Managua-Masaya/Nicaragua Ett sådant vackert namn tänkte jag när däcken på Aeroflotplanet brände till vid den första kontakten med startbanan. Det var i juli 1983 och den tropiska muren av hetta och fukt med lukt av fuktig röd jord som slog emot mig när flygplansdörrarna slog upp är ett sådant där minne man aldrig glömmer. Den revolutionära febern som den sandinistiska revolutionen hade utlöst i alla progressiva och demokratiska kretsar i Latinamerika var enorm. För Latinamerika som levde till stor del levde under fasciststövelns klackar var befrielsen av Nicaragua ett hopp om förändring.
Ordet ”Sandinist” har sin bakgrund i ”Generalen för de Fria människorna”, Augusto C. Sandino. Och vem kan bättre än Walter Castillo Sandino, Sandinos dotterson beskriva sin morfar och den kamp han inledde mot USA:s invasion under andra hälften av 1920-talet vilket gjorde honom till det nicaraguanska folkets befrielsehjälte. Vi träffades i februari i år.
– Augusto César Sandino föddes i den lilla byn Niquinohomo den 18 maj 1895. Som barn såg han det nicaraguanska folkets lidande. Han var närvarande i fängelset när hans mor fick missfall i cellen vilket gjorde djupt intryck på honom.
Vi promenerar i 40-gradig hetta i stadsdelen Monimbó i staden Masaya, känd för sina vackra broderade hängmattor och hantverk. Monimbó bebos i huvudsak av indianer som den 26 februari 1978, 15 månader innan revolutionens seger sa att ”nu räcker det med förtryck”, reste sig med stenar, brandbomber och enkla vapen mot Nationalgardet som de körde ut.
Runt om oss går de ”historiska kämparna” som deltog i den väpnade kampen på den tiden. De intygar med gnistor i ögonen att om ”imperialismen återigen invaderar oss kommer den att möta samma svar som Sandino gav dem 1927 och vi 1978 och 1979. Här är det ett beslutsamt folk som inte backar en enda millimeter från de revolutionära landvinningarna”!
Det är just denna nationella känsla att slåss för landets oberoende som Sandino och senare regeringspartiet FSLN (Sandinistiska Fronten för Nationell Befrielse) lyckades inympa i ryggraden på folket; att försvara Nicaraguas nationella oberoende.
– Sandino inledde den väpnade kampen mot USA-invasionen med en liten grupp som bara utgjordes av 30 män. Utsikterna för en seger betraktades som obefintliga. Men mottot blev: ”Patria Libre o Morir”, Ett fritt fosterland eller döden! Och slutligen besegrades USA-invasionen, säger Walter.
Sandino mördades i ett nesligt bakhåll i Managua den 21 februari 1934 av Nationalgardets chef, Anastasio Somoza som inledde sin 45-åriga familjediktatur. Walter Castillo säger att dokument som nyligen påträffades i hemmet för dotterdottern till dåtidens jordbruksminister, Sofonías Salvatierra, visar att USA-ambassaden beordrade mordet på Sandino.
Då 1983, när jag kom första gången till Nicaragua, var den revolutionära optimismen och offerviljan enorm. Överallt talades det politik. President Ronald Reagan minerade Fonsecabukten och det lilla Nicaraguas enda djupgående hamn på stillahavskusten och intensifierade kontrarevolutionärernas krig från honduranskt territorium.
FSLN hade i juli 1979 visat att det var möjligt att krossa en militärdiktatur med vapen i hand om de objektiva och subjektiva faktorerna, det vill säga en ekonomisk-social situation i kombination med ett stort politiskt medvetande, har mognat. Och det gjorde de i juni-juli 1979 då slutoffensiven från norr, söder och från sandinisternas folkmilis inne i själva huvudstaden, inleddes.
Det revolutionära maktövertagandet var ett faktum den 19 juli, hundratusentals människor samlades runt katedralen. Men freden skulle inte vara länge, CIA och Vita huset satte omedelbart igång en politisk och ekonomisk destabiliseringskampanj som kulminerade i bildandet av Kontras, en kontrarevolutionär armé som byggdes upp, tränades och finansierades av USA på honduranskt territorium ledd av USA-ambassadören John Negroponte.
Nationalgardets krig mot sitt eget folk hade kostat Nicaragua 50.000 människoliv. Kriget som USA igångsatte efter 19 juli 1979 kom att kosta landet ytterligare 50.000 nicaraguaners liv och en ekonomi som föröddes. Men trots kriget lyckades sandinistregeringen under åren 1979-1990 sänka analfabetismen från 51 till tolv procent, genomföra en radikal jordreform och en unik utbildningsreform. Men nästan alla dessa sociala framgångar slogs i spillror av de tre efterföljande nyliberala regeringarna.
