ROMAN
Lika som kärlek
Anita Salomonsson
Norstedts, 2010.

Anita Salomonsson har sina rötter i världens förmodligen författartätaste by, Hjoggböle mellan Skellefteå och Burträsk. Hon debuterade sent, först vid 59 års ålder. Sedan dess har det kommit en strid ström av romaner, skarpa kvinnoporträtt, öden som berör, alla fast förankrade i den västerbottniska myllan.
Den senaste romanen “Lika som kärlek”  är inget undantag.  
Vi möter den vackra Margareta Johansdotter, en duktig och självständig kvinna, en smula egen, vilket väcker en hel del avund i nybyggarsamhället som präglas av ”sjukdomar, missväxt, svält och plågsamma husförhör”. Hon bär också på en längtan, bort från byns inskränkthet, till något bättre och vackrare, till en innerlighet, som det inte finns mycket av i det strikt skiktade hierarkiska samhället, där män och kvinnor i stor utsträckning lever i skilda världar.
Denna hennes längtan driver henne i armarna på den tjusige Pehr Eriksson, “Stafträskarn”, och snart också mot undergången. Det är som “Brott och straff” kombinerat med “Uppståndelsen” i Västerbottens inland.
Hon överlever mot alla odds, tack vare en exceptionell inre styrka. Hon förmår också att återvända hem, och börja ett nytt liv, där nya generationer är redan redo att ta vid.

Anita Salomonsson skriver en vacker arkaiserande svenska med starka dialektala inslag. Bibliskt patos ligger hela tiden strax under ytan. Hela romanen är mycket konsekvent genomförd, och fram träder ännu ett fascinerande kvinnoporträtt, som ur historiens dunkel belyser sådana väsentliga frågor som frihetens olika dimensioner.
Romanen utspelar sig i början av 1800-talet, vilket kan tyckas avlägset, men det är faktiskt inte längre tillbaka i tiden än sex, sju generationer. Slutet är mycket känslosamt, men slutet här är också en början. Berättelsen är inte färdig, det blir den aldrig, utan den öppnar sig mot nya tider, nya öden.
På det sättet blir Margareta Johansdotters liv något som angår oss i dag.