En illojal israels bekännelser

Tali Fahima blev rikskänd i som israelisk förrädare. Hennes brott var att hon hjälpt palestinier i Jenin, en stad som jämnats med marken.

Namn: Tali Fahima.

Ålder: 30.

Bor: Jaffa, Israel.

Yrke: Förr advokatsekreterare i Tel Aviv, idag medarbetare i The Freedom Theatre, ett teaterprojekt i Jenins flyktingläger.

Kuriosa: Fick i september 2004 den dubiösa äran av att bli den första israeliska kvinnan att sättas i administrativt förvar efter att upprepade gånger besökt Jenins flyktingläger trots arméförbud.

När den 28-åriga israeliskan Tali Fahima arresterades vid en vägspärr på Västbanken i augusti 2004 gick vågorna höga i israeliska media. För vissa var hon en förrädare och terroristhora som borde fråntas sitt medborgarskap och utvisas, för andra en hjälte som stod upp för palestiniernas rättigheter i flyktinglägret i Jenin – ett av de fattigaste och mest våldsdrabbade flyktinglägren på Västbanken. Efter att hon i en månad förhörts av den israeliska säkerhetstjänsten skrev dåvarande försvarsminister Shaul Mofaz i september 2004 under ordern som skickade Tali Fahima som första israeliska kvinna till ”administrativt förvar”: fyra månaders fängelse utan åtal och utan rättegång. Men den dramatiska processen slutade i förlikning och den slutliga domen blev tre års fängelse.
I början av januari 2007 släpptes hon utan förvarning fri på grund av gott uppförande.

Tio dagar senare träffas vi på ett alternativcafé i Jaffa. Hennes personliga kännetecken – svartbågade glasögon och strikt bakåtkammat hår i hästsvans – gör henne omöjlig att missa. Kvinnan som driver caféet hälsar henne varmt välkommen och visar oss ett ledigt hörn. Men Tali har inte tid att sätta sig ner. Inte än.
– Jag måste anmäla mig hos polisen idag, säger hon torrt och vänder sig till mig. Har du lust att följa med så jag får det gjort?
En taxi tar oss till polisens huvudkontor i Tel Aviv. Tali är visserligen frisläppt, men med vissa inskränkningar: hon måste anmäla sig på polisens underrättelseavdelning en gång i veckan, får inte åka utomlands eller ha kontakt med främmande agent. ”Främmande agent” inkluderar i hennes fall palestiniern Zakariya Zubeidi, befälhavare för Al-Aqsabrigaderna i Jenin, enligt egen utsago ansvarig för attacker mot israeliska mål – och en nära vän till Tali.
Väl framme vid poliskontoret undersöks våra väskor av säkerhetsvakterna och Tali visar upp sin fånglegitimation. Fast egentligen behövs det inte, alla känner igen henne ändå. När vi når tredje våningen får vi vänta utanför en enorm ståldörr utan skylt innan en civilklädd polis kommer och öppnar. – Bara Tali, säger han kort och stänger dörren. Tio minuter senare är hon tillbaka.
”Jag läste en intervju med Zakariya i en tidning och blev nyfiken på honom som människa”, förklarar hon när vi åker ner i hissen. Genom journalisten Ali Waked som skrivit artikeln fick jag tag på Zakariyas mobilnummer. Vi pratade i timtal. Jag ville träffa honom. Han bjöd in mig till Jenin. 2003 var det inte många israeler som vågade sig till Jenin, jag var nästan den enda.

Zakariya Zubeidi var då en av de mest eftersökta palestinierna i Jenin, och hade vid flera tillfällen med en hårsmån undkommit israeliska attacker mot honom och hans män. Under samma period besökte Tali Zubeidi ett antal gånger. Hon skakades djupt av de miserabla förhållandena i lägret och ville göra något för att ge barnen en ljusglimt, ett hopp om en bättre framtid. Hon organiserade på egen hand böcker och datorer till ett litet bibliotek och engagerade sig i ”The Freedom Theatre”, ett lokalt teaterprojekt som bland annat räknar Suzanne Osten och Dror Feiler till sina styrelsemedlemmar.
– Jag kände mig aldrig hemma i de etablerade fredsorganisationerna, berättar Tali. Där var det mest prat…fast sådant är ju också viktigt, urskuldar hon sig. Men jag var mer intresserad av att göra någonting konkret.

