Det är alltid ”den andra boken” som är författarnas akilleshäl. Det gäller framför allt succéförfattare. Har någon gjort en uppmärksammad debut, skruvas förväntningarna upp på det som komma skall, ofta till helt orimliga nivåer. Resultatet blir förstås allt som oftast en besvikelse. Ibland bestående, ibland övergående.

Susanna Alakoskis debut 2006 med Svinalängorna höjdes – med rätta – till skyarna. Sedan dess har hon redigerat några antologier: om klassresenärer, våld mot kvinnor, kvinnlig sexualitet.
Och nu var det dags för en ny roman. Förväntningarna var givetvis mycket högt ställda. Det blev för mig snabbt tydligt att här var det inte fråga om något ”andra-boken-syndrom”. Alakoskis nya lever väl upp till förväntningarna, och jag undrar om inte hon snarare överträffar dem. Svinalängorna har fått en värdig uppföljare.

Håpas du trifs bra i fengelset är historien om syskonen Anni och Sami. Barn till finska invandrare. Uppvuxna i ett hem med missbruk och våld, i en nästan ofattbar misär, med allt vad det innebär och för med sig i det mentala bagaget. Anni, bokens berättare, har klarat sig bra. Hon har en ”hjälputbildning”, en lätt ironisk omskrivning för socialarbetare, hon har en fungerande familj, med en fin dotter och en omtänksam man.
För brodern Sami har det gått sämre. Han sjunker allt djupare i missbruk och kriminalitet.

Banden mellan syskonen är starka, men genom Samis missbruk utsätts de för svåra påfrestningar. I synnerhet som Sami är en mycket charmig och manipulativ person, inte helt ovanligt bland missbrukare, han luras och bedrar, sviker och stjäl. Och återkommer ständigt med de mest osannolika bortförklaringar och nya löften.
Det är en mycket stark skildring av vad missbruk gör med människor och vad det utsätter mänskliga relationer för.
Vid sidan om det mänskliga planet finns en politisk nivå. Romanen är ett plågsamt åskådliggörande av klassamhällets konkreta innebörd. Det formar sig ett en våldsam protest mot orättvisor och den likgiltighen som de leder till. Det har skett en ideologisk förskjutning i människosynen, skriver Alakoski, och visar på ett närmast brutalt sätt vad det betyder i verkligheten bortom orden.

Det finns en episod som handlar om tandvärk, och om ni inte visste det så behöver man i det nya Sverige inte alla tänder. Bara de som är nödvändiga för att man ska kunna äta. I alla fall om man inte kan pröjsa notan själv.
Håpas du trifs bra i fengelset är en bok som inte gör sig till, inte en enda rad är inställsam, den fjäskar aldrig för läsaren. Tvärtom, romanen språk är uppfordrande, det kräver din uppmärksamhet och ditt engagemang, det säger: allt är på allvar! Allt det här är på riktigt!
Alakoskis språk är som en diamant som skär rakt genom fördumningens och förljugenhetens tjocka glas.
Det här är också en bok om kamp. En kamp mot sig själv, mot en oförstående omgivning, mot själlösa byråkrater. Det är lika mycket en kamp för någonting, för att överleva, för människovärdighet, för broderns liv.

Boken slutar ljust, trots allt. Det har jag inget problem med. Det är alltid värt att kämpa, hur eländigt det än är. Och visst inträffar mirakel ibland. Tyvärr inträffar tragedier ännu oftare.
Vilket är skäl nog att fortsätta kämpa.