I November 2006 vann sandinisterna presidentposten och den 10 januari installerades Daniel Ortega på posten. Efter en skickligt upplagd valkampanj där masspartiets kadrer knackade dörr över hela Nicaragua lyckades man ro hem segern men nyliberalerna fick majoritet i Nationalförsamlingen, vilket skulle försvåra regeringsarbetet.
Och arbetsuppgifter saknades inte. Analfabetismen hade under de 16 år av högerstyre gått upp till 38 procent. Hälsovården låg totalt i spillror eller hade privatiserats. Fattigdomen hade generaliserats och omfattade 75 procent av befolkningen.
Idag, efter två och ett halvt års regeringsinnehav gratuleras sandinisterna av Unesco för att ha eliminerat analfabetismen tack vare samarbetet med Kuba. De dagliga elavbrotten, många gånger upp till tolv timmar, är borta, tack vare samarbetet med Venezuela. Hälsovården och utbildningen har byggts ut och är inte bara gratis utan har också fått en erkänt högre kvalité. Regeringen har byggt tusentals nya bostäder och omfattande reformer och projekt som riktas mot den extrema fattigdomen på landsbygden har också gett mycket positiva resultat.
De ekomoniska och sociala framgångarna avspeglades i resultaten för kommunal- och regionsvalen i november 2008 där sandinisterna vann 106 av de 153 kommunerna i Nicaragua, menar Toni Solo, en irländsk katolik som sedan 1980-talet lever och arbetar i Nicaragua och är en av den internationella vänsterns vassaste debattörer i temat Nicaragua.
Om du jämför sandinistregeringens tio år vid makten, 1979-1990, vilka lärdomar har den gjort av misstagen av den tiden?
– Låt oss ta temat om religionen. På 1980-talet hade FSLN en mycket fientlig inställning till denna och det fanns mycket fiendskap som USA-regeringen och den antisandinistiska oppositionen utnyttjade. Det var mycket enkelt för dem att demonisera och satanisera sandinisterna helt enkelt på grund av att Nicaraguas folk är ett starkt troende folk, kanske så många som 90 procent är troende. Under 1980-talet försämrades relationerna till den katolska kyrkan markant och det innebar en oerhörd propagandagåva till oppositionen. Och en sak är säker; sandinistledningen kommer aldrig att upprepa det misstaget.
Jag minns 1983 när kardinal Miguel Obando Bravo var öppet antisandinistisk men idag har han en helt annan relation till FSLN.
– Folk glömmer många saker. Miguel Obando var den person som medlade mellan sandinisterna och somozadiktaturen och lyckades få loss hundratals sandinister som satt fängslade. Obando är intelligent, han ser hur de evangeliska kyrkorna vinner trosfränder från den katolska kyrkan. Det hela är som ett enda företag, eller hur? När du ser din marknad reduceras så försöker du hitta allierade. Varför allierade sig Obando y Bravo med Daniel Ortega? Därför han såg hur de nyliberala regeringarna övergav de fattiga vilket gjorde att dessa gick över till de evangeliska samfunden. Vilket parti representerar de fattiga? FSLN! Om han skulle behålla sin kvot av den majoritet av de fattiga som är lojala till den katolska kyrkan måste han hitta en allierad som har baskontakt med de fattiga. Där har du en förklaring till alliansen mellan Sandinistregeringen och kyrkan, en taktisk allians som kan förstärka såväl FSLN och konsolidera regeringsarbetet som gynnar de fattigaste. Detta kan kyrkan också dra nytta av för att behålla sitt inflytande bland de fattiga.
Dagen efter att president Daniel Ortega hade installerats på presidentposten i januari 2007 anslöt sig landet till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika. Enligt Toni Solo och alla bedömare av Nicaragua så är det denna allians som förmodligen har räddat nationen Nicaragua från ekonomisk och social kollaps, särskilt nu när kapitalismen genomgår en världskris.
– Nicaragua har de främsta möjligheterna bland länderna i Centralamerika att behålla sin ekonomiska aktivitet och kanske behålla en ekonomisk tillväxt på en till två procent vilket skulle vara utomordentligt, med tanke på de internationella omständigheterna. Nicaragua är ett jordbruksland och har i Venezuela en avsättningsmarknad och exporten har ökat kraftigt sedan januari 2007. Ett nytt raffinaderi, ’Supremo Sueño de Bolívar’, ska byggas vilket innebär att det tidigare totala beroendet till det transnationella ESSO upphör.
– Om denna framgångsrika politik fortsätter kommer FSLN att erövra majoriteten i Nationalförsamlingen. Den enda möjligheten för oppositionen är att söka destabilisera regeringens arbete för oppositionen har inget politiskt program som den kan sätta upp mot FSLN-regeringen.
