I politisk debatt är det viktigt att hålla sig till fakta. Artikeln ”Revolution under cover” (Flamman 30/9) brister i dessa avseenden och därför krävs tillrättalägganden.
1) Om International Marxist Tendency, den internationella organisation som Revolution tillhör, sägs: ”IMT är en av cirka 15 trotskistiska internationaler”.
Det finns förvisso flera organisationer som gör anspråk på att ”förvalta arvet från den fjärde internationalen”, men 15 stycken?!
2) Om ”Offensivs framfart i SSU”: ”Under mer än ett decennium infiltrerades socialdemokratin av en hemlig grupp ansluten till internationalen Committee for a Workers International, CWI.”
Offensiv bildades av medlemmar i Socialdemokratiska studentförbundet. Grunden till det var radikaliseringen i början av 1970-talet. Många av de som radikaliserades inom socialdemokratin lämnade och gick med i någon av de utomparlamentariska vänstergrupperna eller VPK, medan de blivande offensivarna inspirerades av den brittiska Militant-gruppen (i Labour) och stannade kvar. Att beteckna detta som en trotskistisk infiltration är att missbruka begreppet.
3) Om CWI i Storbritannien: ”De arbetade under täckmantel av en tidningsförening, men avslöjades och kastades ut. I Storbritannien tog CWI över Labours ungdomsförbund och partiets organisation i Liverpool.”
En märklig historieskrivning och analys. Labour har alltid innehållit olika politiska grupperingar/strömningar, varav de äldsta är de så kallade fabianerna och Independent Labour Party (ILP). Det var faktiskt först 1918 som man införde individuellt medlemskap, innan dess bestod Labour bara av organisationer knutna till partiet.
Efter 1:a världskriget kom även kommunistpartiet att ingå i Labour, liksom senare trotskistiska grupper. Detta skedde öppet, utan falska täckmantlar. Det faktum att Militant-gruppen vann majoriteten i ungdomsförbundet under 1970-talet är heller inget att uppröras över – den lyckades helt enkelt vinna stort stöd för sin politik. Det är varken särskilt märkligt eller odemokratiskt, även om Labours högerflygel inte gillade detta och uteslöt en del av de radikala elementen.
I perioder av radikalisering uppkommer radikala strömningar i socialistiska organisationer. För ett socialistiskt vänsterparti gäller det att förstå och anknyta till denna radikalism i stället för att bekämpa den. Om man gör det sistnämnda blir partiet en bromskloss, vilket skedde i Syrizas fall när man kapitulerade för Merkel & Co. Resultatet blev att partiets splittrades. Men det är väl inte en sådan roll som V vill spela när det i Sverige uppstår en kraftig radikalisering?
