30 år har gått sedan statskuppen, och där stod de igår på Plaza de Constitucion framför La Monedapalatset, tiotusentals ungdomar som i fattigkvarteren under alla år har målat porträttet på denne man som betalade med sitt liv det politiska projektet som alla TV-kanaler, radio och press har beskrivit under en månads tid. Men Allende har aldrig dött i arbetarområdena, det politiska arvet existerar och lever vidare i de unga generationerna.
Det är om denna tid, 1970-2000, som ett antal personer med vitt skilda bakgrund har skrivit en antologi för att vi någorlunda objektivt ska kunna värdera och dra slutsatser av folkregeringen Unidad Populars tre år vid makten samt mordet på den folkvalde presidenten Allende. Det är varierande kvalitet på de olika bidragen, men sammanfattningsvis är det en läsvärd och delvis nödvändig bok som förlaget Nixon har gett ut lagom till 30-årsminnet av den fascistiska statskuppen.
Francisco Contreras inleder och gör en utomordentlig resumé av de tre åren som visar hur Allendes och UP-regeringens reformer var antikapitalistiska, antiimperialistiska och antifeodala. Nationaliseringen av gruvsektorn, jordreformen och styrningen med hjälp av de anställda av landets nationaliserade företag, var ett slag mot landets monopolkapital, landets storgodsägare men också mot den imperialistiska dominansen. Contreras beskriver pedagogiskt med ett rikt urval av statistik och siffror hur Chile under decennier hade plundrats på sina naturrikedomar. När staten och folket tar kontrollen över dessa strategiska samhällsektorer inleds kontrarevolutionen, till och med innan Allende blivit vald och fattat lagbesluten.
Ett annat kapitel är barnläkaren Carina Lindbergs utmärkta, ja nästan ”on-line-beskrivning” av statskuppen den 11 september. Hur hon och UBV-kamraten Bosse grips och är en hårsmån från att avrättas. Där finns också den heroiske svenske ambassadören Harald Edelstams otroliga räddningsinsatser som många gånger nästan var fysiska mot karabinjärer och armésoldater. Ett inslag i Carinas berättelse är när svenska kungen dör och Edelstam, enligt diplomatisk kutym, arrangerar en minneshögtid där militärjuntans chef, Augusto Pinochet, tvingas delta med blicken riktad mot två porträtt bakom Edelstam: Salvador Allende och Fidel Castro. Senare fick Edelstam ett brev från Olof Palme om att inta en ”lägre profil”, vilket gjorde Edelstam rasande och bara intensifierade hans insatser för dem som behövde klara livet.
Nationalekonomen Stefan de Vylder har skrivit ett kort kapitel som borde ha varit mer utförligare, framför allt tiden efter 1990, då civila politiker tog över. Han menar att statskuppen inte var av fascistisk karaktär, eftersom den inte liknande den europeiska fascismen. Men såväl Hitler som Mussolini var respektive monopolkapitals garanter. Bakom Hitler stod Siemens och Krupp som utlösare av det andra världskriget med avsikt att öka sin andel av världsmarknaden.
Ett skakande kapitel står Luis Emilio Recabarren för. Han var bara två år när han rycktes ur sin mors famn. Hon, fadern, en farbror och farfar är ”försvunna” för sitt enda brott att tillhöra kommunistpartiet.
Det muntra roliga inslaget som har en härlig “stuns” står Mikael Wiehe för. Som få har han gett Chiles legendariska Victor Jara och andra folksångare ett ansikte i Sverige. Hans vidräkning med Pinochet och hans förundran över hur den gamle diktatorn är en seglivad jävel är hemskt rolig och Wiehes bidrag kompletterar de andra kapitlen på ett föredömligt sätt.
Paulina de Reyes skriver om den chilenska kvinnan, såväl i Chile som i Sverige. Det är ett kapitel som borde ha getts mer utrymme, framför allt saknas mer konkreta uppgifter, beskrivningar om hur den chilenska kvinnan i de så kallade. Poblaciones, fattiga arbetarområden, faktiskt var de som stod i spetsen och fortfarande står i spetsen för dessa kanske avgörande organisationer i kampen mot militärdiktaturen. Kapitlet borde också försvenskats och redigerats från sin ”spansk-svenska”.
Humanisten Eva Zetterberg, numera också ambassadör i Managua (Nicaragua) är, enligt min mening och erfarenhet, väl diplomatisk mot sina kamrater i Chilekommitténs nationella styrelse. Hon har helt rätt i att det verkliga solidaritetsarbetet med Chiles folk utfördes i lokalkommittéerna. I ledningen och på kongresserna stod medlemmar i Anders Carlbergs FK, Förbundet Kommunist och Lars Palmgren (jodå, latinamerikareporter för Sverige Radio i Chile) från KAF, Kommunistiska Arbetarförbundet, numera SP, och testuggade som gjorde att varje normal mänsklig varelse tröttnade.
Det är en bra bok som jag rekommenderar, framför allt för dagens sökande ungdomar. Chile är ett skolexempel på hur den fredliga vägen till socialismen brutalt slogs i blod eftersom den revolutionära processen inte hade medel att försvara sig med.
