På nyårsafton 1999 satt den amerikanska författaren Anne Applebaum i en herrgård på den polska landsbygden och firade. Gården var inhandlad några år tidigare för en spottstyver av hennes man, den Oxfordskolade ekonomen och polska toppolitikern Radosław Sikorski. Till andra slott runtom Östeuropa anlände ungefär samtidigt andra gamla Dracula-släkter för att kräva tillbaka ”sina” gods, marker och privilegier som tagits ifrån dem under kommunisttiden. Utanför vallgravarna emigrerade däremot polska arbetare i hundratusental undan arbetslösheten efter Sikorski-gängets privatiseringar, medan gästerna skålade för en ny tid och marknadsliberalismens triumf.
Tjugo år senare sitter Applebaum i sin nyutkomna bok Demokratins skymning och är förgrymmad på sina gamla festgäster. De flesta av dem tillhör förvisso fortfarande liksom Applebaum ”högern, de konservativa, antikommunisterna”, men befinner sig på olika sidor av den reva som uppstått inom den globala eliten. Efter att de gemensamt plundrat tillgångarna i de före detta kommunistländerna, investerat i nya fräcka Nato-baser och rest monument över gamla fascistkollaboratörer, valde en fraktion med Viktor Orbán, Jaroslaw Kaczyński och brittiska EU-skeptiker i spetsen att vända sig mot nya affärsmöjligheter med tillkommande åsiktspaket.
”Hade några av våra vänner alltid varit auktoritära i hemlighet”, frågar sig Applebaum innan hon går in på en förklaringsmodell om hur vissa människor föds med ”ett auktoritärt kynne” medan andra, finare intellekt som hennes eget, kan stoltsera med ett ”libertarianskt” sådant, som vid sidan av kapitalism även bejakar mångfald. Inom varje ideologiskt svek gömmer sig även ett personligt. En gammal talskrivare till Margaret Thatcher och gäst på Applebaums bröllop har numera gjort sig skyldig till det oerhörda brottet att ha ”undergrävt USA:s politik i Ukraina”. En ledarskribent på Wall Street Journal har slutat hälsa på stan trots att Anne skrivit en kokbok tillsammans med hans fru.
Den som på allvar trodde på historiens slut fick tji och som alla andra gamla 1989-liberaler har Applebaum svårt att hantera det på ett balanserat sätt. När hon 1999 firade att elitstyret återupprättats hade hon inte en tanke på att folket utanför murarna skulle våga komma och klaga på kapitalismens biverkningar igen och rörande skuldfrågan tvekar Applebaum inte att klumpa samman Corbyn med Trump, Syriza med Gyllene gryning eller skälla på den spanska vänster som äventyrar samförståndet genom att flytta på Francos kvarlevor.
Som kolumnist i bland annat den mörkblå och krigshetsande tidskriften The Atlantic har Anne Applebaum själv vigt sitt skrivarliv åt att tvätta maktens ändalykt och USA:s tomahawk-missiler rena från blod. Som skribent är hon skrytsam men habil; som politisk tänkare snarare debil. Hennes förakt för folk som inte är tjenis med EU-pampar och finansmiljardärer är ogenerat stort. Demokratins skymning är till mångt och mycket en skvallerbok om intrigerna inom den härskande klassen. Och sådant kan för all del vara kul att läsa. Men politiskt gör den ingen klokare.