ni att känna er som nya människor, avstressade och lugna. Amazonas är livet, ett liv som vi måste försvara.
Säger gamle Luis lyriskt med ett speciellt ansiktsuttryck som är svårt att tyda för turistgruppen. Ett tiotal meter från brasilianaren Pedros båt leker de rosa delfinerna i floden. Sex tusen biljoner kubikmeter vatten (fråga mig inte hur man skriver ut siffran med alla nollorna) strömmar förbi varje sekund. Papegojorna och de hundratals aporna som vi har sett stoja och skrika medan ormarna simmar undan för krokodilerna i träsket på ön Isla de los Micos, bekräftar Luis’ ord. Denna del av Latinamerika är som början på livet.

Men det är ett liv som är hotat av stormakterna. Den andra fasen av Plan Colombia har inletts och det innebär destabilisering av regionen och en nykolonialisering av Latinamerika, säger Kintto Lucas, ecuadoriansk skribent och IPS-reporter. Målsättningen för denna strategi är att lägga under sig Amazonas.
– I-länderna måste utveckla sin legitima dominans till det som är gängse i hela världen. De internationella miljökampanjerna som ser begränsningar i den nationella suveräniteten över Amazonasregionen är på väg att lämna en propagandistisk fas för att inleda en operationell fas. Denna kan definitivt inkludera militära interventioner i regionen, sa John Major, premiärminister i Storbritannien för några år sedan.
Venezuelas president Hugo Chávez hissade den 15 juni 2003 en varningsflagga i den brasilianska staden Manaus, i Amazonas’ hjärta, mot dessa världsledares ambitioner.
– Med hot om intervention försöker de underkänna våra folks suveränitet och lagarna som länderna i Latinamerika stiftar. Några försöker internationalisera Amazonas. Varning! dundrade Chávez i Manaus, detta är imperialismen i dess mest brutala uttryck.

Området kring floden, som översatt heter ”vatten som dånar”, är sedan flera år under uppmärksamhet från USA. Och de har sina motiv. Miljösituationen i världen är kritisk, menar Världsnaturfonden (WNF). Genomsnittstemperaturen ökade 1990-1997 med 0,1 grad.
Denna förändring kan medföra att 22 000 arter av fauna kan utrotas från jorden. 0,1 grad verkar inte mycket men har förödande konsekvenser för glaciärerna och de snöklädda bergskedjorna i världen.
1985 dränktes den colombianska staden Armero av en våg av lera och sten som vräkte ner över staden efter att stora delar av det snöklädda El Nevado de Ruiz hade smält. 25 000 människor dödades när deras stad begravdes.
De snöklädda topparna för Chimborazo och Cotopaxi i Ecuador har de senaste 25 åren förlorat 30 meter av sin glaciär. I oktober 2002 upptäcktes i Ecuador ett flygplan som hade försvunnit i augusti 1976 när det slog ned i Chimborazo under sin flygning mellan städerna Quito och Cuenca. När isen smälte blev flygplanet synligt. Vid andra platser i Anderna har 200–300 meter av snö och glaciär smält.
Det ökade utsläppet av koldioxid har skapat ett hål i ozonlagret över Antarktis nära Chile på över 27 miljoner kvadratkilometer (Sverige har 454 000 km2). Det är den främsta anledningen till uppvärmningen av planeten. USA är ansvarig för utsläpp av nio miljoner kubikmeter ton koldioxid följt av Kina (4,5), Japan (2,8) och Ryssland (1,9). USA har konsekvent vägrat skriva under internationella förpliktelser som till exempel Kyotofördraget 1997, för att reducera sin förbrukning av koldioxid. Det är i och för sig inte märkligt med tanke på att den politiska eliten i USA också har stora ekonomiska intressen i olje- och bilindustrin.
Om denna klimatförändring fortsätter kommer vi, enligt vetenskapsmännen, inom 50 år ha de högsta temperaturerna sedan 150 miljoner år. Detta beräknas få katastrofala följder för hela världen när havsvattennivån höjs sju meter vilket kommer att dränka många kuststäder och produktionscenter i världen.
Med denna uppvärmning av världen ångar också stora kvantiteter sötvatten upp. Enligt FN kan 29–30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren. Världsorganisationen medger att krigen under det 21:a seklet till stor del kommer ha sin orsak i kampen om vattenkällorna, källor som det mänskliga livet, jordbruket och andra verksamheter är beroende av.

