Tariq Ali påminner i sin The Clash of Fundamentalisms om att korstågen från det kristna Europa brutalt och effektivt avbröt en blomstrande idéutveckling som skett inom islam. Utöver det massmord och den plundring som korstågen innebar, sände det ett skarpt budskap: vi, den kristna världen har inget att lära av er. Svaret från muslimska härskare var inte bara logiskt, utan när det sett som mörkast ut, det enda möjliga: då har vi inget att lära av er heller.
Det är ingen liknelse som är utan vidare överförbar på Kuba, men relevant. Kuba är i stort sett det enda land i hela Latinamerika som under det senaste halvseklet INTE styrts av USA, blivit invaderat av USA eller fått utstå USA-stödda statskupper. Sedan 1959, då Fidel Castro tog makten har USA tagit sig rätten att gripa in överallt på den latinamerikanska kontinenten.

El Salvador 1960 och Ecuador 1961: militärkupper. Dominikanska republiken: statskupp 1963. Brasilien och Bolivia 1964: statskupper. Chile och Uruguay 1973: statskupper. Peru: statskupp 1975. Argentina: statskupp 1976. Panama 1981: mord på statsledare och statskupp. Granada: invaderat 1983. Nicaragua och El Salvador: USA-finansierade inbördeskrig under 1980-talet. Venezuela 2002 och Haiti 2004. Här saknas Paraguay, som redan 1954 hade blivit en USA-stödd diktatur.
Juan Bosch, den socialdemokratiske valde presidenten för Dominikanska republiken lär uppgivet ha sagt: ”Representativ demokrati kan inte fungera i ett land som Dominikanska republiken.”, sedan konservativa kuppmakare först störtat hans regering – den första demokratiskt valda i landet – år 1963 och därefter fått USAs stöd för att fortsätta hålla greppet om landet.
Val anses ju i vår del av världen vara en garant för stabilitet och civiliserat beteende. I Latinamerika har det under decennier varit en inbjudan till problem. Röster kan köpas, valfusk kan arrangeras. Påstått valfusk kan vara ett skäl till militärt ingripande.

USA har gjort det till ett oändligt mödosamt riskprojekt att vara demokratiskt statsöverhuvud med reformambitioner i Latinamerika. Förutom risken att bli mördad eller avsatt, finns alltid möjligheten att statens ekonomi undergrävs genom uteblivna krediter och handel.
Det kubanska kommunistpartiet har under snart ett halvsekel haft ett gott empiriskt underlag för sitt påstående att enpartisystemet är nödvändigt för landets självständighet. Priset är högt, inget tvivel om det. Ingen oppositionell press. Politiska partier så beskurna att de knappast kan kallas partier. En oavsättbar regering.
Ja, det är inte säkert att alla dessa saker ses som negativa av regeringen, men de är negativa.
Så vad skall man egentligen TYCKA om det? Liberaler tycks ha ett klart svar, en invasion eller regimskifte med tvång i landet skulle kunna innebära demokrati. Men det är ett låtsassvar: I själva verket talar allt för att detta alternativ skulle förverkliga ett utdraget blodbad och evig repression. Skälet är att det inte går att strunta i en så central förutsättning för demokrati som självständighet. Som den filippinske demokratikämpen Walden Bello klokt uttryckt det: ”Suveränitet är lika mycket värd som demokrati. Och det enda sättet att uppnå båda är när folket i ett land kämpar för det.”

Vänsterpartier i Europa har, sedan decennier tillbaka både deklarerat sitt stöd för revolutionen och samtidigt kritiserat bristerna i det politiska systemet. Några få har bara gjort det sistnämnda och några få bara det förstnämnda. Oavsett hur kritiska eller okritiska de varit har det kubanska systemet bestått. Världen styrs som bekant inte av vänsterpartiers deklarationer.
Nej, den stora förändring som gör det möjligt att se ett öppnare och alltjämt självständigt Kuba är att Latinamerika håller på att befria sig politiskt och ekonomiskt från USA.
Kubas ekonomiska isolering börjar ta slut: en ny regional handel upprättas. Kapitalet som samlas i BancoSur möjliggör för fattiga länder som Kuba och Ecuador att investera med lånade pengar. Den latinamerikanska integrationen förskjuter också möjligheten att använda våldsmedel. USA:s intressen skulle på sikt hotas i många länder om USA återgår till militära interventioner. Den latinamerikanska integrationen är raka motsatsen till ett korståg: den tillåter varje land att bestämma själv, den öppnar för utbyte av erfarenheter och debatt.
Hugo Chávez seger i presidentvalet 1998 och den efterföljande politiska utvecklingen kan innebära att en ny tid inleds i Latinamerika. För första gången kan Juan Boschs ord om att ”representativ demokrati inte fungerar” tillhöra en förgången epok. Det gäller även Kuba.