I Stockholm har man under våren och sommaren inte haft någon egen utåtriktad aktivitet.
– Nästan all tid har gått åt till reorganisering och planering, säger Sköld Peter Matthis, aktiv i Nätverket mot krig i Stockholm.
– Vi har uppvaktat regering och riksdag om Falluja, och haft mindre manifestationer. Men det mesta har varit planering av hearingen om Irak som hölls i helgen.
Även i Malmö har aktiviteten varit dalande. Efter konflikter splittrades nätverket. Idag finns i stället Irakkommittén
– Det fanns inget arbete i Malmö under en lång tid, säger Kristoffer Veres i Irakkommittén. Man kunde inte komma överens om huruvida man skulle stödja alla former av motstånd i Irak.
Daniel Sestrajcic var tidigare aktiv i Nätverket mot krig i Malmö.
– Konflikter inom rörelsen har sinkat arbetet. Man har inte kunnat definiera vad uppgiften för svenskar ska vara i den internationella fredsrörelsen. Jag tycker att det väsentliga är att USA ska ut ur Irak och att man stödjer det irakiska folkets rätt att göra motstånd. Detta innebär inte att stödja alla rörelser som är emot USA, särskilt inte islamistiska grupperingar vars politik inte skulle gynna det irakiska folket.
Sestrajcic tror också att människor tappat hoppet om att kunna förändra något.
– Man lyckades inte våren 2003, och när man då har en rörelse som mest baseras på humanistisk avsky istället för politik och idelogi, är det lätt att den dör ut. Det saknas sociala politiska rörelser och fredsrörelser med djup förankring. De solidaritetsgrupper som förr fanns för Chile, Spanien och så vidare, har blivit NGO:s som mest bedriver något som liknar biståndsarbete och lobbyverksamhet.
– Man kan se demonstrationerna mot kriget i Irak som kulmen på en anti-globaliserings och anti-imperialism våg, med bland annat Seattle, Genua och Göteborg. Aktivister världen över åkte på massvis med demonstrationer och seminarier utan att se några egentliga resultat. Under 1950 och -60-talet upphörde en rad koloniala stater och man hade en sorts morot att fortsätta när man såg på länder som Kuba, Vietnam och Angola.

– Detta finns inte på samma sätt idag. För att kunna nå segrar måste man veta var man vill att rörelsen ska, vilka mål man har och vilken roll man ska spela.
Barry Cogburn är aktiv i nätverket i Luleå.
– Vi hade en demonstration på ettårsdagen av kriget, och visst kom det ganska mycket människor. Men inte alls lika mycket som 2003. Det är fruktansvärt svårt att mobilisera människor. Det är som om folk inte bryr sig eftersom ”kriget är över”, och det är beklagligt och tråkigt för rörelsen.
Alla menar att Falluja kan innebära startskottet för en ny protestvåg.
– Vi ska i februari ha en stor konferens i ABF-huset, berättar Sköld Peter Matthis. Den ska ta upp läget i Irak och andra länder som drabbats av imperialismen.
Liknande arrangemang planeras i Luleå.
– I december ska vi ha ett tvärpolitiskt regionalmöte, med bland andra Afrikagrupperna och UBV, där vi ska diskutera det antiimperialistiska arbetet. Självklart också Falluja, säger Barry Cogburn.
– I Malmö ska vi ha en manifestation mot offensiven i Falluja. Vi vill uppmärksamma grunderna för USA-imperialismen, och vi kommer under hösten och vintern ha flera manifestationer, bland annat en vid maktöverlämnandet, säger Kristoffer Veres.