När den kongolesiska sexbarns-modern som hamnat i stockholmsförorten Östberga bestämmer sig för att lära sig cykla, mot sin mans vilja, är det kanske just en sådan övning i revolution som bokens titel avser.
Kayo Mpoyi har skrivit en släktkrönika, En övning i revolution med fokus på tre generationer kvinnor. Där finns Mormor Ma som varit politiskt aktiv och som mot sin mors vilja gift sig med en man hon älskar. Hennes dotter, Mor Kadi, gifter sig ung med en skitstövel till predikant, något som Ma aldrig accepterat. Och så yngsta flickan Kapi, observatören som försöker förstå sin och sin familjs historia.
Att växa upp i Kongo är att leva i skuggan av kolonialismen och uppleva hur förtrycket smälter samman med den egna självbilden. Det tar sig uttryck i politiska värderingar och en kristen kyrka som till och med är strängare än kolonialherrarnas. Det är signifikativt att kontakten med Sverige, dit familjen kommer som politiska flyktingar, förmedlas genom en svensk missionär.
Som alltid är förtrycket av kvinnan dubbelt. ”När kvinnan deltar i något politiskt får hon inte glömma att ta hand om familjen också, säger Ma. Hon går upp klockan fem för att laga frukost, pressa mannens kläder och gå till marknaden. Kanske blir det tid över för möten efter att kvällens middag lagats. Mormor Ma har en son och fem döttrar. Systrarna anklagar henne för att favorisera brodern men hon svarar: ”Han är inte den jag älskat mest utan den som behöver mig mest.” Hon vill inte att han inte ska bli som de andra männen, de som för våldet och lidandet vidare.
Det finns mycket för Kapi att försöka förstå. Varför blev Ma arg på Mor när hon gifte sig ung, hon som själv gjort det? Och varför blir Mor arg på Kapi när hon i sin tur förälskar sig? ”Det är bra att du skriver om det som är svårt”, säger Mor till henne, och verkar tycka att skrivandet också är en del av revolten.
Mpoyi öppnar en lucka, låter sina läsare titta in i en värld som de kanske vet rätt lite om, både vad gäller bakgrunden i Kongo och tillvaron i Sverige. Men jag tror att hon lika mycket skriver som en del av sin egen process. Vilka var de i hemlandet och vilka har de blivit här? Eller, som rösten Kapi hörde när hon var liten, sade: ”Var. Bli.”
Mpoyi, född 1986, slog igenom 2019 med debuten, Mai betyder vatten, som översatts till en rad olika språk. Som roman tycker jag att den första boken var mer helgjuten, med ett mer drivet och rakare berättande. Här är stilen mer rapsodisk, nästan kalejdoskopisk, med korta insprängda iakttagelser som bryter upp historien. Ibland brister gestaltningen, som när läsaren om en av bröderna får veta att han var ”inkännande och hyste mycket sympati för andra.” Hur yttrade det sig?
En del teman känns igen. I likhet med debutbokens huvudperson föds Kapi efter ett syskon som dött – hennes namn betyder ”Den som fötts efter det barn som dött” – vilket medför en börda av skuld och ansvar. Här finns också temat med vatten. I Mai betyder vatten skriver Mpoyi: ”Kvinnan har skapats av vattnet och mannen av jorden”, vilket för kvinnans del betyder att hon är flytande och formbar. I den här boken funderar Kapi på om det betyder att hon är förtryckt, men kommer i de sista raderna fram till det motsatta: det är anpassningsförmåga och det är något helt annat. Kanske kan man här ana början till nästa bok, den om anpassningen till det svenska samhället och kulturen. Den ser jag fram emot.