Hennes bakgrund som orientalisk judinna från det fattiga Kiryat Gat i södra Israel, uppväxt i en familj där alla av tradition väljer Likud, bidrog till känslan av att inte passa in. Hon är också övertygad om att just denna något ovanliga bakgrund gjorde att den israeliska säkerhetstjänsten lade märke till henne.
– Det israeliska etablissemanget är väldigt rädda för att sådana som jag ska börja tänka själva och skaffa sig en egen uppfattning om saker och ting, fastslår hon cyniskt.
När den israeliska säkerhetstjänsten varseblev Talis kontakter med Zubeidi försökte de till en början att värva henne. Tali blåvägrade. Säkerhetstjänsten svarade med andra metoder.
– De är professionella, de vet hur man utövar påtryckningar utan att använda våld, säger Tali. Bland annat spred de ut rykten om att jag skulle ha haft ett romantiskt förhållande med Zakariya.
Hon tystnar och drar ett bloss på cigaretten innan hon fortsätter. – Jenin är en stad med väldigt traditionella värderingar. Zakariya är gift och har en son. Säkerhetstjänsten spred ryktena för att bryta ner mig och svärta ner mitt namn i pressen.

De lyckades i så fall över förväntan. Talis eventuella sexuella förhållande med Zubeidi utgjorde huvudtemat i kommentarerna till de första artiklarna om Tali som publicerades på nätet. Hennes familj hotades per brev och telefon, medan högerextremister varnade Tali för att visa sig offentligt om hon någon gång skulle bli fri igen.
Talis personliga vänskap med Zubeidi ledde så småningom till ett ökat engagemang från hennes sida och ett tydligare politiskt ställningstagande som skulle visa sig ödesdigert. Efter en israelisk attack mot Zubeidi där en av hans män dödades medan han själv lyckades undkomma förklarade hon sig i intervjuer beredd att agera ”mänsklig sköld” åt honom. Under ett besök gav han henne ett vapen som hon provsköt. I maj 2004 tappade israeliska soldater under en raid i Jenin ett topphemligt dokument som innehöll bilder och persondetaljer angående fyra efterlysta palestinier, däribland Zubeidi, och ett flygfoto över Jenin. Dokumentet fann sin väg till Al-Aqsabrigaderna och Zubeidi. Han visade det för Tali som just då befann sig i lägret. Hon rådde dem att omedelbart gå under jorden.
På vägen tillbaka till Tel Aviv arresterades hon av israeliska soldater eftersom det bland annat på grund av kidnappningsrisken är förbjudet för israeliska medborgare att vistas i områden på Västbanken som kontrolleras av den palestinska myndigheten. Hon förhördes av säkerhetstjänsten men släpptes fri mot borgen och ett löfte att inte åka tillbaka till Jenin. I september arresterades hon på nytt – vid en vägspärr långt inne på Västbanken, klädd i traditionell palestinsk klädsel för att undgå soldaternas uppmärksamhet. Den här gången skulle det ta två och ett halvt år innan hon blev fri igen.
Väl tillbaka på caféet i Jaffa visar Tali mig det topphemliga dokumentet på sin laptop.
– Titta på de här bilderna, befaller hon. Kolla in kartan. Hur intelligent behöver man vara för att begripa vad det här handlar om? Det enda viktiga som står på den här pappersbiten är överskriften.

Domstolen hade en annan åsikt. Efter fyra månaders fängelsevistelse åtalades Tali bland annat för bistånd till fiende i krigstid och stöd till terroristorganisation – brott som kunnat ge henne livstids fängelse om hon fällts för dem. Att Zubeidi talar och läser hebreiska och det inte behövs någon större fantasi för att tolka varken dokumentet (som idag finns publicerat på nätet) eller den israeliska arméns avsikter angående Zubeidi gjorde till en början inget större intryck på de domare som var inblandade i processen.
”Frågan om den svarandes (Talis) handlingar hjälpte de efterlysta i praktiken är inte relevant”, skriver domare Dvora Berliner i ett domstolsbeslut den 28 juli 2005. ”Den svarandes instinkt som israelisk medborgare borde varit att anstränga sig maximalt för att återlämna dokumentet till armén eller åtminstone förhindra att Israels uttalade fiender skulle använda sig av det.(…) Den svarande bevisade att hennes lojalitet inte ligger hos den israeliska staten och hon utgör därför ett hot.”

