Namn: Tali Fahima.
Ålder: 30.
Bor: Jaffa, Israel.
Yrke: Förr advokatsekreterare i Tel Aviv, idag medarbetare i The Freedom Theatre, ett teaterprojekt i Jenins flyktingläger.
Kuriosa: Fick i september 2004 den dubiösa äran av att bli den första israeliska kvinnan att sättas i administrativt förvar efter att upprepade gånger besökt Jenins flyktingläger trots arméförbud.
När den 28-åriga israeliskan Tali Fahima arresterades vid en vägspärr på Västbanken i augusti 2004 gick vågorna höga i israeliska media. För vissa var hon en förrädare och terroristhora som borde fråntas sitt medborgarskap och utvisas, för andra en hjälte som stod upp för palestiniernas rättigheter i flyktinglägret i Jenin – ett av de fattigaste och mest våldsdrabbade flyktinglägren på Västbanken. Efter att hon i en månad förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten skrev dåvarande försvarsminister Shaul Mofaz i september 2004 under ordern som skickade Tali Fahima som första israeliska kvinna till ”administrativt förvar”: fyra månaders fängelse utan åtal och utan rättegång. Men den dramatiska processen slutade i förlikning och den slutliga domen blev tre års fängelse.
I början av januari 2007 släpptes hon utan förvarning fri på grund av gott uppförande.
Tio dagar senare träffas vi på ett alternativcafé i Jaffa. Hennes personliga kännetecken – svartbågade glasögon och strikt bakåtkammat hår i hästsvans – gör henne omöjlig att missa. Kvinnan som driver caféet hälsar henne varmt välkommen och visar oss ett ledigt hörn. Men Tali har inte tid att sätta sig ner. Inte än.
– Jag måste anmäla mig hos polisen idag, säger hon torrt och vänder sig till mig. Har du lust att följa med så jag får det gjort?
En taxi tar oss till polisens huvudkontor i Tel Aviv. Tali är visserligen frisläppt, men med vissa inskränkningar: hon måste anmäla sig på polisens underrättelseavdelning en gång i veckan, får inte åka utomlands eller ha kontakt med främmande agent. ”Främmande agent” inkluderar i hennes fall palestiniern Zakariya Zubeidi, befälhavare för Al-Aqsabrigaderna i Jenin, enligt egen utsago ansvarig för attacker mot israeliska mål – och en nära vän till Tali.
Väl framme vid poliskontoret undersöks våra väskor av säkerhetsvakterna och Tali visar upp sin fånglegitimation. Fast egentligen behövs det inte, alla känner igen henne ändå. När vi når tredje våningen får vi vänta utanför en enorm ståldörr utan skylt innan en civilklädd polis kommer och öppnar. – Bara Tali, säger han kort och stänger dörren. Tio minuter senare är hon tillbaka.
”Jag läste en intervju med Zakariya i en tidning och blev nyfiken på honom som människa”, förklarar hon när vi åker ner i hissen. Genom journalisten Ali Waked som skrivit artikeln fick jag tag på Zakariyas mobilnummer. Vi pratade i timtal. Jag ville träffa honom. Han bjöd in mig till Jenin. 2003 var det inte många israeler som vågade sig till Jenin, jag var nästan den enda.
Zakariya Zubeidi var då en av de mest eftersökta palestinierna i Jenin, och hade vid flera tillfällen med en hårsmån undkommit israeliska attacker mot honom och hans män. Under samma period besökte Tali Zubeidi ett antal gånger. Hon skakades djupt av de miserabla förhållandena i lägret och ville göra något för att ge barnen en ljusglimt, ett hopp om en bättre framtid. Hon organiserade på egen hand böcker och datorer till ett litet bibliotek och engagerade sig i ”The Freedom Theatre”, ett lokalt teaterprojekt som bland annat räknar Suzanne Osten och Dror Feiler till sina styrelsemedlemmar.
