BOK
Historieboken
Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar, Pål Rydberg.
Ordfront/Galago, 2009.

Ordfronts första storsäljare, som lade grunden till dagens kommersiella förlagsjätte, var Historieboken (1970) av Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg – en lättläst, tecknad bok om världens historia de senaste 600 åren.

Den riktade sig inte enbart till barn, men lästes kanske framförallt av barn. Till förlagets 40-årsjubileum ges Historieboken nu ut igen, i oredigerat skick och med endast ett kort efterord som tillägg. Historieboken blev startskottet för sjuttiotalets historiematerialistiska rörelse, som förutom av Ordfront även drevs av de radikala historikerna kring Arkivet för folkets historia, som arbetade efter parollen: ”Folket är den drivande kraften i historien”.

Den nya historieskrivningen betonade hela tiden kampen mellan folket och överheten och knöt mer an till den ursprunglige Marx än till den redan då förstelnade universitetsmarxismen.

Egentligen var uppföljarna till Historieboken – Sveriges historia (1979) och den idéhistoriskt inriktade Farliga tankar (1985) – mycket bättre. Minst lika radikala, men snyggare och mer pedagogiska. Historieboken är lite taffligt ritad och ofta ganska rörig. Den inleds i Europas 1400-tal och beskriver övergången från feodalism till kapitalism, koloniseringen av Afrika och den moderna imperialismen.

Historien knyts samman med nutiden, det vill säga till 1970-talet. I slutkapitlet håller tredje världen på att frigöra sig och gerillan i Guinea-Bissau kämpar mot den portugisiska kolonialmakten.

Ordfront stod dåtidens Kina-vänliga vänster nära och Historieboken förklarar inte bara varför det gått åt helvete i Sovjetunionen utan också varför revolutionen lyckats i Kina och Albanien (”Vi ska lära oss av andras misstag och inte låta partipampar, tekniker eller byråkrater ta makten ifrån oss.”)

Det är på alla sätt sympatiskt att man inte censurerat boken inför nytryckningen. Men tyvärr förstärker det samtidigt känslan av att nyutgåvan av Historieboken inte är gjord för nya generationer kunskapstörstande ungdomar. Utan snarare för dem som redan läst den, det vill säga övervintrade 68-or och deras numera medelålders barn. Vilket är lite synd.
Nog kunde det behövas en historiebok för 2000-talet också.