Som sig bör en Statens Fiende tillbringade Tali de första nio månaderna av sin fängelsevistelse i isoleringscell. TV, telefonsamtal – även med hennes mamma och advokat – samt samtal med de andra kvinnliga fångarna var förbjudna. Cellen var öppen utan någon skiljevägg till toalett och dusch, och fångvaktarna kunde titta in när de ville. Efter protester från organisationer som den israeliska ”Läkare för mänskliga rättigheter” och upprepade skrivelser till domstolen från Talis advokat Smadar Ben Natan lättades isoleringen. Fyra timmar om dagen kunde hon gå runt på avdelningen och samtala med de andra fångarna, och hon fick tillstånd att ringa sin mamma och sin advokat.
– Administrativt förvar är rena mardrömmen, säger Tali med eftertryck. Hela konceptet bygger på undantagslagar från den brittiska mandatstiden som aldrig satts ur kraft och som står i strid med den israeliska demokratin. Du vet inte vad du är anklagad för och kan inte försvara dig. Allt de säger är att det ”existerar information från säkerhetstjänsten”. Du har inget skydd alls.

I den slutliga förlikningen förklarade sig Tali skyldig till brott mot laglig förordning och kontakt med främmande agent och dömdes i december 2005 till tre års fängelse, inklusive den tid hon redan suttit fängslad sedan rättegångens början. De övriga åtalspunkterna ströks.
Fängelsevistelsen stärkte hennes solidaritet med de palestinska fångarnas situation, men hon säger sig också känna djupt för de israeliska soldater som sitter tillfångatagna hos Hamas och Hizbollah.
– Det är fruktansvärt. De borde vara på förstasidan i tidningarna varje dag tills de kommer tillbaka, säger hon upprört. Det är statens ansvar, det var de som skickade iväg dem. Jag förstår precis vad de går igenom.
Hon vill också engagera sig för fångars situation generellt, oavsett vilket brott de begått.
– Tiden i fängelset har gjort mig starkare, fastslår hon. Jag har fått ”privilegiet” – hon ritar citationstecken i luften – att se den israeliska statens institutioner från ett annat håll. Säkerhetstjänsten, polisen, rättssystemet, situationen i fängelset. Och jag har inte ändrat mina åsikter. Tvärtom.
Det som verkligen engagerar henne är arbetet för The Freedom Theatre i Jenin. Hennes röst blir ivrig när hon berättar om projektet och entusiasmen är tydlig.
– Det behövs så mycket stöd, både ekonomiskt och moraliskt, betonar hon medan hon visar bilder från en av föreställningarna. Här är Zakariya…och här är barnen som sjöng…och här är palestiniern som donerade sin sons organ till israeliska och arabiska barn efter att sonen av misstag skjutits ihjäl av israeliska soldater när han lekte med ett plastgevär, minns du det? Och här är bilder på publiken. Det kom massor med folk, många israeler också…
Hennes längtan är så konkret att man nästan kan ta på den. När jag frågar om hon har några planer på att bli partipolitiskt aktiv tittar hon inte ens upp från skärmen utan fortsätter bläddra mellan bilderna.
– Politik? Jag? Aldrig i livet.

Anna Veeder

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Karim Jebari Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Myra Åhbeck Öhman

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Jonas Sjöstedt Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Johanna Adolfsson Kulturgeograf och forskare.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Liz Fällman

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz Psykolog.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Rojin Pertow [email protected]

En illojal israels bekännelser

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

Hur Naomi blev den andra Naomi

Att komma fram till Samarkand

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Det judiska är större än Israel

Liz Fällman: Vad vet AI om min bäver?

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

En vanlig kille

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev