Okategoriserade 01 februari, 2007

En illojal israels bekännelser

Tali Fahima blev rikskänd i som israelisk förrädare. Hennes brott var att hon hjälpt palestinier i Jenin, en stad som jämnats med marken.

Namn: Tali Fahima.

Ålder: 30.

Bor: Jaffa, Israel.

Yrke: Förr advokatsekreterare i Tel Aviv, idag medarbetare i The Freedom Theatre, ett teaterprojekt i Jenins flyktingläger.

Kuriosa: Fick i september 2004 den dubiösa äran av att bli den första israeliska kvinnan att sättas i administrativt förvar efter att upprepade gånger besökt Jenins flyktingläger trots arméförbud.

När den 28-åriga israeliskan Tali Fahima arresterades vid en vägspärr på Västbanken i augusti 2004 gick vågorna höga i israeliska media. För vissa var hon en förrädare och terroristhora som borde fråntas sitt medborgarskap och utvisas, för andra en hjälte som stod upp för palestiniernas rättigheter i flyktinglägret i Jenin – ett av de fattigaste och mest våldsdrabbade flyktinglägren på Västbanken. Efter att hon i en månad förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten skrev dåvarande försvarsminister Shaul Mofaz i september 2004 under ordern som skickade Tali Fahima som första israeliska kvinna till ”administrativt förvar”: fyra månaders fängelse utan åtal och utan rättegång. Men den dramatiska processen slutade i förlikning och den slutliga domen blev tre års fängelse.
I början av januari 2007 släpptes hon utan förvarning fri på grund av gott uppförande.

Tio dagar senare träffas vi på ett alternativcafé i Jaffa. Hennes personliga kännetecken – svartbågade glasögon och strikt bakåtkammat hår i hästsvans – gör henne omöjlig att missa. Kvinnan som driver caféet hälsar henne varmt välkommen och visar oss ett ledigt hörn. Men Tali har inte tid att sätta sig ner. Inte än.
– Jag måste anmäla mig hos polisen idag, säger hon torrt och vänder sig till mig. Har du lust att följa med så jag får det gjort?
En taxi tar oss till polisens huvudkontor i Tel Aviv. Tali är visserligen frisläppt, men med vissa inskränkningar: hon måste anmäla sig på polisens underrättelseavdelning en gång i veckan, får inte åka utomlands eller ha kontakt med främmande agent. ”Främmande agent” inkluderar i hennes fall palestiniern Zakariya Zubeidi, befälhavare för Al-Aqsabrigaderna i Jenin, enligt egen utsago ansvarig för attacker mot israeliska mål – och en nära vän till Tali.
Väl framme vid poliskontoret undersöks våra väskor av säkerhetsvakterna och Tali visar upp sin fånglegitimation. Fast egentligen behövs det inte, alla känner igen henne ändå. När vi når tredje våningen får vi vänta utanför en enorm ståldörr utan skylt innan en civilklädd polis kommer och öppnar. – Bara Tali, säger han kort och stänger dörren. Tio minuter senare är hon tillbaka.
”Jag läste en intervju med Zakariya i en tidning och blev nyfiken på honom som människa”, förklarar hon när vi åker ner i hissen. Genom journalisten Ali Waked som skrivit artikeln fick jag tag på Zakariyas mobilnummer. Vi pratade i timtal. Jag ville träffa honom. Han bjöd in mig till Jenin. 2003 var det inte många israeler som vågade sig till Jenin, jag var nästan den enda.

Zakariya Zubeidi var då en av de mest eftersökta palestinierna i Jenin, och hade vid flera tillfällen med en hårsmån undkommit israeliska attacker mot honom och hans män. Under samma period besökte Tali Zubeidi ett antal gånger. Hon skakades djupt av de miserabla förhållandena i lägret och ville göra något för att ge barnen en ljusglimt, ett hopp om en bättre framtid. Hon organiserade på egen hand böcker och datorer till ett litet bibliotek och engagerade sig i ”The Freedom Theatre”, ett lokalt teaterprojekt som bland annat räknar Suzanne Osten och Dror Feiler till sina styrelsemedlemmar.
– Jag kände mig aldrig hemma i de etablerade fredsorganisationerna, berättar Tali. Där var det mest prat…fast sådant är ju också viktigt, urskuldar hon sig. Men jag var mer intresserad av att göra någonting konkret.

Hennes bakgrund som orientalisk judinna från det fattiga Kiryat Gat i södra Israel, uppväxt i en familj där alla av tradition väljer Likud, bidrog till känslan av att inte passa in. Hon är också övertygad om att just denna något ovanliga bakgrund gjorde att den israeliska säkerhetstjänsten lade märke till henne.
– Det israeliska etablissemanget är väldigt rädda för att sådana som jag ska börja tänka själva och skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting, fastslår hon cyniskt.
När den israeliska säkerhetstjänsten varseblev Talis kontakter med Zubeidi försökte de till en början att värva henne. Tali blåvägrade. Säkerhetstjänsten svarade med andra metoder.
– De är professionella, de vet hur man utövar påtryckningar utan att använda våld, säger Tali. Bland annat spred de ut rykten om att jag skulle ha haft ett romantiskt förhållande med Zakariya.
Hon tystnar och drar ett bloss på cigaretten innan hon fortsätter. – Jenin är en stad med väldigt traditionella värderingar. Zakariya är gift och har en son. Säkerhetstjänsten spred ryktena för att bryta ner mig och svärta ner mitt namn i pressen.

De lyckades i så fall över förväntan. Talis eventuella sexuella förhållande med Zubeidi utgjorde huvudtemat i kommentarerna till de första artiklarna om Tali som publicerades på nätet. Hennes familj hotades per brev och telefon, medan högerextremister varnade Tali för att visa sig offentligt om hon någon gång skulle bli fri igen.
Talis personliga vänskap med Zubeidi ledde så småningom till ett ökat engagemang från hennes sida och ett tydligare politiskt ställningstagande som skulle visa sig ödesdigert. Efter en israelisk attack mot Zubeidi där en av hans män dödades medan han själv lyckades undkomma förklarade hon sig i intervjuer beredd att agera ”mänsklig sköld” åt honom. Under ett besök gav han henne ett vapen som hon provsköt. I maj 2004 tappade israeliska soldater under en raid i Jenin ett topphemligt dokument som innehöll bilder och persondetaljer angående fyra efterlysta palestinier, däribland Zubeidi, och ett flygfoto över Jenin. Dokumentet fann sin väg till Al-Aqsabrigaderna och Zubeidi. Han visade det för Tali som just då befann sig i lägret. Hon rådde dem att omedelbart gå under jorden.
På vägen tillbaka till Tel Aviv arresterades hon av israeliska soldater eftersom det bland annat på grund av kidnappningsrisken är förbjudet för israeliska medborgare att vistas i områden på Västbanken som kontrolleras av den palestinska myndigheten. Hon förhördes av säkerhetstjänsten men släpptes fri mot borgen och ett löfte att inte åka tillbaka till Jenin. I september arresterades hon på nytt – vid en vägspärr långt inne på Västbanken, klädd i traditionell palestinsk klädsel för att undgå soldaternas uppmärksamhet. Den här gången skulle det ta två och ett halvt år innan hon blev fri igen.
Väl tillbaka på caféet i Jaffa visar Tali mig det topphemliga dokumentet på sin laptop.
– Titta på de här bilderna, befaller hon. Kolla in kartan. Hur intelligent behöver man vara för att begripa vad det här handlar om? Det enda viktiga som står på den här pappersbiten är överskriften.

Domstolen hade en annan åsikt. Efter fyra månaders fängelsevistelse åtalades Tali bland annat för bistånd till fiende i krigstid och stöd till terroristorganisation – brott som kunnat ge henne livstids fängelse om hon fällts för dem. Att Zubeidi talar och läser hebreiska och det inte behövs någon större fantasi för att tolka varken dokumentet (som idag finns publicerat på nätet) eller den israeliska arméns avsikter angående Zubeidi gjorde till en början inget större intryck på de domare som var inblandade i processen.
”Frågan om den svarandes (Talis) handlingar hjälpte de efterlysta i praktiken är inte relevant”, skriver domare Dvora Berliner i ett domstolsbeslut den 28 juli 2005. ”Den svarandes instinkt som israelisk medborgare borde varit att anstränga sig maximalt för att återlämna dokumentet till armén eller åtminstone förhindra att Israels uttalade fiender skulle använda sig av det.(…) Den svarande bevisade att hennes lojalitet inte ligger hos den israeliska staten och hon utgör därför ett hot.”

Som sig bör en Statens Fiende tillbringade Tali de första nio månaderna av sin fängelsevistelse i isoleringscell. TV, telefonsamtal – även med hennes mamma och advokat – samt samtal med de andra kvinnliga fångarna var förbjudna. Cellen var öppen utan någon skiljevägg till toalett och dusch, och fångvaktarna kunde titta in när de ville. Efter protester från organisationer som den israeliska ”Läkare för mänskliga rättigheter” och upprepade skrivelser till domstolen från Talis advokat Smadar Ben Natan lättades isoleringen. Fyra timmar om dagen kunde hon gå runt på avdelningen och samtala med de andra fångarna, och hon fick tillstånd att ringa sin mamma och sin advokat.
– Administrativt förvar är rena mardrömmen, säger Tali med eftertryck. Hela konceptet bygger på undantagslagar från den brittiska mandatstiden som aldrig satts ur kraft och som står i strid med den israeliska demokratin. Du vet inte vad du är anklagad för och kan inte försvara dig. Allt de säger är att det ”existerar information från säkerhetstjänsten”. Du har inget skydd alls.

I den slutliga förlikningen förklarade sig Tali skyldig till brott mot laglig förordning och kontakt med främmande agent och dömdes i december 2005 till tre års fängelse, inklusive den tid hon redan suttit fängslad sedan rättegångens början. De övriga åtalspunkterna ströks.
Fängelsevistelsen stärkte hennes solidaritet med de palestinska fångarnas situation, men hon säger sig också känna djupt för de israeliska soldater som sitter tillfångatagna hos Hamas och Hizbollah.
– Det är fruktansvärt. De borde vara på förstasidan i tidningarna varje dag tills de kommer tillbaka, säger hon upprört. Det är statens ansvar, det var de som skickade iväg dem. Jag förstår precis vad de går igenom.
Hon vill också engagera sig för fångars situation generellt, oavsett vilket brott de begått.
– Tiden i fängelset har gjort mig starkare, fastslår hon. Jag har fått ”privilegiet” – hon ritar citationstecken i luften – att se den israeliska statens institutioner från ett annat håll. Säkerhetstjänsten, polisen, rättssystemet, situationen i fängelset. Och jag har inte ändrat mina åsikter. Tvärtom.
Det som verkligen engagerar henne är arbetet för The Freedom Theatre i Jenin. Hennes röst blir ivrig när hon berättar om projektet och entusiasmen är tydlig.
– Det behövs så mycket stöd, både ekonomiskt och moraliskt, betonar hon medan hon visar bilder från en av föreställningarna. Här är Zakariya…och här är barnen som sjöng…och här är palestiniern som donerade sin sons organ till israeliska och arabiska barn efter att sonen av misstag skjutits ihjäl av israeliska soldater när han lekte med ett plastgevär, minns du det? Och här är bilder på publiken. Det kom massor med folk, många israeler också…
Hennes längtan är så konkret att man nästan kan ta på den. När jag frågar om hon har några planer på att bli partipolitiskt aktiv tittar hon inte ens upp från skärmen utan fortsätter bläddra mellan bilderna.
– Politik? Jag? Aldrig i livet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 11 april, 2024

”Vi” som i is, häll och hundtassar

Imri Sandströms diktdebut skildrar författarens hemtrakter i Västerbotten. Foto: Christoffer Grimshorn.

Med trasiga ord skriver Imri Sandström fram ett Västerbotten i ökensnö. Men stundtals låter hon naturens rytmer överröstas av teoretiska resonemang. Lejla Cato har läst diktsamlingen Hela tiden.

Poesi är mycket, men sedan man började dikta har den framför allt varit förknippad med mönster och rytm, något som även finns i naturen. Det är en analogi som flera ekopoeter har arbetat med. Genom att använda olika system, exempelvis Fibonaccis talserie i den numera ekopoetiska klassikern Alfabet, har den danska poeten Inger Christensen blivit en portalfigur för hur man kan närma sig ett ekologiskt, eller om man så vill, mindre antropocentriskt skrivande.

Den frågan upptar även Imri Sandströms diktdebut Hela tiden. Men, för att citera Erik Erlansons avhandling om Christensen från 2017, är frågan egentligen inte om poesin lyckas överskrida det mänskliga, ”utan vad som händer när man låtsas göra det”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 11 april, 2024

Vänsterpartiet behöver fler manliga förebilder

Vänsterpartiets ledning behöver fler y-kromosomer, menar insändarskribenterna. Foto: Jessica Gow/TT.

Vi lever i ett samhälle där män har mer makt och inflytande än kvinnor. Många män har välbetalda arbeten, inflytande på jobbet och ett bra familjeliv, samtidigt som mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

Så är det även i Sverige. I EU:s jämställdhetsindex får vi visserligen det högsta värdet med 82 procent, men det är en bra bit kvar till 100 procent och full jämställdhet.

Samtidigt har män i olika avseenden stora problem. De är överrepresenterade i brottslighet (94 procent), självmord (70 procent) och dödsolyckor i arbetet (85 procent). En avsevärd grupp står utanför samhället. 17 procent av männen saknar en nära vän. Pojkar presterar sämre i skolan än flickor och andelen män på universitet och högskolor är klart lägre än kvinnornas. Män har ett mindre socialt nätverk än kvinnor, och bland unga män byter vissa samhällsgemenskapen mot ett liv i utanförskap, våld och kriminalitet.

