”Inköpt i Skagen aug 1971” läser jag på omslagets insida till mitt exemplar av Hans Scherfigs Det forsömte forår. Förmodligen hade jag läst slut på all medhavd semesterlektyr på svenska och tänkte det fick duga med något på danska. Det visade sig lätt – jag hade förstås också övat mig en del innan, i tidningar som Politisk Revy och Information.

Hans Scherfig var inget alldeles obekant författarnamn. Den försvunne ämbetsmannen hade jag redan läst i svensk språkdräkt utan att den gjort något större intryck.
Det gjorde Det forsömte forår, en titel som på svenska blivit Den lyckliga tiden men väl hellre borde vara Den förspillda våren. Det enkla språket, den vassa satiren och den beska vidräkningen med ett livsförnekande skolsystem som är bokens själva grundtema – jag föll direkt.
Scherfig är inte för inte en av Danmarks allra mest lästa författare. Redan då hade Det forsömte forår kommit ut i nio upplagor och mer än 170.000 exemplar. Sedan dess har det blivit ännu fler och det är också ett litterärt verk som gjort avtryck både i dansk skolpolitik och det danska språket.

Att boken ändå inte kom med i den officiella kulturkanon som regeringen Fogh Rasmussen initierat säger definitivt mycket mer om dagens danska kulturklimat än det gör om Scherfig.
Lektor Blomme är mer än namnet på en av bokens huvudpersoner, i Danmark är det också ett pedagogiskt skräckexempel, ungefär som Caligula via Stig Järrels tolkning i filmen Hets blivit hos oss.
Att Hans Scherfig vunnit så många läsare är inte konstigt alls. Hans böcker har gärna en kriminalintrig i botten; ett mord eller ett mystiskt försvinnande. Därtill kommer humorn – han är en stillsam men för den skull inte mindre skoningslös gisslare av borgerligt själsliv.
Samma stilgrepp går igen i flera av hans romaner, ofta också samma personer.
Att kalla honom politisk författare är en underdrift. Scherfig var på 1930-talet med i kretsen kring den radikala tidskriften Plan, anslöt sig tidigt till det danska kommunistpartiet och förblev inte bara trogen medlem och fast medarbetare i parti­tidningen Land og Folk utan tillhörde också centralkommittén, partiets högsta ledning, i många år.
Ungern 1956 och Prag 1968 fick många vänsterintellektuella att lämna partiet. Scherfig däremot förblev lojal mot Moskva, även till priset av mångåriga personliga vänskaper.
Hans trofasthet mot Moskva kunde, har någon sagt, tävla med katolska prästers gentemot påven.

Som kommunist råkade han förstås illa ut under den tyska ockupationen, internerades men undslapp ett värre öde tack vare att han befann sig på sjukhus för en ögonåkomma när fångtransporterna till Tyskland inleddes.
Om just ockupationsåren handlar också Frydenholm, en svidande uppgörelse med behandlingen av kommunisterna och den danska samarbetspolitiken.
Scherfig har ibland kallats ”stalinistisk humanist”, en etikett som, för att citera hans levnadstecknare, journalisten Arne Hardis, ”osar av motsägelser”. Det som står kvar är förstås heller inte hans politiska ställningstaganden, utan hans böcker.
Lika konfunderad blir den som jämför författarskapet med hans måleri. På tavlorna lyser både satiren och samhällskritiken med sin frånvaro; här framträder idyllikern, den fantasifulle djur- och naturskildraren. Sina universitetsstudier hade han en gång också inlett med sikte på att bli zoolog.

Marxistisk grundsyn hindrade honom faktiskt heller inte från att tro på tomtar. I en intervju i tidningen Arbetet 1974 modifierade han detta dock till att han framför allt velat försvara tomtarna, de behandlas så illa i det kapitalistiska samhället…
Hans Scherfig var född 1905. Att både det danska kommunistpartiets och Sovjetunionen skulle upplösas innan århundradet var slut hade han nog aldrig kunnat föreställa sig.
Nu slapp han uppleva det, eftersom han avled redan 1979.

Scherfig på svenska:

Idealister (1944)
Den försvunne ämbetsmannen (1945)
Den lyckliga tiden (1976)
Frydenholm (1978)
Skorpionen (1981)