– Jag kände mig aldrig hemma i de etablerade fredsorganisationerna, berättar Tali. Där var det mest prat…fast sådant är ju också viktigt, urskuldar hon sig. Men jag var mer intresserad av att göra någonting konkret.
Hennes bakgrund som orientalisk judinna från det fattiga Kiryat Gat i södra Israel, uppväxt i en familj där alla av tradition väljer Likud, bidrog till känslan av att inte passa in. Hon är också övertygad om att just denna något ovanliga bakgrund gjorde att den israeliska säkerhetstjänsten lade märke till henne.
– Det israeliska etablissemanget är väldigt rädda för att sådana som jag ska börja tänka själva och skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting, fastslår hon cyniskt.
När den israeliska säkerhetstjänsten varseblev Talis kontakter med Zubeidi försökte de till en början att värva henne. Tali blåvägrade. Säkerhetstjänsten svarade med andra metoder.
– De är professionella, de vet hur man utövar påtryckningar utan att använda våld, säger Tali. Bland annat spred de ut rykten om att jag skulle ha haft ett romantiskt förhållande med Zakariya.
Hon tystnar och drar ett bloss på cigaretten innan hon fortsätter. – Jenin är en stad med väldigt traditionella värderingar. Zakariya är gift och har en son. Säkerhetstjänsten spred ryktena för att bryta ner mig och svärta ner mitt namn i pressen.
De lyckades i så fall över förväntan. Talis eventuella sexuella förhållande med Zubeidi utgjorde huvudtemat i kommentarerna till de första artiklarna om Tali som publicerades på nätet. Hennes familj hotades per brev och telefon, medan högerextremister varnade Tali för att visa sig offentligt om hon någon gång skulle bli fri igen.
Talis personliga vänskap med Zubeidi ledde så småningom till ett ökat engagemang från hennes sida och ett tydligare politiskt ställningstagande som skulle visa sig ödesdigert. Efter en israelisk attack mot Zubeidi där en av hans män dödades medan han själv lyckades undkomma förklarade hon sig i intervjuer beredd att agera ”mänsklig sköld” åt honom. Under ett besök gav han henne ett vapen som hon provsköt. I maj 2004 tappade israeliska soldater under en raid i Jenin ett topphemligt dokument som innehöll bilder och persondetaljer angående fyra efterlysta palestinier, däribland Zubeidi, och ett flygfoto över Jenin. Dokumentet fann sin väg till Al-Aqsabrigaderna och Zubeidi. Han visade det för Tali som just då befann sig i lägret. Hon rådde dem att omedelbart gå under jorden.
På vägen tillbaka till Tel Aviv arresterades hon av israeliska soldater eftersom det bland annat på grund av kidnappningsrisken är förbjudet för israeliska medborgare att vistas i områden på Västbanken som kontrolleras av den palestinska myndigheten. Hon förhördes av säkerhetstjänsten men släpptes fri mot borgen och ett löfte att inte åka tillbaka till Jenin. I september arresterades hon på nytt – vid en vägspärr långt inne på Västbanken, klädd i traditionell palestinsk klädsel för att undgå soldaternas uppmärksamhet. Den här gången skulle det ta två och ett halvt år innan hon blev fri igen.
Väl tillbaka på caféet i Jaffa visar Tali mig det topphemliga dokumentet på sin laptop.
– Titta på de här bilderna, befaller hon. Kolla in kartan. Hur intelligent behöver man vara för att begripa vad det här handlar om? Det enda viktiga som står på den här pappersbiten är överskriften.
Domstolen hade en annan åsikt. Efter fyra månaders fängelsevistelse åtalades Tali bland annat för bistånd till fiende i krigstid och stöd till terroristorganisation – brott som kunnat ge henne livstids fängelse om hon fällts för dem. Att Zubeidi talar och läser hebreiska och det inte behövs någon större fantasi för att tolka varken dokumentet (som idag finns publicerat på nätet) eller den israeliska arméns avsikter angående Zubeidi gjorde till en början inget större intryck på de domare som var inblandade i processen.
