”Ja, det blir en kvinna”, säger den ständige sekreteraren Peter Englund.
Jubel från publiken.
”Ja, ja”, säger Peter Englund avspisande.
Scenen från i Börssalen i Stockholm när årets nobelpristagare i litteratur delgavs säger mycket om den balansgång Svenska Akademien påstår sig inte gå. Balansgången mellan politik och litteratur. Priset ifrågasätts och prisas som bekant på politiska grunder redan sekunderna efter att pristagarens namn avslöjats. Om kinesiske Mo Yan sades det nästan unisont att han var en politisk medlöpare till den kinesiska regimen. Om Mario Vargas Llosa sades att han var en manschauvinist och förblindad nyliberal.
När Peter Englund, som för att stilla de i Börshuset församlade, inleder med att säga att det är en kvinna, innan han nämner Alice Munro vid namn är det en politisk eftergift. När han sekunden efteråt försöker tysta publikens jubel med ett ”Ja, ja” är det svårt att inte tolka det som ett ”men vi är faktiskt här för litteraturen, inte politiken”.
I spänningsfältet mellan de två poler som Englunds repliker representerar lever och spelar världens litteratur. Och aldrig kommer de tu att mötas. Vilket på det stora hela är bra för litteraturen och det litterära samtalet, bra för författarna och läsarna.
Nu när Gert Fylking lagt den rosa träningsoverallen på hyllan är de stora pajasarna de som år efter år kritiserar nobelpriskommittén för att politisera litteraturpriset med sina vinnarval. Kritiken tog fart 1997 och 1998, långt innan Fylkings entré, när Dario Fo och José Saramago fick priset. En socialist och en kommunist? Hua. 2004 och 2005 var det dags igen när Elfriede Jelinek och Harold Pinter prisades. En marxist-feminist och antiimperialist? Hua hua!
Men det räcker med att titta i vinnarlängden för att se att åtminstone sedan 1950-talet har de flesta prisade författarna varit samhälleligt intresserade och inte sällan med tydliga politiska agendor både i och utanför bokryggarna. Nobelpriset är på det sättet ett slags stämpel på att dessa författare har lyckats orientera sig mellan de två polerna som Peter Englund omedvetet illustrerade i Börssalen i dag.
Alice Munro då? Den kanadensiska novellförfattaren är väl värd årets nobelpris. Hon är en mästerlig berättare, en utsökt skildrare av mänskliga erfarenheter. Vissa kommer att mena att hon är ett politiskt val för att hon är en kvinna, andra kommer att påpeka att hon är vit. Men kritiken kommer inte svalla särskilt högt eftersom Munro i slutändan är ett väldigt tryggt val.
Alice Munro är motsägelsefullt euro-medelklassens författare. Hon skriver om det rurala Kanada, om livet bortom centrum och hon skriver oftast om kvinnor. I sina motiv är hon vid sidan av. Men hennes litteratur – och här kommer paradoxen – är kontrollerad och korrekt, den behandlar sådant som anses universellt men inte nödvändigtvis är det, samt är aningen tråkig och omodern. Som medelklassen. På så sätt är årets Nobelpristagare i litteratur en falsk förnimmelse om att saker och ting är som de alltid har varit. Om man, som medelklassen ofta gör, tänker att världen uppstod i det västerländska nittonhundratalets mitt. Munros litteratur är världen innan mellanskikten började rasa neråt i klassravinen, världen när centrum självklart låg i Väst, världen när den inte var som den är.