Vi stannar sällan upp för att titta på djur. Undantaget är när vi betalar för det och djuren är instängda just för att tittas på. Då kan vi stanna till tio minuter framför varje inhägnad, kanske en kvart om djuret bjuder på sig självt. Då kan det också hända att vi försöker ta in det oerhörda i en annan existens, ett jag klätt i päls eller fjäll eller fjädrar. I bästa fall betalar sig biljetten med en känsla av svindel och samhörighet.
Men en hel långfilm som bara betraktar djur? Dessutom ett så oexotiskt djur som kor? Oscarsvinnande spelfilmsregissören Andrea Arnold visar i dokumentären Cow att det är en bra idé. Hon lyckas inte bara upprätta en sublim kontakt mellan djur och tittare, utan skapar dessutom en fängslande dramaturgi – trots både avsaknaden av dialog och den deprimerande tristess som korna lever i.
Huvudpersonen är kon 1129 Luma och hennes femte kalv, 4481. Vi får vara med när 4481 öppnar sina ögon för första gången, när hon tar sina första stapplande steg och när hon utan framgång söker efter sin mors spene i vinkeln mellan bakbenet och buken, där evolutionen har inpräntat i hennes nervsystem att spenar står att finna. Dock inte i mjölkfabriken, eftersom Lumas juver är så stort att spenarna nästan nuddar marken. Ett juver anpassat för mjölkningsmaskiner, inte för kalvar. När skötarna föser iväg Luma mot mjölkning har hon påtagligt svårt att gå på grund av den monstruösa svullnaden mellan hennes bakben. För 4481 väntar i stället mjölkersättning på flaska. Så här ser livet i mjölkfabriken ut, i Sverige såväl som i filmens Storbritannien.
Luma lever i den totala institutionens – ett begrepp lånat av sociologen Erving Goffman som beskriver hårt kontrollerade institutioner som regementen och fängelser – kombination av upprepning och oförutsägbarhet, ett liv som präglas av leda och brist på kontroll. Människorna är närvarande som irriterande skuggfigurer som ständigt stör, vill något, har bråttom. Res dig Luma, gå hit Luma, stå still medan mannen med den långa handsken undersöker din livmoder – duktig tjej! Människorna kommer och plötsligt är ens kalv försvunnen, eller så öppnas grindarna till sommarbetet. I ett kort andrum från stål och betong får de tunga kropparna vila mot gräsklädda sluttningar och ögonen blicka mot himlen. Men snart kommer människorna och driver på igen – dags för mjölkning, dags att bli dräktig. Dags att vara en duktig tjej och dela med sig av sin kropp. Kroppen, som är lika mycket ett fängelse som grindarna och staketen.
Regissören Andrea Arnold har sagt att hon velat lyfta fram djurens medvetande och det lyckas hon med, men slutsatsen blir att det där medvetandet mest är en olägenhet. Det hade varit bättre för alla om det inte hade varit någon hemma, om kroppen verkligen var en maskin och det var släckt bakom ögonen. Men det är smärtsamt uppenbart att så inte är fallet. Luma sörjer, biter ihop, njuter försiktigt när tillfälle ges, är outsägligt less men kan inte göra något åt det. Kan inte stoppa cykeln av dräktighet, kalvning och laktation som både motiverar och utgör hennes fångenskap. En utebliven brunst fungerar som en akt av kroppsligt motstånd, ett försök att hoppa av, men upproret slås genast ner av en veterinär med hormonspruta. Så var hjulet igång igen.
Mjölkindustrin är hela djurindustrins flaggskepp. Medan de flesta inte vill tänka på vad som händer på grisfabriken eller slakteriet känns en mjölkgård som ett lämpligt utflyktsmål även för dagisbarn. Vi har med oss en bild från sagor och reklam av mjölkproduktion som något idylliskt, ömsesidigt och värdigt, med de vackra, respektingivande djuren som garant för att allt går rätt till. Vem skulle väl bruka våld mot en klok och vänlig ko? Det våld som brukas i filmen är enbart av det godhjärtade slaget, en typ av våld vi känner igen från tvångsvård och myndighetsutövning. Det är den sortens våld som brukar kallas omsorg och som skadar på ett helt annat sätt än piskrapp.
Cow är ett fantastiskt personporträtt och en skildring av livserfarenheter som alla kan känna igen sig i. Lumas sorg är inte människosorg, men inte heller kosorg. Det är hennes egen sorg som utgår från just hennes utsiktspunkt i världen, den specifika kombination av arv och miljö som är hon. Och det går utmärkt för en människa att förstå. Precis som i vilket möte som helst är det som skiljer och det som förenar två individer unikt; arttillhörighet är bara en av många aspekter. Möten över artgränser kräver lyckligtvis inte fångenskap eller alla de övergrepp som människors relationer till tamdjur innebär. Det är bara att stanna till och ta in duvorna på torget, ekorren i parken, kajorna på taket, för att det ska bli tydligt att det inte saknas vare sig individuella livsdraman eller förmåga att förstå. Andrea Arnold visar att allt som egentligen behövs för denna ordlösa förståelse är tid och fokuserad uppmärksamhet.
Lena Lindström är etolog och undervisar i critical animal studies vid Lunds universitet.
