Skräp är ett snabbt, vetgirigt och vindlande reportage i bokform om det som klyschigt kan kallas konsumtionssamhällets baksida. Skräpet. Soporna. Avfallet. Men framför allt ett reportage om den marknadskapitalistiska mentaliteten och vilka konsekvenser den får för jorden och dess klimat. Vilket ju påverkar oss i hög grad.

Som många andra har journalisten Mattias Hagberg blivit berörd av klimatlarmen. Men där de flesta snabbt skakar av sig obehaget, gör Mattias Hagberg tvärtom. I en jakt på svar följer han sina sopor världen runt, men framför allt på djupet, in till samhällssystemets ekonomiska kärna.
Svenskar sopsorterar som inga andra. Vi står där med en tvättad glasflaska framför plastigloon och undrar om flaskan räknas som vitt eller färgat glas – och vi tror att vi gör skillnad. Den där återvinningssymbolen talar ju om det för oss. Att här går inget förlorat.
Det är inte sant. Idag är sopor en vara bland andra, men den är synnerligen energikrävande.
Över tid har synen på sopor förändrats. År 1929 installerade HSB Sveriges första sopnedkast. Landet moderniserades och sophanteringen var en del i det nya, funktionella samhället. Adjö till Lort-Sverige. Hej till Hygien-Sverige.

Men på 1960-talet brast visionen om det fria, rena Sverige. Det växande sopberget gick inte att ignorera. Lösningen var enkel. Man började betrakta sopor som en resurs. Sopförbränningsanläggningar byggdes. Fjärrvärmen leddes till miljonprogrammen. Allt var frid och fröjd för soporna.
Det dröjde till tidigt 1990-tal innan soporna blev en politisk fråga igen. Alla talade om kretslopp. Det som tas ur jorden ska återbördas jorden. Punkt. Vad som idag låter obskyrt var allmängods då, i alla fall i retoriken. I centerns partiprogram konstaterade man 1991 att om kretsloppen bryts hotas människans överlevnad. I Rio de Janeiro 1992 fastslog ett FN-toppmöte att stater bör ”begränsa och undanröja ohållbara produktions- och konsumtionsmönster”.

Alla tycktes överens. På samma sätt som (nästan) alla idag är eniga om att klimathotet måste tas på allvar. Ändå står vi där vi gör idag. Kretsloppssamhället har blivit återvinningssamhället, men ändå pekar kurvor, tabeller och profeter åt samma håll.
Hur kan det fortgå?
Det låter cyniskt, men är inte mindre sant, att återvinnings­ideologin är en av konsumtionshetsens förutsättningar. Genom att våra sopberg varje dag forslas bort, sorteras och bränns, synliggörs inte re­sursfrosseriet. Och återvinningsvinsten är liten i jämförelse med den energi sopförbränningen förbrukar.
Vidare importeras sopor dagligen för att hålla de gigantiska sopförbränningsfabrikerna lön­samma. Samtidigt går en rörelse i motsatt riktning när svensksorterat teknikskrot skeppas över hela världen, till dem som för tillfället betalar bäst kilopris.

Reportaget är svindlande otäckt när Mattias Hagberg följer sitt teknikskrot till Ghana och återvinningens cynism blir fysiskt tydlig.
Sopor är big business. Resurskrävande big business.
Det är här Hagbergs bok tar en vändning som är nödvändig. Han får i sin kunskapsjakt syn på marknaden och därigenom syn på politiken, dessa två siamesiska tvillingar. Här blir Skräp en högst politisk bok. Stödd på sociologiskt tankegods tecknar Hagberg bilden av ett samhällssystem där den tillväxt som skapas går förlorad i ”ett socialpsykologiskt spel oss människor emellan”. Ett samhäller där ”vi faktiskt inte använder vårt ökande välstånd till vård, skola och omsorg” utan ”vi lägger mer och mer resurser på konsumtion som enbart är inriktad på livsstil och status”. Dessa påstående ska ses i relation till utförsäljningen av det offentliga. Av välfärdens urholkande. Tillväxt är kanske en välfärdsmotor, men det är skillnad på en tillväxt som investeras i det offentliga och en som går till privatkonsumtion.

På så sätt förekommer Mattias Hagberg – förmodligen omedvetet – den vanliga vänsterkritiken att konsumtionskritik är småborgerligt tjafs som uppstår så fort arbetarklassen får det bättre ekonomiskt.
Något att tänka på där vi står framför plastigloon och tvekar.