Den norra halvan av klotet vill gärna tro att kolonialismen är över. För det är den ju. Eller hur? Slavskepp, bomullsplantage och apartheidsystem är ju en del av det förflutna, bilder i våra historieböcker. Aningen insiktsfullt kan vi värja oss med att det var våra brutala förfäder som var skyldiga. För skuld är väl inte ärvbart? Arvssynd, hur modernt är det?
Under förevändningen att berätta om fisknäringen och ett därpå följande ekologiskt haveri i afrikanska Victoriasjön, visar dokumentärfilmen Darwins mardröm och dess regissör Hubert Sauper att den historiska kolonialismen inte är historia, den har bara skaffat ny kostym.
Filmens titel syftar på nilabborren, en rovfisk som sitt namn till trots inte har särskilt mycket gemensamt med vår nordiska abborre. Nilabborren är enorm och därmed ger den bra avkastning för fiskenäringen vid sjön. Eller annorlunda sett: nilabborren hade kunnat räcka till att föda många munnar runt Victoriasjön om saker och ting hade sett annorlunda ut, säg att kolonialismen aldrig existerat, att imperialismen aldrig brakat lös under 1800-talets senare hälft.
Jättefisken planterades in i Victoriasjön för ett tjugotal år sedan. Inte som en del i en medveten plan. Särskilt inte under kontrollerade former. Nej, en man, en västerlänning, släppte lös fisken på eget bevåg och i dagsläget är i princip allt annat liv i sjön utslaget sånär som på några krokodiler. Det är en ekologisk katastrof. Men de ekonomiska intressena vinner så klart slaget om huruvida det är ett problem eller inte.
Alltså: inte.
Runt Victoriasjön lever tusentals män från landsbygden i tillfälliga bosättningar. Man fångar abborren till de EU-stödda fiskefabrikerna som dagligen levererar tontals med nilabborre till den europeiska marknaden. Som alltid där män samlas temporärt är prostitutionen närvarande, rent av enormt utbredd. Följden är höga sjukdoms- och dödstal. Hiv blir aids blir död blir en prästs uppenbara frustration över situationen, ändå fastslår han att kondomer är ingen lösning: synd kan inte botas med mera synd.
Darwins mardröm vill visa allt. Regissören har kommit till Victoriasjöns stränder och funnit helvetet på jorden:
– Föräldralösa barn, en följd av aidsepidemi bland annat, lever på gatorna i fiskestäderna. För att våga sova på nätterna sniffar de ett avkok på nersmält frigolit från fiskekartonger.
– Kontinentens naturresurser lämnar landet och bara avskrädet blir kvar, bokstavligen. När filéerna flygs omsorgsfullt inpackade i is till Europa får afrikanerna kalasa på det som finns kvar, nämligen nilaborrens huvud, redan ruttnad i värmen.
– Det utländska kapitalets nihilism, här representerat av fiskeföretagens inflyttade minibossar.
– Ryska piloter som flyger skytteltrafik med färskfiléad nilabborre. Men för de med sig något tillbaka till Afrika? Ja, ibland nödsändningar från FN eller USA, ibland vapen.
– Horor som lever på och inte sällan under hot från ovannämnda piloter.
– Ex-soldaten som vaktar fiskenäringen nattetid, medveten om att den tidigare vakten dödades under ett nattskift.
– Fattigdom, svält, armod, elände, utnyttjande, maktlöshet, imperialism, kapitalism, kolonialism, cynism …
Som film sett blir det för mycket. Darwins mardröm fungerar tyvärr inte. Återigen en motbjudande tanke att tänka, men: när man berättar historien om norra halvklotets skändning av en hel kontinent, av generationer av människor, måste man tyvärr sålla i materialet, eller åtminstone strukturera upp det. Darwins mardröm hade kunnat bli fem sex glödgande påminnelser om grundvalen för västvärldens verklighet, vår verklighet. Nu får vi i publiken inte bara en käftsmäll utan en grundlig och samtidigt kaotisk misshandel. Vi blir så våldsamt besegrande, fullkomligt dränkta i afrikansk misär att den politiska lärdomen dukar under. För att reducera filmens konstnärliga existensberättigande: dess pedagogiska potential förstörs av dess egen öppenhet och ovilja (oförmåga?) att fokusera.
Starkast efteråt lever berättelsen om gatubarnen kvar. Hur glädjen över att ha kommit över ett kilo ris slutar i slagsmål och rovdjursmentalitet. Den historien, eller någon annan, hade räckt. Utan att det behöver sägas finns hela tiden en närvaro av det självklara: vad filmen visar är inte deras problem, det är vårt problem som de genomlider. Den rika världen importerar fiskfiléer och exporterar lidande. Kapitalisterna tjänar profit, och du och jag tjänar livskvalitet.
Skippa moralismen, invänder någon. Utpekandet av skuld – av vår kollektiva arvssynd – är väl inte rätt sätt att frammana solidaritet med Syds kämpande?
I boken Terra Nullius (Ordfront, 2005) skriver Sven Lindqvist om hur han i sin ungdom av en norsk gammelmora görs ansvarig för de tyska ockupationssoldaterna, som med den svenska ledningens goda minne transporterats på svensk räls till Norge. Då tänkte Lindqvist att det ”var fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar. Varje ny generation föds skuldfri.” Den nu vuxne Lindqvist kan se att det inte är riktigt sant, han skriver: ”Statsskulden vandrar vidare från generation till generation. Likaså nationalförmögenheten, som är många gånger större än statsskulden. Bara genom att födas svensk var jag född rik. Det var inte min egen förtjänst att jag hade det bättre än en kongoles eller en indonesier. Det var som arvtagare till ett oskadat samhälle och en väl fungerade ekonomi – det var kort sagt som svensk jag hade det bra.”
Är skuld alltså ärvbart? Ja, om man profiterar på vinsten, tycks något förenklat Lindqvist mena.
I vår upplysta tid samlas G5, G7, IMF, HV71, Världsbanken och alla de andra för att hjälpa de forna kolonierna som har halkat hopplöst djupt ner under slutspelsstrecket. Som om ekvatorn var en skiljelinje dragen mellan lyckolottade Nord och otursdrabbade Syd.
Idag talar man om fattigdom som man igår talade om underutveckling. I förrgår talade man om den vite mannens börda som man idag talar om handelsavtal.
Det är motbjudande att tänka så, men apartheidlagarna hade i alla fall fördelen att de spelade med öppna kort. Förtrycket är idag lika påtagligt för de drabbade som igår, men tidigare var det också synligt. Igår: förtryck. Idag: fattigdom.
Darwins mardröm är egentligen Afrikas mardröm och den kretsar likt gamar runt Victoriasjön och över hela Afrikas kontinent.
