Omfattande missnöje med en aggressiv, nyliberal politik ledde till regeringsskifte i det norska parlamentsvalet. En historisk ny allians av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Socialistisk Venstreparti övertar regeringsmakten. Efter att ha lett med stor marginal de sista två åren höll vänsteralliansen på att plottra bort segern, genom att de undlät att driva intressepolitiken i förgrunden i kampen mot högersidan.
Valvinnare blev nu högerpopulisterna och en radikaliserad socialdemokrati. Så sett innebär valet en polarisering. De två ledande partierna i den sittande minoritetsregeringen, Höyre och Kristelig Folkeparti, upplevde ett katastrofval och förlorade 33 respektive 44 procent av sina väljare, medan högerpopulisterna i Fremskrittspartiet forsar fram till rekordhöga 22,1 procent, en framgång med 7,4 procentenheter.
Bakgrunden för Ap:s nya allianspolitik är katastrofvalet för fyra år sedan, då partiet tappade mer än 10 procentenheter och rasade ned till 24,3 procent. Det var en allmän uppfattning att nederlaget för fyra år sedan var ett resultat av att partiet hade gått för långt i nyliberal riktning. Därför tog de den här gången ett steg till vänster och förde sin valkampanj för välfärd och omfördelning, mot skattelättnader och privatiseringar. Mycket av valrörelsen förföll emellertid till en relativt opolitisk diskussion om vilket av regeringsalternativen som skulle skapa mest kaos.
Arbeiderpartiets mer radikala retorik var likväl lyckosam och blev belönad av väljarna med en framgång på 8,2 procentenheter till 32,5. Det är socialdemokraternas näst sämsta valresultat sedan 1920, men representerar ändå en rehabilitering av partiet. En av orsakerna till detta är att partiet återetablerade ett nära samarbete med LO, som drev en formidabel kampanj för en ny regering.
Även om vänstersidan i Norge jublar över att ha blivit kvitt den mest högerorienterade regeringen efter det andra världskriget, upplever många det som problematiskt att vänstersidan reellt sett försvagats. SV:s starka tillbakagång utgör en paradox. Inte minst för att SV har varit en stark pådrivare för att etablera den nya center-vänsteralliansen och eftersom partiet var uppe och sniffade vid 20-procentssträcket i opinionsundersökningarna så sent som i våras. Så slutade de alltså med 8,7 procent, en tillbakagång med 3,8 procent från 2001.
Även om ett radikaliserat Arbeiderparti övertog en del av SV:s röster, måste partiets egna kampanj ta mycket av skulden för det svaga resultatet. Många av kompromisserna med Arbeiderpartiet togs ensidigt av SV i valrörelsen, innan några regeringsförhandlingar hade startat. Det som borde ha varit en julklapp till ett självsäkert och offensivt socialistiskt parti, att bli utropad till Höyres huvudmotståndare, blev av partiet tvärt emot uppfattat som ett problem, och partiets ledning gick på defensiven i sak efter sak, såväl i förhållandet till USA och den ekonomiska politiken som i partiets en gång prioriterade område, skolpolitiken. Systemkritik och klasspolitik var frånvarande.
Det kan tyckas paradoxalt att Fremskrittspartiets historiska framgång bidrog till att krossa det sittande borgerliga alternativet. Fremskrittspartiet har emellertid större och mer långsiktiga perspektiv. Deras mål är att etablera fronten fram till nästa parlamentsval, 2009. Under tiden har de inget emot en center-vänsterregering vid makten. De satsar nu alla kort på att den här regeringen inte klarar att leverera, och att missnöjet kommer att koka över, så att Fremskrittspartiet blir det dominerande oppositionspartiet och vinner valet tillsammans med Höyre. Utan en offensiv välfärds- och intressepolitik från det rödgröna alternativet finns en stor fara för att det blir resultatet. Bara en mobilisering från fackföreningar och andra folkliga rörelser utanför parlamentet kan hindra en sådan utveckling.