Amazonas är en jättemarknad för de skrupelfria ekonomiska krafterna i världen. I Amazonas finns de största andelarna av syre och sötvatten. Amazonas består av sju miljoner kvadratkilometer och utgör det en tredjedel av Sydamerika. Den största delen av Amazonas återfinns i Brasilien. De övriga länderna är Venezuela, Colombia, Ecuador, Perú, Bolivia, Guyana, Surinam och franska Guayana.
”Kungen”, som president Chavez säger, är Amazonasfloden. Det är en av de längsta floderna i världen och den största i vattenmängd. I detta jätteområde finns det järn, olja, ädelsten, trä. I området lever 20 miljoner människor av vilka 300 000 tillhör ursprungsbefolkningen.
Var finns den största sötvattenkällan och samtidigt de största återanvändbara genetiska resurserna någonstans för att framställa läkemedel och de mest raffinerade råvaror för detta och kommande sekel? Jo, just under oss när Pedros båt driver med strömmarna på väg mot krokodiljakt.
Enligt den ecuadorianske forskaren Guillermo Navarro Jiménez1 utgör Amazonas den största reserven i världen av tropisk skog med 56 procent. Det har en stor variation av biologiska ekosystem, arter och genetiska resurser. Det finns cirka 1,5 miljoner kända arter men det uppskattas att det kan finnas så många som tio miljoner arter. På detta ska vi lägga 50 000 däggdjur, 20 000 olika slags reptiler, groddjur och fågelarter, 21 000 fiskarter, 140 000 ryggradslösa djur, 90 000 ryggradslösa leddjur, 90 000 underjordsplantor och 270 000 plantor i ytläge samt 55 000 mikroorganismer. I Amazonasfloden och dess 7 000 bifloder flyter 6 000 biljoner kubikmeter vatten per sekund.
Denna världsoas är i fara.

Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första dokumentet publicerades 1980, författat av högerextrema utrikespolitiska rådgivare till Ronald Reagan. Santa Fe II kom 1989 och uttryckte stor oro för den politiska och militära utvecklingen i El Salvador och Colombia där man varnade för den ”växande kommunistiska gerillan”. Santa Fe IV, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet):
• Kontroll över sunden i Atlanten.
• Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
• Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
• Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA.
• Att hemisfärens naturresurser är disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov.
Eller för tala med Colin Powell: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären”.
De fyra punkterna i Santa Fe IV står med andra ord i centrum för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika och metoderna är flera men även hindren.
Ett är den colombianska gerillans starka inflytande och kontroll över stora delar av södra Colombia, där just delar av Amazonas är beläget. Därför insåg USA-administrationen tidigt att den behövde ett legitimt skäl för att likvidera detta hinder. Efter det kalla krigets slut kom det att bli böndernas kokaodlingar som blev förevändningen för USA:s intervention av Colombia, eller som vänsterintellektuella i Bogotá uttryckte temat: ”First we take Bogotá, then we take Amazonas”!

Det var i länet Putumayo som Plan Colombia sjösattes år 2000. Gerillans 2:a, 32:a och 48:e gerillafronter kontrollerar större del av länet. I byarna och de små städerna har de också byggt upp ett omfattande nätverk av milisgrupper och en politisk organisation som varit komplicerad att bekämpa. Putumayo har stigmatiserats och utpekas för att bara bestå av kokaodlingar. Länet är i stället en veritabel oljekälla och har också delats upp av multinationella oljebolag. Fyra oljebolag dominerar: La Hocol, som ägs av saudiarabiska intressen. Företaget har kontor i London och Caymanöarna men styrs av Shell. De övriga är Chevron-Texaco och Amereda Hess AEC och kanadensiska Alberta Energy Co.
I arbetet ”USA:s geostrategiska globala operation för att annektera Latinamerika hävdar Alberto Pinzón2 att Amazonasområdet utgör ”en gigantisk gemensam oljekälla” för de fem länderna Colombia, Ecuador, Perú, Brasililien och Venezuela. Av dessa länder är det bara två som utvinner olja i begränsad omfattning i området; Colombia och Ecuador, två länder i dag helt kontrollerade av USA.
Guillermo Navarro säger att oljan ligger där som en läckerhet inför ”dreglande gamar”.
– Där har vi den verkliga förklaringen till USA:s direkta attacker i Afghanistan och Irak. Eller som en USA-general frankt uttryckte saken: ”Om dessa länder bara producerade rädisor eller rovor skulle det inte hända dem någonting.”
– Det är också uppenbart att det enda landet i världen som förfogar över den tekniska kapaciteten att upptäcka bland annat olja via satellitprospektering är USA.
USA har intensifierat sin aktivitet, inte bara i Colombia och Amazonasregionens länder, utan från Centralamerika i norr till Eldslandet i söder. På den jättelika flygbasen Manta i Ecuador arbetar cirka 300 USA-officerare som övertog alla de uppgifter som USA hade på sina 14 militärbaser i kanalområdet i Panama innan de tvingades lämna tillbaka dessa 1998. Manta assisteras av basen som USA har på ön Curaçao, ett ”stenkast” till Venezuela. I Honduras, El Salvador och Costa Rica förfogar USA över militärbaser.
Flygbaserna Tres Esquinas, Larandia och Puerto Legízamo i länen Caquetá respektive Putumayo, Colombia, är samordnade med gigantiska radar- och satellitanläggningar i länen Guaviare och staden Leticia i Amazonasområdet. I peruanska Amazonas finns en stor militärbas i staden Iquitos där USA-instruktörer utbildar peruanska jägarsoldater för djungelstrid. Basen ligger bara tio timmar med båt från colombianska Leticia och 20 minuter med flyg. På den brasilianska sidan i staden Tabatinga (som är förbunden med Leticia landvägen) och Yavaraté vid floden Rio Negro, har stora satellitbaser byggts.

