Jag har också läst Henrik Wiréhns artikel ”Jag bor hellre i Fittja än på Södermalm”. Flamman 42/2013.
Jag läser i Flamman 44/2013 att Mats Pettersborg reagerat negativt på Henriks artikel. Jag reagerade tvärtom. Jag blev förvånad att någon som bor ”på” någonstans, i det här fallet Södermalm, hittar så mycket positivt i en miljö som befinner sig i ”i”.
På Södermalm och i Fittja. Så fort man hör dessa små ord så flyter det upp en invand föreställning om dessa områden. Denna lilla utvikning är en fråga. Var kommer dessa uttryck ifrån?
Min reaktion blev positiv förvåning att någon flyttar från Södermalm till Fittja och hittar så mycket gott. Det verkar till och med som att luften är lättare att andas. Jag tror Henrik fångat något viktigt. Det är inte säkert att de fina salongerna är så lätta att leva i. Det är inte säkert per automatik att en klassresa ”uppåt” alltid är något att stå efter.

Men jag förstår också Mats Pettersborgs reaktion. Jag var drygt tjugo år och satt i traversen på en tung industris utlastning och lastade fabrikernas gods på långtradare. Det var på 70-talet.
Jag trodde inte det var sant när folk berättade att universitetsstuderande vänstersinnade borgarbarn köpte rutiga flanellskjortor à la arbetare. Jag blev arg, fruktansvärt upprörd. Hur kunde någon klä ut sig till oss och leka vårt liv? Och sen gå hem till salongerna igen när man använt detta som språngbräda för att lite lagom göra uppror mot sin borgarbakgrund.
Då kommer jag inte helt från klassisk arbetarmiljö. Jag har gruvarbetarbakgrund men har direkt vuxit upp i småföretagarmiljö. Dock lika hårt arbetande som till exempel fabrikens folk. Jag tror att det som såg ut som lek gjorde mig så arg. I skrivandets stund kommer jag att tänka på Leif GW Perssons beskrivning av både byte av miljö men också klassresa. Till skillnad mot Henrik Wiréhns positiva upplevelse andas Leif GW:s berättelse en slags besviken ensamhet.