Vem var Milton Friedman?
– Milton Friedman var en nyliberal ekonom som blev extremt inflytelserik under den stora högervridningen som skedde runt 1980-talet. Han fungerade bland annat som Ronald Reagans högra hand, men arbetade även med Augusto Pinochet i Chile efter militärkuppen 1973.
På vilket sätt var Milton Friedman en trollkarl?
– Han benämndes ibland som ”Trollkarlen från Chicago” bland de som på allvar trodde att han kunde trolla med ekonomin. Det var liksom ett artistnamn. Så titeln har vi valt för att signalera lite vad det är för sorts genre som föreställningen kan sorteras under. Det är en glad och hoppfull musikal.
Det för mig automatiskt till min nästa fråga: Hur tonsätter man nyliberalismen?
– Det gör man rätt lätt skulle jag säga. Startskottet för det här projektet var att jag läste hans självbiografi som heter Two Lucky People och tänkte att ”det här är ju verkligen en klassisk 50-talsmusikal”. Han är så himla glad och positiv och ser inga problem någonstans och om någonting verkar svårt så tänker han att det bara är att jobba lite hårdare eller tänka lite mer. Det är Singin’ in the Rain i bokform! Så idén var att det här sättet att berätta en historia lämpar sig väldigt bra för en musikal. Som Singin’ in the Rain som sagt, eller Trollkarlen från Oz. Lite sådär kolorerat och inte helt realistiskt, men kanske lite roligare om det vore sant.
Är inte just det nyliberalismens evangelium? Timbro-folket brukar ju också säga att allting blir bättre hela tiden.
– Ja, och att inga problem heller blir bättre av att man pratar om dem. Om man läser Friedman så kan även jag tycka att hans optimism och hoppfullhet är smittande och inspirerande. Men det har ju nackdelen att han också är väldigt blind för verkligheten. I början av sin karriär är han rätt nyanserad och kan erkänna vissa problem men ju äldre han blir desto mer radikaliserad blir han och då har han verkligen fått statusen av profet i sitt läger.
Borde inte en musikal om nyliberalismen egentligen gå i moll eller till något sorts Wagner-crescendo?
– Vi har verkligen försökt att ta det nyliberala budskapet på allvar och att inte ironisera eller vara sarkastiska, utan se världen ur Milton Friedmans ögon. Och det är en glad och enkel värld han målar upp i sina böcker. Därför är även musikalen väldigt glad, även om det kanske finns en antydan till något sorts dystopiskt muller i bakgrunden. Men det är mer ”know your enemy” än något nidporträtt. Jag förväntar mig att nästan alla som kommer att se föreställningen redan tycker illa om Milton Friedman, så att då göra en föreställning om hur dum han var tycker jag skulle bli rätt slappt.