När C H Hermansson först granskade den ekonomiska makten – i Det monopolkapitalistiska Sverige, 1943 – var ämnet jungfrulig mark. Men med gediget utredningsarbete, faktaunderlag och genom senare etablerade begrepp som ”de femton familjerna” spreds förståelsen och acceptansen för Hermanssons beskrivning av tillståndet i det monopoliserade svenska näringslivet.
Vilka konsekvenser detta får, i form av karteller, bristande konkurrens och situation för konsumenten, har sedan dess stötts och blötts i otaliga utredningar, artiklar och böcker.

I sin nya bok Företagens makt och makten över företagen går Hermansson på ett lättfattligt sätt igenom fakta från ett flertal källor. Den fortsatta monopoliseringen gör sig gällande på flera sätt.
Räknat i produktionsledet hade exempelvis de fyra största företagen i respektive bransch i snitt 61 procent 1988.
För några branscher refererar Hermansson färskare och än högre siffror; exempelvis från Byggkostnadsdelegationens granskning av byggmaterielproduktionen.
Den uppmärksammade asfaltskartellen är inget att förvånas över, med andra ord.
Också i konsumtionsledet märks situationen, med särskilt rättegången kring bensinkartellen som tydligt exempel.
Hermansson konstaterar ”att det inte bara existerar monopol och monopolliknande företeelser såsom kartellavtal m.m. utan att monopolförhållanden av olika slag dominerar näringslivet i Sverige vid 2000-talets början”.
Men det slår igenom också för relationerna i det övriga näringslivet.

Borgerliga debattörer framhåller gärna småföretagens problem och förklarar dem med brister i politiken.
Men, påpekar Hermansson, deras villkor beror också på att storföretagen utnyttjar underleverantörers beroendeställning så långt det går.
Bland ekonomijournalister, utredare och ekonomer som insett problematiken, handlar förklaringar och åtgärdsförslag antingen om lagstiftning och dess uppföljning, eller – oftare – om relationen mellan aktieägare och företag.
Löntagarfonderna och kulturminister Marita Ulvskogs försök att reglera mediemakten föll bägge efter rejäla motattacker från företag och arbetsgivare, kombinerat med bristande stöd från de egna. I övrigt har de politiker och intresseorganisationer som borde ha tagit några initiativ i stort sett försummat att ens försöka.

Vi har sett LO:s rapport Ansiktslöst, ansvarslöst från december 2001, som inte bara belyste Wallenbergarnas makt.
Det framkom också att offentliga pensionsfonder, avtalspensionsfonder och statliga medel – alltså sådana tillgångar som löntagarna kan ha ett inflytande över – uppgår till närmare hälften av de svenska börstillgångarna. Men det motsvaras inte av inflytande över företagen.
De femton familjerna, varav en del givetvis bytts ut, säkrar sin makt genom a- och b-aktier och inte minst genom passivitet från politiskt håll, från AP-fonder och från LO själv – vars rapport i stort sett inte utmynnade i mer än ett beklagande.
Vänsterpartiets makt- och ägandekonferens, våren 2002, är ett annat exempel. Och även här låg en del av tyngdpunkten på just ägandet – förenklat beskrivet ”hellre ökat statligt ägande än fokusering på personalkooperativ”. Här talades det dock om att göra något, vilket givetvis mötte aggressiva kommentarer från den borgerliga pressen, men några mer konkreta insatser har lyst med sin frånvaro. Hermanssons tes är att sådana strategier visserligen behövs, men att de glömmer bort den viktigaste aktören: löntagarna själva.

Reellt inflytande över sin arbetsplats är en mänsklig rättighet, menar Hermansson. Det är de anställda som har mest att vinna, exempelvis i forma av minskad stress och bättre arbetsmiljö, men samtidigt skulle såväl konsumenter som företag vinna på en vettigare ordning. Den så kallade globaliseringsrörelsen har börjat inse sitt eget behov av att knyta band med den traditionella arbetarrörelsen.

Hermansson menar att behovet är ömsesidigt – den internationella kritiken mot företagens makt är en faktor som borde kunna stärka och tjäna som avstamp för den svenska arbetarrörelsen.
Förutom som nyttig och gripbar introduktion till ämnet, är Företagens makt en lätt frustrerad påminnelse till arbetarrörelsen och vänstern: Fakta är redan kända, nu är frågan vad som måste göras. Och att göra det.