I colombianska länet Arauca, vid gränsen mot Venezuela, har ett hundratal USA-officerare från de Operativa Specialstyrkorna (OFA) byggt en sofistikerad spionbas riktad mot Venezuela som vägrat acceptera överflygningar av sitt territorium med förevändningen att ”bekämpa den internationella knarkhandeln”. Marinsoldaterna har utbildat armésoldater från den 18:e armébrigaden i länet till en kostnad av 98 miljoner dollar för att förstärka skyddet för oljeledningen Caño-Limón som drivs av USA-företaget Oxy. Venezuela är praktiskt taget inringat av USA.
Enligt Alberto Pinzón är USA:s mål att bygga om hela den latinamerikanska infrastrukturen så att den ska passa in i de framtida handelsrutterna som ska stå under tjänst hos de transnationella företagen. För den andinska Amazonasregionen handlar det i korthet om:
• En alternativ Panamakanal i norra Colombia, mellan Atlanten och Stilla havet.
• Ett ”Sydamerikanskt flodnätverk” (SARS-IFSA) som ska binda ihop floderna Rio Orinoco (Venezuela) med Rio Negro, Amazonas, Madeira (Brasilien), Mamoré-Guaporé, Paraguay, Tiete, Paraná (Paraguay) och Rio de La Plata (Argentina), vilket tillåter transporter från Venezuela till Buenos Aires.
• Transporterna på Amazonasdeltat, mellan Stilla havet och Atlanten (Brasilien), ska genomföras via Rio Putumayo, korsa Anderna på dess smalaste och lägsta punkt för att nå vägnätet som sträcker sig till hamnstaden Tumaco på Colombias stillahavskust och staden Esmeralda i norra Ecuador.
• En väg mellan Peru och Surinam byggs.
• USA tar också total kontroll av regionen där de stora bifloderna till Rio Amazonas har sina ursprungskällor som utgör jordens största vattenkälla: Floderna Rio Caquetá, Rio Putumayo, Apaporis och Vaupés i Colombia, Napo i Ecuador och Marañon och Ucayalli i Perú.

När gerillaledaren Ricardo Palmera, alias ”Simon Trinidad”, greps den 2 januari i år i Ecuadors huvudstad Quito, bekräftades att USA hade lyckats att ”regionalisera” det colombianska inbördeskriget, menar Kintto Lucas. Colombias försvarsminister Jorge Alberto Uribe bekräftade att gripandet av Trinidad var ”resultatet av en exemplarisk samordnad aktion av såväl våra säkerhetsstyrkor, ecuadorianska regeringen och polisen som nordamerikanska regeringen”.
– Detta gripande är den första kombinerade aktionen av säkerhetstjänsterna mot den colombianska gerillan. Det öppnar för ”den andra fasen av Plan Colombia” och drar in den ecuadorianska regeringen i konflikten som pågår i vårt norra grannland sedan 40 år, säger Kintto Lucas.
Men Latinamerika befinner sig i förändring. Eller ”virvelströmmar av uppror sveper över Latinamerika”, som Chávez sa i Monterrey. Ord som New York Times instämde i: ”Det finns ett oerhört missnöje i Latinamerika mot USA” 4.
Det gångna decenniet har utgjort en ekonomisk-social katastrof utan jämförelse i kontinentens historia. Förra året redovisades en produktionsomsättning som var två procent lägre än 1997. Mellan 1994 och 2002 fördubblades arbetslösheten5. New York Times sammanfattade detta decennium av ”fri” handel som ett ”decennium av desperation som lever med den horribla verkligheten av en växande och allmän fattigdom”6.
Det är i detta sammanhang som stormakterna riktar sina blickar mot det rika Latinamerika, dess naturtillgångar som till exempel Amazonas. Eller som nyliberalismens drottning Margaret Thatcher uttryckte sig:
– Om inte U-länderna är kapabla att betala sina utlandsskulder, då kan de ju alltid sälja sina rikedomar, sitt territorium och sina fabriker.

Luis stirrar mot buskaget i strandkanten som han har lyst upp med en strålkastare som är kopplat till ett bilbatteri. Spänningen är nästan outhärdlig där vi sitter i mörkret under stjärnorna i den varma natten. Pedro har stängt av utombordaren och låter båten glida fram de sista metrarna. Krokodilen har släppt ner ett av sina tre ögonmembram vilket gör att hans ögon lyser som om de vore ljusflugor. I nästa ögonblick greppar den erfarne Luis sina händer om krokodilens hals.
Men det är för sent. Krokodilen reagerade snabbare och var nära att hugga av Luis handen. Denna natt klarade sig en av Amazonas invånare. Men klarar sig Amazonas från profitjägarnas nästa utspel?

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr