MUSIK

Staff Benda Bilili
Göta Källare, Stockholm.

Fyra rullstolsmän intar scenen, efter dem en man i slokhatt på kryckor, sedan brakar det loss. De fem frontmännen sjunger stämsång, spelar på gitarr och dansar. Till hjälp har de en man i silverhatt som frenetiskt slappar på sin basgitarr, ett hembygge till trumset och en ung kille med en plåtburk. Egentligen minns jag inget av musiken annat än att det bör vara så populärmusik låter i deras hemstad Kinshasa. Intensiteten, energin och livsglädjen bedövar alla oss som har lyckan att vara i publiken. Vi bara tittar och gapar.

Längst till höger sitter DjunanaTanga-Suele. Hans kropp är förvriden och hans ben har polion tagit, men hans röst är i högsta grad kvar. Efter ett tag glider han ner från stolen och dansar. Han sänker mikrofonen ner till golvhöjd och fortsätter sjunga. Efter sitt solonummer klänger han upp i stolen igen, tar av sig kepsen och fortsätter dansa med svängande armar.
Till vänster om honom står Kabamba Kabose Kasungo framåtlutad mot mikrofonen på sina kryckor med höger ben pendlande i luften. Från hans ansikte flödar all världens känslor, från djupaste sorg till största glädje. När stämningen är som högst tar han några lyckliga krycksteg, han får ett eget sångsolo som lyfter publiken till himlen, ett slags avantgardisk rap.
De tre männen till vänster trakterar gitarrer och leder orkestern, när de blir upprymda koreograferar de en rullstolsdans. Längst bak till vänster står Roger Landu med en plåtburk, och en stålsträng på en slags båge. Instrumentet kallas satonge och det klagar, jublar och kvider på hypnotiskt. Han har själv skapat instrumentet och blivit dess mästare.

Roger var gatpojke i Kinshasa, denna plågade stad i ett land som av innevånarna kallas världens rikaste, men vars rikedomar blev dess öde. Under Belgiens kung Leopold höggs händerna av dem som motsatte sig exploateringen, efter det har flera krig startats för att kontrollera landets rikedomar, ivrigt understötta av kapitalintressen i väst. Krigen har skapat en armé av föräldralösa barn i Kinshasas sargade stadsdjungel. De polioskadade gatumusikerna fungerar som reservfäder för dem, några tjänar ihop till lite mat genom att skjuta stolarna.
De polioskadade musikerna kallade sig pappfolket eftersom de sov på papp och åt på papp. De hade svårt att få jobb och beslöt sig därför att bilda ett eget band. De upptäckte Rogers instrument och musikalitet och adopterade honom. Deras sånger handlar om polions elände men tar också upp andra ämnen. En sång de skrev uppmanade folk till att rösta och togs upp av en kampanj. De stämde sedan FN för att inte ge dem en rimlig ersättning. Nu har de upptäckts på världsmusiksscenen och är på Europa turné.

Deras första skiva Tres, Tres Forte – Mycket, mycket starkt – vann VOMEX priset 2009, det är en högst behaglig bekantskap. När jag förundrad står framför dem och ser dem förmedla denna ohejdade eufori kan jag inte känna annat än stolthet över att tillhöra samma släkte. Denna art människan som överlever även när det borde vara omöjligt.