Den 31 december 1991 upplöstes Sovjetunionen. Redan under våren 1992 började mer eller mindre seriösa aktörer köpslå med de ryska myndigheterna för att få tillgång till Sovjetunionens arkiv.

I början såldes arkivmaterialet inte sällan helt sonika till högstbjudande. Så småningom satte man punkt för det systemet och de ryska arkiven slöt istället avtal om exklusiva forskningssamarbeten med stora universitet i väst. En stor vinnare var det amerikanska Yale som lade vantarna på stora delar av arkivbestånden, däribland inte minst Josef Stalins personliga arkiv.
Den som år 1992 åkte till Moskva för Yales räkning var den amerikanske historikern Jonathan Brent, numera ansvarig utgivare för den imponerande serien Annals of Communism. I sin senaste bok Stalins arkiv skildrar han sina upplevelser i 1990-talets Moskva.

Brents självgoda perspektiv på det hela är stundvis irriterande. I sann amerikansk anda visar han nämligen att folk och seder i landet Annorlunda inte håller måttet, sett med en upplyst jänkares ögon. Men bortom alla dessa mer eller mindre underhållande arkivanekdoter finns också en del intressant läsning.
Till exempel styckena om Josef Stalins personliga dokument. Diktatorn var med Brents ord en ”organiserad och metodisk” intellekt på ständig jakt efter samband. Han skildras som en ihärdigt jobbande idealist.
Och just där ligger problemet. Brents tes är nämligen att personen Stalin ”inte var någon Pol Pot”, och att han inte var mer paranoid ”än Rikard Nixon”.

Men ”principen Stalin” skapade ett samhälle som ansvarar för mordet på miljontals människor. Principen Stalin är övertron på att statens intressen är viktigare än allt annat. Enligt Brent vilar ”Stalins hand” på sätt och vis fortfarande över det nya Ryssland, som på intet sätt är villigt att göra upp med sitt förflutna. Yaleprofessorn ser en kollektiv mentalitet som förhindrar att landet någonsin blir demokratiskt.