Unga män har lägre valdeltagande än unga kvinnor och deras tilltro till politiken är lägre än unga kvinnors. Ungdomsbarometern redovisade nyligen att tron på politikernas möjligheter att lösa samhällsproblemen minskar. Bland unga män tycker hela 20 procent att demokrati inte är det bästa sättet att styra samhället.

Alla människor vill bli sedda, respekterade, och i politiska sammanhang också representerade. Tyvärr känner sig alltför få unga män sedda och respekterade av Vänsterpartiet. De söker sig oftare högerut, till partier som missgynnar dem ekonomiskt.

Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden.

Det behövs goda manliga förebilder, i hemmen, i skolan, i föreningslivet, på arbetsplatserna och i de politiska partierna. Det är viktigt med synliga manliga förtroendevalda som kan representera olika yrken med hög andel män, som byggnadsarbetare, hantverkare och chaufförer.

Enligt Vänsterpartiets stadgar ska minst 50 procent av partiets valda vara kvinnor. Andelen män blir då högst 50 procent. Ett aktuellt exempel är kandidater till EU-parlamentet där 67 procent är kvinnor och 33 procent män. Andelen kvinnor bland de tio första är 80 procent. Även i partistyrelsen och riksdagen är andelen kvinnor dubbelt så hög som andelen män. Vi anser att det inte är rimligt att denna snedfördelning blivit praxis i de ledande organen.

Vår erfarenhet från partiföreningar och distrikt är att dessa klarat att leva upp till kravet på minst 50 procent kvinnor och samtidigt ha en god andel män. Vi anser också att kvinnors andel fortsatt ska vara minst 50 procent, men att stadgarna också ska markera vikten av en god andel män.

Läs mer

Det behövs goda manliga förebilder i arbetet med mäns våld mot kvinnor, för pojkar med dålig motivation i skolan, för mäns ansvarstagande för det obetalda omsorgsarbetet i hemmen, med mera. Vänsterpartiets låga stöd hos unga män är bekymmersamt inför framtiden, och syns även i medlemsstatistiken hos Ung Vänster samt bland nya medlemmar i Vänsterpartiet Uppsala.

Vi anser därför att partiets stadgar bör kompletteras så att minst 40 procent av våra valda representanter ska vara män samtidigt som andelen kvinnor fortfarande ska utgöra minst 50 procent.

Inrikes/Nyheter 10 april, 2024

Uppror i V efter ny partiskattspetning: ”Skamligt”

Valberedningens sammankallande Håkan Eriksson och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Foto: Jessica Gow / TT.

Lorena Delgado Varas, styrelseledamot i V, finns inte med i valberedningens förslag på ny partistyrelse. Som anledning anges obetald partiskatt. Nu riktas kritik mot beslutet från flera tunga namn inom partiet.

I tisdags gick riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas ut på Facebook med att hon petas från Vänsterpartiets styrelse, med motiveringen att hon inte betalat tillräcklig partiskatt. Hon har suttit i styrelsen under den senaste mandatperioden, men nu föreslås inte en förlängning.

På sin öppna Facebookprofil förklarar hon själv hur ett våldsamt förhållande försatt henne i en tuff ekonomisk situation:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 10 april, 2024

Så beväpnar Israel världen

En israelisk soldat förbereder en drönare vid gränsen mot Gaza, den 9 januari 2024. Foto: Leo Correa/AP.

För att vinna stöd för sin ockupation av Palestina säljer Israel vapen till nästan vem som helst. När uzipistolen ska bytas mot AI-system har Gazakriget blivit det perfekta laboratoriet.

På Singapore Airshow, som hölls i slutet på februari i år, medverkade elva israeliska vapenföretag, däribland tre av Israels största vapentillverkare: Israel Aerospace Industries, Elbit och Rafael. I Singapore kunde de israeliska företagen visa upp vapen som just nu används i kriget mot Gaza för intresserade kunder.

Efter ett halvt års brutal krigföring i Gaza har fler och fler länder satt stopp för vapenexporter till Israel. Även bland Israels främsta allierade, USA och Storbritannien, hörs nu krav om att vapenexporter till landet måste stoppas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 10 april, 2024

Regeringen skär ned på fristående kurser

Foto: Anders Wiklund / TT.

Trots månader av protester mot nedskärningar på högskolorna vill utbildningsministern ge mindre pengar till kurser i ”vinkunskap”.

Regeringen skär ner på bidraget till alla fristående kurser på svenska universitet och högskolor. Beslutet gäller såväl platsbunden undervisning som distanskurser. Detta för att bara hälften av alla som studerar på distans enligt SCB inte avslutar sina studier, skriver utbildningsminister Mats Persson (L) i Svenska Dagbladet.

Samma undersökning visar att 71 procent av dem som studerar på plats avslutar sina kurser, och att prestationsgraden för distanskurser ökat sedan läsåret 2012/13.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]