”Frågan om den svarandes (Talis) handlingar hjälpte de efterlysta i praktiken är inte relevant”, skriver domare Dvora Berliner i ett domstolsbeslut den 28 juli 2005. ”Den svarandes instinkt som israelisk medborgare borde varit att anstränga sig maximalt för att återlämna dokumentet till armén eller åtminstone förhindra att Israels uttalade fiender skulle använda sig av det.(…) Den svarande bevisade att hennes lojalitet inte ligger hos den israeliska staten och hon utgör därför ett hot.”
Som sig bör en Statens Fiende tillbringade Tali de första nio månaderna av sin fängelsevistelse i isoleringscell. TV, telefonsamtal – även med hennes mamma och advokat – samt samtal med de andra kvinnliga fångarna var förbjudna. Cellen var öppen utan någon skiljevägg till toalett och dusch, och fångvaktarna kunde titta in när de ville. Efter protester från organisationer som den israeliska ”Läkare för mänskliga rättigheter” och upprepade skrivelser till domstolen från Talis advokat Smadar Ben Natan lättades isoleringen. Fyra timmar om dagen kunde hon gå runt på avdelningen och samtala med de andra fångarna, och hon fick tillstånd att ringa sin mamma och sin advokat.
– Administrativt förvar är rena mardrömmen, säger Tali med eftertryck. Hela konceptet bygger på undantagslagar från den brittiska mandatstiden som aldrig satts ur kraft och som står i strid med den israeliska demokratin. Du vet inte vad du är anklagad för och kan inte försvara dig. Allt de säger är att det ”existerar information från säkerhetstjänsten”. Du har inget skydd alls.
I den slutliga förlikningen förklarade sig Tali skyldig till brott mot laglig förordning och kontakt med främmande agent och dömdes i december 2005 till tre års fängelse, inklusive den tid hon redan suttit fängslad sedan rättegångens början. De övriga åtalspunkterna ströks.
Fängelsevistelsen stärkte hennes solidaritet med de palestinska fångarnas situation, men hon säger sig också känna djupt för de israeliska soldater som sitter tillfångatagna hos Hamas och Hizbollah.
– Det är fruktansvärt. De borde vara på förstasidan i tidningarna varje dag tills de kommer tillbaka, säger hon upprört. Det är statens ansvar, det var de som skickade iväg dem. Jag förstår precis vad de går igenom.
Hon vill också engagera sig för fångars situation generellt, oavsett vilket brott de begått.
– Tiden i fängelset har gjort mig starkare, fastslår hon. Jag har fått ”privilegiet” – hon ritar citationstecken i luften – att se den israeliska statens institutioner från ett annat håll. Säkerhetstjänsten, polisen, rättssystemet, situationen i fängelset. Och jag har inte ändrat mina åsikter. Tvärtom.
Det som verkligen engagerar henne är arbetet för The Freedom Theatre i Jenin. Hennes röst blir ivrig när hon berättar om projektet och entusiasmen är tydlig.
– Det behövs så mycket stöd, både ekonomiskt och moraliskt, betonar hon medan hon visar bilder från en av föreställningarna. Här är Zakariya…och här är barnen som sjöng…och här är palestiniern som donerade sin sons organ till israeliska och arabiska barn efter att sonen av misstag skjutits ihjäl av israeliska soldater när han lekte med ett plastgevär, minns du det? Och här är bilder på publiken. Det kom massor med folk, många israeler också…
Hennes längtan är så konkret att man nästan kan ta på den. När jag frågar om hon har några planer på att bli partipolitiskt aktiv tittar hon inte ens upp från skärmen utan fortsätter bläddra mellan bilderna.
– Politik? Jag? Aldrig i livet.
