Nån gång när jag var rätt så liten satte min mamma på en skiva som hette Johnny Cash at San Quentin. Skivan var något så originellt som ett livealbum inspelat inför fångarna på ett amerikanskt fängelse. Publikens inlevelse var total, framför allt när Johnny sjöng ”San Quentin, may you rot and burn in Hell”. Musiken var något av det svängigaste jag hört. Det kallades country & western, och alltsedan dess har jag försvarat denna genre, ofta mot fördomar, som idag – tack och lov – är bortblåsta.
Nu är Johnny borta. Men hans musik lever kvar. 50-talshitsen, som Big River, Get Rhythm och I Walk the Line. Fängelseskivorna från Folsom Prison och San Quentin, nu tillgängliga i utökade, suveräna CD-utgåvor. De lite märkliga temaalbumen från 1970-talet, täckande såväl Jesu liv som USA:s tillblivelse. De tre skivorna Johnny gjorde med Kris Kristoffersson, Waylon Jennings och Willie Nelson under namnet Highwaymen. Och inte minst de fyra skivorna i American-serien. Möjligen blev den sista skivan, When the Man Comes Around, Johnnys allra bästa.
Det vore väl synd att kalla Johnny Cash socialist. Men han var ständigt en människa som stod på de utsattas sida. Det märktes i texter och socialt engagemang. Han gjorde till och med en liveskiva inspelad på Österåkeranstalten.
En legend har gått ur tiden
